Nej, jag har inte givit upp mina försök att översätta Salvatore Quasimodos dikter. Och jag fortsätter på min inslagna väg med dess etapper. Först sitter jag med mig själv och en dikt. Jag läser, benar upp och letar i mitt huvud, först för att förstå, sedan för att finna svenska ord för den. Sedan visar jag den för Eva och vi talar lite om den. Sedan läser jag originalet med Alessandra och undersöker vad hon ser i den och efter det vrider jag ofta på mina första formuleringar. Sedan sitter jag ensam med dikten och översättningen och plockar lite hit och dit. Och så visar jag den på nytt för Eva, repar kanske upp något och flyttar in några nya ord. Och sedan är det dags att börja om igen. Och aldrig blir det färdigt, för att översätta poesi är en vandring utan slut. Kanske är det en flik av evigheten.
Idag vill jag visa mitt försök med dikten ”Albero” ur den första samlingen ”Acque e terre”.
Albero
Da te un’ombra si scioglie
che par morta la mia
se pure al moto oscilla
o rompe fresca acqua azzurrina
in riva all’Ànapo, a cui torno stasera
che mi spinse marzo lunare
già d’erbe ricco e d’ali.
Non solo d’ombra vivo,
ché terra e sole e dolce dono d’acqua
t’ha fatto nuova ogni fronda,
mentr’io mi piego e secco
e sul mio viso tocco la tua scorza.
°°°
°
Träd
Från dig lösgör sig en skugga
så att min egen då tycks död
om än den i rörelse dallrar
eller splittrar det friska vattnets blånad
vid Ànapos strand, dit jag går ikväll igen
driven av månen i mars
redan rik på gräs och vingar.
Ej blott av skugga lever jag,
ty jord och sol och vattnens milda gåva
har åter givit dina grenar löv,
medan jag böjer mig och förtorkar
och i mitt ansikte vidrör jag din bark.