Mitt inne i denna tid av död och sorg och hot blommar magnolian med allt sitt överdåd. Just när jag tog bilden kom två gamla damer förbi och en av dem frågade mig vad det var för ett träd. Tacksam över frågan gav jag henne svaret: Magnolija. Båda log och upprepade ordet med ett magiskt tonfall.
Nu står frukträden här i fullaste blom, magnoliorna prunkar överdådigt, från marken lyser narcisserna och om dagarna ligger solen varm över allt. Och ändå är det den här bilden som bäst återger min upplevelse av tillvaron i denna stund.
Någonstans mellan alla de oöverskådliga förloppen – vägen till begravningsbyrån, resorna till och från krematoriet, vandringarna till institutionerna, alla de dunkla gravölskvällarna och -nätterna, kvällen på bron över den lilla floden Svitava – gick vi ut till Staré Brno och besökte platserna från somrarna i barnens barndom. Tiden led.
Om morgnarna gick Miki och jag upp på kullen bakom Čápkova. Där uppifrån såg vi Špilberk under himlen. Nu går vi inte mera den vägen.
Det sista. (29.2 2020)
