Författare: Bodil Z

Oderlandet här kring Frankfurt/Słubice är en egen värld också i en tid som denna, då så många floder rätats ut och vallats in. Visst finns det en del av människan åstadkomna räta linjer och hårda kanter längs Franfurtsidan i närheten av bron, men annars får man ett intryck av att vatten och land ganska fritt samsas om ytorna och att det ena går in i det andra: flodängar, vasskogar, gräsrev, vadarträd, vatten.

Det verkar finnas gott om fisk för på nästan alla uddar sitter eller står fiskare och gör sina kast med spöna.

Vatten, landstrimma, himmel…

Jag slår upp Theodor Fontanes ”Oderland” (band 2 i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg”) och läser en stump som har en förbindelse till det man ser här, även om det är en annan tid:

Fische und Heu hatten Jahrhunderte lang den einzigen Reichtum der Oderbruchgegenden gebildet; die Bewohner hatten davon gelebt, indessen, im großen und ganzen, selbst in guten Jahren kärglich genug. Gute Jahre gab es aber nicht immer. Gab es statt dessen ein Wasserjahr, so daß die Überschwemmungen weiter gingen oder länger andauerten als gewöhnlich, so war Not und Elend an allen Enden.

Så här ser Słubice ut ifrån bron och kanske är det här den vackraste vyn av staden.

Polen vänder inte ansiktet mot Tyskland – Polens vackraste ansikte tror jag finns i Kraków, där också hjärtat slår. Men här vid gränsen är ännu inte andra världskriget borta ur sinnena – inte ur den äldre generationens sinnen i alla fall – och inte ur byggnaderna, men en ny tid är på väg. Słubice har ännu inte riktigt tagit det första avgörande steget, det över tröskeln; visserligen finns Collegium polonicum här, men det finns också mängder av bordeller och kvarteren innanför flodfassaden är slitna eller består av en blandning av ödetomter och fula billiga nybyggen översållade med grälla skyltar. Om man jämför med Zgorzelec, så ligger Słubice nog närmare ett decennium efter i utvecklingen. Husen i stadskärnan (det som före kriget var Dammvorstadt) repareras bara på ytan, innanför går förfallet vidare. Tydligast syns detta på alla balkonger som liksom hänger på kryckor.

Jag undrar vad som kommer att hända med de här balkongerna inom de närmaste åren. Kommer de att falla ner eller kommer det att pumpas in pengar här från något håll? Eller kommer kanske Słubice att vakna till ett eget liv? Kommer samarbetet mellan Frankfurt och Słubice att ta verklig form?

För en vecka sedan satte jag jag för första gången min fot i Frankfurt/Oder. Någon gång tidigare har jag slunkit förbi stadens utkanter, men nu var jag inne där på riktigt. Mina föreställningar/fördomar inför besöket såg ut ungefär så här:

Ful stad, fula raka gråa husrader med en lätt touch av Sibirien, utbombat under kriget och sedan inbombat under DDR-tiden. Ett fult mycket högt torn med en fantastisk blick över hela området. Kleists födelsestad – egentligen ganska passande; som en kleistskt vital dödsstörtning. Viadrina – det nya gamla universitetet mitt i Europa som pekar rätt in i den europeiska framtiden. Floden Oder som förbinder Tyskland och Polen och ändå lever sitt uråldriga vilda flodliv med ansiktet bortvänt från människovärlden.

Hur var det då? Vet jag nu om jag hade rätt eller fel eller halvrätt i de här tankarna? Tja, mycket är fult, egentligen allt det nybyggda, men det finns mer av den gamla bebyggelsen kvar än jag föreställt mig. Och Oder är mäktig och bred och jag tycker särskilt mycket om att se det stora vattnet förlora sig in i flodängarna. Fortfarande tror jag på att det gamla Viadrina är en väg in i framtiden, inte bara en tysk-polsk utan en europeisk. Till Kleist kommer jag lite längre fram i ett annat inlägg.

Här är en räcka med bilder – om ni orkar:

der Oderturm, som jag tänker åka upp i nästa gång

blick mot Słubice på den polska sidan

blick från den polska sidan

en av universitetets sidobyggnader

Marienkirche sedd från det stora torget

Marienkirche bakifrån

Till sist några bilder från den vackrare delen av staden. Tyvärr kan jag inte säga exakt vad de föreställer, men det kanske någon av er som tittar på dem vet…