Författare: Bodil Z

Efter gårdagens oro för Mikis högra bakben har vi blivit givna en underbar dag. Miki använder alla fyra benen när han går och han stretar på lika ivrigt som vanligt, fast jag håller igen lite, vill bjuda på en skondag. Vi tar inga långa promenader men vi är ute länge – vi vrider lite på rum och tid och låter tidsrummet bli vidsträckt. Solen skiner, det är vindstilla och 21 grader i skuggan, så vi satt en lång stund bland löven under ett träd som jag inte vet namnet på.

Miki spanade och jag blundade och lutade mig mot trädstammen. Plötsligt dök det upp en flicka med en trevlig hundflicka och de båda hundarna undersökte varandra vänligt och noggrant.

Sedan hände ingenting, vilket för mig ofta är det bästa. Händelser är inget jag litar på. Hemåt gick vi långsamt längs den lilla krokiga gatan Čiovska. Miki hittade något gott på marken och jag lät blicken gå runt i de små trädgårdarna.

Igår kväll under den sista promenaden hände något med Mikis högra bakben. Kanske trampade han fel på något sätt och stukade benet. Tassen har jag känt igenom flera gånger och han säger inget, men en gång när jag lyfte lite på benet när han låg pep han till. Det är förresten samma ben som han särskilt i början av tiden med mig ibland ”sparade”, särskilt när han var på okända platser. Jag vill inte till veterinären och det vill inte han heller, så vi har legat lågt idag och bara gått långsamma promenader med många uppehåll.

När han gått en stund på tre ben släpper han ner det fjärde och går ungefär som vanligt bara lite långsammare, men om han legat en stund haltar han igen när han reser sig upp och börjar gå. Dagen har tack och lov varit varm och stilla, så det har inte varit svårt att bara ”vara ute” utan att komma någon särskild stans.

Vi har gått lite och allt emellanåt tagit långa pauser och suttit bland löven och låtit solen skina på oss.

Och jag har tvingat bort min skräck för hissen som kom vid jordbävningen. Nu åker vi hiss både ner och upp och detta för första gången sedan den 21 eller 22 mars.

Miki och jag har en dag av sol och värme bakom oss. Parken utmed Vukovarska var större än någonsin för vi gick flera varv och sedan kors och tvärs genom de prasslande löven.

Vi var nästan ensamma och det gjorde ingenting. Miki hittade lukter och saker och jag såg på träden och tänkte på hur gröna många av dem ännu är. Och tiden rullade omärkligt lite bakåt eller blev bredare.

En del träd – särskilt lönnar och plataner och vissa björkar – är gula, gula på ett starkt och glatt sätt i solen.

I huvudet hörde jag brottstycken av en italiensk sång som jag bara hör i den här parken: ”in un angolo del parco”… ”hai giocato per un’ora con il tuo bambino e me”… Jag vet inte vad det är för sång eller vem som en gång sjöng den.

Jag samlar sol inför vintern. Det kan man kanske inte, men jag gör det ändå. Just inför den här vintern måste jag. Mikis och mina rundor har blivit mycket speciella och om någon skulle gå efter oss skulle denna någon inte alls förstå eller helt och hållet förstå. Vi går mot solen, ibland måste vi gå baklänges för att det ska gå. Pašmanska följer vi från ”det nya hållet” och vid ”den rätta tiden”. Miki hittar bröd med nosen även om ögonen ibland bländas.

Och i den där vackra trädgården räcker blommorna tillbaka solens ljus. När bilden är tagen vänder jag ansiktet åt samma håll som blommorna.

Miki är inte lika fängslad av solljuset och värmen som jag, så ibland ställer eller sätter vi oss på varsin sida av linjen mellan sol och skugga.

Jag försöker tränga bort otäcka siffror och bilder och trist pappersexercis (jag kämpar för min plats i sjukvårdssystemet här och Đurđica är min heroiska medkämpe).