Kategori: Berättelser ur livet

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.

Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.

Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.

Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.

När Miki och jag för en stund sedan gick vår ganska långa morgonrunda så kom vi förbi flera sådana här ”hopphagar”. Jag tittade ganska noga på en medan Miki ägnade sig åt sina luktintressen. Längst upp eller fram stod det NEBO: himmel.

Jag funderade över om jag i barndomen någonsin hoppade hage med himlen som mål. Lite tvekande kom jag fram till att jag – nog – inte gjorde det. Stod det något alls i den där halvcirkeln eller cirkeln? Jag tror inte det, men säker är jag ju inte. Och när jag nu tänker efter så minns jag inte riktigt reglerna: man kastade en liten sten, man hoppade på ett ben…

Vi gick förbi fler hagar och jag såg att alla förde till himlen. Så ser en hopphage ut här. Och egentligen tror jag att det är den bästa sortens hage. Morgonrundan slutade på Royal här tvärs över parkeringsplatsen från mitt fönster räknat. Vi satt vid solbordet och det blev ganska varmt så Miki backade efter en stund in i skuggan.

Om inget mer oväntat händer så är det här den sista hela dagen i Rijeka för den här gången. Regnskurarna har vandrat genom staden men värmen ligger där den ligger. På förmiddagen inträffade något av mig inte helt begripet i vår annars så lugna trappuppgång eller vid porten.

Jag fick veta att två större polisfordon stod direkt utanför porten och blockerade den och det talades om illegala flyktingar från Turkiet, som skulle vistas på våningen under oss. Vi blev tillsagda att inte gå ut så vi väntade någon timme.

När vi blev utsläppta gick vi en sväng till stationen och köpte äntligen de där ”riktiga tågbiljetterna” till Zagreb. På tillbakavägen gick vi förbi Žabica, busstorget, det är svårt att undvika det, och sedan följde vi kajkanten och ”mötte” ett av godstågen, för en gångs skull inte ”hundra” vagnar långt.

Eftersom jag ville veta lite mer om hamnkvarteren strövade vi omkring lite i hamnen och utmed de olika avspärrningarna.

Ibland hittade vi ett hål som vi kunde passera igenom. Miki var intresserad och ivrig för det rörde sig här och där i skrymslena och skjulen. Kanske råttor eller möss. På ett ställe hittade vi ut till vattnet. Och se, det var vackert.

Och så spelar ödet eller den kroatiska tågvärlden mig ett spratt igen. Jag hade tänkt åka hem till Zagreb vid tvåtiden idag, men nej, till Lokve är det buss, så jag fick veta att jag kunde ha åkt vid fem eller sju på morgonen, oattraktiva tider för mig. Jag vill inte ha bråttom på morgonen, så här är vi i Rijeka. Kvar. Och egentligen är det nog bäst så. På lördag går ett riktigt tåg vid en för oss passande tid. Väderleksrapporten hade sagt regn med kvardröjande värme. Och värmen dröjde sig kvar och morgonen var av grått siden med ull på insidan.

Men nej, det regnade inte och Miki och jag gick mot vår förbjudna strand och tog lite omvägar så att vi kunde proppa oss fulla med fikon och druvor.

Och sedan simmade jag runt i det gråa sidenmjuka vattnet och luften var också siden och Miki levde sitt hemlighetsfulla liv på mosaikplattan. En man ropade och frågade om vattnet var som det skulle och jag svarade att det var det. Annars kom inga människor, bara lite sjöfåglar.

På eftermiddagen, efter att jag ätit mina musslor på Konoba Fiume, hängde vi lite i ”lusthamnen”. Vattnet fortsatte envist att se ut som siden.

Vi var inne hos Mamma Maria och jag fick en rakija och Miki något att tugga på och sedan sov vi lite och sedan var vi nog hos Mamma Maria igen, hennes dotter Jadranka var också där. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om maten på Konoba Fiume. När det mörknade gick Miki och jag en runda mot Mrtvi Kanal och satt en stund i en av barerna där. Kvällen var varm. Någonstans på eftermiddagen hade det nog regnat.