Sedan några dagar och delvis även nätter läser jag på nytt i ”Venezia e il Ghetto – atlante storico” av Giovanni Distefano. Boken börjar med en allmän överblick över judarnas historia i världen. Det är för mig inte bokens bästa del, men å andra sidan är det ju svårt eller omöjligt att lyckas med ett sådant företag. För mig börjar boken på allvar med kapitlet ”Gli Ebrei a Venezia”. Enligt traditionen kom de första judarna dit på 1000-talet och mer exakt var det till Giudecca de tog sig och det lär ha byggts två synagogor där (”dove realizzano, sembra, anche due sinagoghe”). Giudecca har sitt namn från sin dåvarande judiska befolkning.
Men den här boken handlar om Venedigs judiska getto, så jag går lite framåt i tiden med hjälp av texten på sidorna. Vi hamnar i slutet av 1300-talet då Gheto Novo upphörde att användas som soptipp av invånarna i Gheto Vechio. (På italienska stavar man getto, ”ghetto” och på venetianska ”gheto” – ordet har för övrigt sitt ursprung i Venedig.) 1516 bestämde Republiken Venedig att judarna skulle hålla till i Gheto Novo och det är för övrigt Gheto Novo som är ”huvudpersonen” i boken. Gheto Novo är en ö som till en början förbands med resten av Venedig med endast två broar. Nu är det nog tre. Det finns också ett Gheto Novissimo.
”Venezia ebraica fu un crogiuolo di comunità diverse: tedeschi e italiani, spagnoli, portoghesi e levantini.” (Det judiska Venedig var en smältdegel av samhällen eller samfund: tyskar, italienare, spanjorer, portugiser och folk från Levanten.)
Spanjorerna och portugiserna kom dit efter att de fördrivits från sina hemländer och det är de som betecknas som sefardiska judar, i alla fall de med rötter i Spanien.
Gheto Novo befinner sig stadsdelen Cannaregio, ja, det gör de andra två gettona också. Boken säger att i gettot (in Ghetto) finns den vackraste samlingen synagogor i världen (”il più bel complesso sinagogale del mondo”): Scola Tedesca (1529), Scola Canton (1531), Scola Levantina (1538), Scola Italiana (1575), Scola Spagnola (1580). Om alla befinner sig i Gheto Novo får jag inte fram. Statsmakten bestämde att det inte fick synas på utsidan att det rörde sig om synagogor, så skönheten är koncentrerad till interiörerna, ”veri e propri gioelli”.
Större delen av boken är en kronologisk framställning från år 421 till år 2016, Venedigs historia, där judarna gör sin entré först en bra bit in bland åren och bladen. Jag har fotograferat två sidor ur denna genomgång. Den ena med en bild av Scola Tedesca
den andra med en bild av Scola Italiana.
När jag köpte boken fick jag ett vykort som föreställer Gheto Novo från luften. Det var på det där stora torget som Miki och jag höll till under våra dagar i Venedig. Vid torget finns bland annat Casa Israelitica di Riposo.
Det är något mycket tilldragande och samtidigt gåtfullt med Gheto Novo så jag måste visa en bild till, den här direkt ur boken. Husen är så här märkligt höga för att ön en gång var mycket tättbefolkad. För att spara plats överskred många av husens våningsplan inte höjden två meter.
