Egentligen har jag redan börjat läsa ”Okändhetens följeslagare”, den bok som Mikael Enckell lämnade efter sig till mig när han lämnade jordelivet, men fortfarande är jag osäker på hur jag ska komma åt vad han säger i den. Därför tar jag nu ett steg bakåt in i den förra av hans böcker jag läste. Jag talar om ”Perspektiv från andra sidan” och jag är just nu frestad att först läsa om den i dess helhet, men jag bestämmer mig ändå för att inte göra det.
Jag ska bara bläddra lite och känna igen mig. Det första stycket jag citerar har jag redan citerat tidigare, så igenkänningen är stark:
”Bortom porten, i ’trädgården’, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilerar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.”
Min tanke glider över det där om ”enheten mellan motsatserna” i Hesses ”Siddhartha”, men det är kanske inte det Enckell menar här: Motsatserna eller motstridigheterna är kvar som skiljande och skapar den här spänningen som är så svår att uthärda att vi lägger tunga skynken över den.
Så hittar jag under mitt bläddrande något nytt, något jag inte tänkt mer än ytterst lite på:
”’Moderniseringen’ av uttryckssättet hos Björling förnyar och vitaliserar vår kontakt med det tidigare föråldrade, men ändå verksamma nätet av kanaler till mycket tidiga personlighetskärnor.”
”Tidiga personlighetskärnor” är hämtat från psykoanalysens värld som jag är en främling i men som jag då och då kan ge mig tid att undra över. Poeten Gunnar Björling är egentligen ständigt närvarande i Mikael Enckells verk, också när han alls inte nämns, så det har något för mig bekräftande att höra hans namn här. Men det jag studsade till inför var: ”det tidigare föråldrade”. Där rutschar tiden iväg åt två håll eller kanske flera. ”Före” och ”efter”, ”nytt” och ”gammalt” blir svåra att hålla kvar på de platser jag trodde de hade. Detta är en öppning mot något okänt eller större.
Jag väljer ett tredje textställe att titta lite närmare på:
”Litteraturen förmår inte, lika lite som livet, slingra sig ur den unika personliga erfarenhetens järngrepp, vi undkommer vid läsning och närläsning inte den ifrågavarande författarens alldeles speciella särprägel, lika litet som vi kan frigöra oss från den bestämda läsarens egenart hur vi än önskar och vill vara allmängiltiga och övergripande.”
Någon av kött och blod skriver och någon av kött och blod läser. Detta kan inga teorier lura bort oss ifrån och teorierna härstammar ju också från någon av kött och blod. Detta är lugnande eller är det möjligen också oroande?
Av en slump får jag syn på att ett av de sista kapitlen i boken heter ”Om Fritz Lang och konsten att se in i framtiden”. Jag blir nyfiken även om jag läst kapitlet, så just det kapitlet måste jag kanske ändå läsa om innan jag på allvar kan fördjupa mig i ”Okändhetens följeslagare”?