Författare: Bodil Z

Sörj inte utan gläds över detta eviga enahanda! Ja, vi satt i ”försänkningen” utanför Caffe Goran morgonen till även denna dag, Miki och jag. Solen förde oss dit.

Jag drivs av solenergin och känner mig lätt som ett tomt skal utan den, men Miki, han har sin egen inre motor, som pumpar kraft under ullkostymen. Och vi går och vi gick som så ofta annars runt runt och bort och hem. Jag sökte mig med blickarna in i de hemligt solbemängda innerträdgårdarna, platser där solen bor eller i alla fall uppehåller sig längre. Löven på vinrankorna är förtorkade men druvorna hänger där tjocka och blanksvarta.

Solstrålarna målade spelet mellan den spruckna flagnande putsen och den avklädda tegelväggen i de vackraste solfärger. Och bakom husen stod himlen rak och blå.

Jag tror att det var Andrzej Stasiuk som en gång sa att det enda som är värt att bry sig om är solens vandring över tingen.

Dagen har vänt sig medhårs varv på varv och behållit leendet från morgon till kväll. Vindarna har varit ljumma och luften mild ända från morgonen. Så ja, vi satt utanför Gorans Miki och jag igen, som under den varma tiden, som i dagar och veckor mätt inte ligger så långt borta, men som ändå ligger bortom köldskarven. Det ligger is emellan värmen och denna värme som är nu är bara en flyktig gåva i vinden, som den som är redo att sträcka ut handen kan fånga in och hålla tills den smälter, nej, blir till is, menar jag. Fast jag tänker ändå ”smälter”. Smälta kan saker man håller i handen göra. Och jag drack kaffe och Miki höll koll över gatans liv och stillhet.

Och så for dagen iväg över arbete och pauser och promenader och med ens stod jag i kvällningen på hållplatsen Miramarska och väntade på spårvagnen hem. Och himlen bar mildblått från andra och ljummare årstider.

Ibland är morgonen längre än dagen och just denna dag eller morgon har det varit så. Ute är det fortfarande isigt, så jag frågade Vesna om hon vill ta en kopp kaffe på Cooltura med Miki och mig. Det ville hon och så träffades vi där. Vi tog ett lågt bord vid fönstret, lågt för att Miki skulle kunna sitta med på ett bra sätt. Under bordet snett intill satt en vitkrullig hundskönhet och tittade ut på Miki.

Och efter en liten stund kom hon ut och hälsade. Vesna och jag pratade lite om detta med att ha företag och så skrattade vi åt den förfärliga bokföringsdjungeln som ingen av oss förstår sig på. Ja, och så kom madrasser och sängbottnar på tal och vi drog det senaste för varandra och så sa vi glatt uppgivet att det nog kommer att förbli som det är. Åtminstone ett tag och ett tag har ingen gräns, det vet ju alla. Hundarna nosade på varandra.

Och så kom kaffet och tiden rullade ut långa mattor bredvid Coolturas färggranna vackra och Miki gick då och då en liten sväng till det lägsta fönstret och stod en stund och spanade ut bredvid den röda gungälgen som kanske är från ikea. Eller hittar jag på nu?

Hundarna kände sig friare och friare och satt snart i fåtöljer och på kuddar.

Och Miki tog sig i ett obevakat ögonblick en slurk av mitt vatten. Ja, just obevakat, så det är inte med på bilden.

Morgonen gled genom eftermiddagens klockslag och brådskan blev till en obegriplighet och uttalas i mitt huvud nu med ett mycket långt och segdraget ”å”.

Egentligen händer – löjligt nog – det mesta om nätterna under den här perioden. Och det beror på min galna madrass. Jag har en mycket fin säng, ja, har och har – hyr, men fin är den utom att den för några år sedan släppte ur sig en tunn metallfjäder nära huvudplatsen. Jag bad min hyresvärd om en madrass att lägga ovanpå och efter ett tag fick jag den. Det enda problemet är att den inte ligger stilla om nätterna. Ju oroligare jag sover desto mer rör sig madrassen. Detta betyder inte att jag är orolig för min oroliga sömn, för egentligen är jag lugn. Oroligt betyder i detta fall rörligt. Ja, och sedan har vi Miki, som brukar ligga i fotändan åtminstone några timmar varje natt och lustigt nog ligger madrassen stilla just under honom. Nå, detta får till följd att madrassen går i vågor. Den skjuts ner från huvudändan och låses – tidvis – fast i ena hörnet av fotändan, så jag ligger omkring på toppar och dalar och nätterna blir mycket äventyrliga för drömmarna följer madrassens vågrörelser. Ibland när Vesna och jag sitter på Cooltura och tar en öl och vrider runt på dagarna som gått sedan vi sist sågs, så talar vi också om nätterna och skrattar mycket åt dem. Vesna har nämligen också en äventyrlig sovplats. Hennes säng håller sedan år på att falla sönder och hon balanserar på något obegripligt sätt i den under nätterna. Botten är inte rak utan lutar lite inåt och samtidigt sitter några bräder löst, så att någon ibland faller i golvet. Vesna brukar då kila in de uthoppade bräderna lite på måfå och så fortsätter balansnumret. Ja, vi skrattar åt våra obegripliga sängar och åt att vi inte gör något åt dem. Allt skjuts upp till en annan gång och månaderna och åren rullar under madrasser och sängbottnar. Och på något sätt är allt som det ska, för hur ska det annars vara.

Och ute visar staden sitt bistraste novemberansikte och snålblåsten ylar runt knutarna. Jag visar er staden i stället för madrassen. Håll till godo! Och nu ett litet ”visdomsord”: Ingen blir gladare av att vara ledsen över bagateller.