Jag har råkat läsa en artikel i Aftonbladet som handlar om ungdomars konsumtion i förhållande till deras föreställningar om vad som är bra för miljön. Så här bland annat står det i ingressen:
”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit.”
En som heter Evelina och är 22 år säger så här:
”Det är tråkigt att det påverkar klimatet. När jag var yngre var jag bättre på att försöka handla miljövänligt. Tyvärr har jag blivit mer krass ju äldre jag har blivit.”
Jag försöker låta bli att säga: Var ska detta sluta?
Sedan dyker en Johanna som är ”expert på konsumtions- och livsstilsfrågor” upp och säger: ”Evelinas inställning till shopping speglar den unga generationens kluvna hållning till konsumtion.”
Det kan man kanske säga, fast vad grundar hon sig på när hon påstår att Evelina är en typisk representant för sin generation? Fortsättningen är däremot rätt underlig, tycker jag. Så här säger den här experten:
”Å ena sidan är de miljömedvetna – enligt Ungdomsbarometerns senaste mätning uppger 50 procent att de varje vecka känner en oro kring att inte ha en tillräckligt hållbar livsstil.”
Här verkar det som om detta att vara miljömedveten inte betyder något annat än att man oroar sig. Man oroar sig men gör ingenting som skulle kunna sägas uttrycka miljömedvetenhet. Eller är det så att ”medvetenhet” här har blivit synonymt med ”oro”? Man kanske skulle använda termen ”miljöoro” i stället. Miljöoro betyder att man oroar sig för miljön men blir sittande där orolig med armarna i kors bedrivande nätshopping. Så här:
”Samtidigt har 72 procent vid sidan av sin klimatångest även handlat på en ”fast fashion”-sajt som Shein eller Amazon.”
Många unga shoppar på ”ultra fast fashion-sajter” (vad nu det är):
”Men trots att man gör det tycker man inte att det känns hållbart. De är rädda att de använder barnarbetare och att det är dåligt för miljön. Det känns oetiskt men man gör det ändå. Det finns en stark konsumtionskultur i generationen.”
Jaha, ännu mer till intet förpliktande oro. Saker ”känns” men för inte till handling. På mig verkar det rätt ohållbart att bara pladdra om vad som ”känns hållbart”.
Sedan kommer en intressant punkt som pekar ännu klarare i riktning mot ett ”passivitetsideal”:
”När det gäller klimatavtryck i förhållande till klädindustrin tycker en del unga att det främst är politiken som har skyldighet att sätta gränser.”
Visserligen bara ”en del” unga här, fast vem vet vad detta ”en del” baseras på. I alla fall verkar det som om individen inte har något ansvar, man ”känner”, pratar om ”hållbarhet” och ”klimatavtryck” och man tycker att någon annan, Storebror, ska fatta besluten för en. Här en smaskig fras:
”Vi hör att många unga känner att ansvaret bör ligga mer på politiker och företag.”
Artikeln fortsätter sedan i samma stil och vi får veta att unga oroar sig för ekonomin men handlar mer och mer på kredit, ofta rör det sig om impulsköp. Ja, här rör det sig om samma ansvarslösa jättebabyaktighet. Lån är visst inte heller något man ska betala tillbaka:
”Man ser det mer som just en betalningslösning än som att man tar ett lån.”
Någonstans i texten dyker det här besynnerliga påståendet upp:
”Det är paradoxalt eftersom att de både är researchande och duktiga på att hitta rabatter, 47 procent uppger att de inväntar rabattkoder innan de handlar. Men de är också impulsköpande.”
Vad ska detta ”researchande” betyda? Är det ett klent försök att ge något slags värdighet åt denna gränslösa slapphet? Ja, och ”duktiga på att hitta rabatter”, duktigt minsann. Och:
”Klimatet är också otroligt viktigt.” Ja, det verkar allt rätt otroligt.
Vad kan man då dra för slutsatser av den här artikeln, om man nu ska tro att det den säger är sant? Att unga rörande miljö, barnarbete etc känner diverse saker och oroar sig och att de säger ditt och datt som ska uttrycka medvetenhet, men att de handlar stick i stäv med de floskler de häver ur sig. Och – att de vill att politiker och företag ska bestämma åt dem. De känner att de vill vara en del av ett monument över den eviga jättebabyn.
