Efter min eller vår ganska långa vistelse i Rijeka hade jag velat skriva något lite fastare om upplevelserna där och om hur Rijeka kom mig så väldigt mycket närmare än tidigare, men det blev inget av det och nu hinner väl minnena flagna eller grumlas. Orsaken till att jag inte satte mig ner och på allvar tänkte igenom livet i Rijeka var att Miki och jag gav oss ut på en ny resa just när den planen föddes. Jag minns inte längre varför jag valde att ge mig av just den sjunde oktober, detta brännande datum, jag vet bara att jag tvekade lite när jag märkte vilken dag jag valt. Men vi gav oss av, klev på tåget med Drniš i Dalmatinska zagora som mål för dagen. Varför Drniš? Vårt egentliga mål var Split men eftersom det tar minst åtta timmar med tåg från Zagreb till Split, så hade jag valt att gör en anhalt i Drniš, inte minst för Mikis skull, fast nu när jag vet hur allt blev så förstår jag att det i hög grad också var för min egen skull. Fram till Duga Resa eller snarare till Oštarije var allt mycket välbekant. Oštarije är ett järnvägsskäl i skogen, ena armen går till Split och den andra till Rijeka. Det finns ingenting där, men det är en avgörande punkt som man om man är så lagd också kan låta tankarna snurra runt. I vår kupé satt en trevlig dam från en by nära Knin och strax innan hon efter sex timmars färd steg av i Knin bjöd hon in oss till sin gård där hon har både vingård och olivlundar, men hon och hennes man har också katter, så jag fick tacka nej, eftersom Miki ju är jägare av just det där slaget. En kvart efter Knin nådde vi Drniš och klev av där, eller ja, vi klev av i byn Badanj, för det är där stationen befinner sig. Det hade jag fått veta av borgmästaren i Drniš. Nu kan man kanske undra varför jag vänder mig till borgmästaren för att få veta var jag ska stiga av tåget. Nå, när turistbyrån inte svarade och jag behövde veta var vi hamnade, så ringde jag kommunen och borgmästaren svarade och försäkrade mig om att det är i Badanj den stiliga stationsbyggnaden med påskriften ”Drniš” står. Det föll sig dessutom så väl att hittat ett trevligt litet pensionat precis där Badanj blir Drniš.
Det var kväll och mörkt när vi kom fram men med lite hjälp hittade vi rätt och sedan gick vi en runda nedanför en stor vingård under den höga stjärnbeströdda himlen. Det var länge sedan jag såg så många stjärnor. Och luften var ren och bar de rätta dofterna från markerna och träden. Jag tror vi sov som stockar den natten, fast kanske hittar jag på för att jag vill tro det.
Morgonen därpå gick vi glada och målmedvetna vägen fram till stadens fot. Ja, Drniš ligger på ett litet berg. Sedan följde vi vägen eller gatan uppåt uppåt under den blåaste himmel. När vi nått det inre övre av staden slog vi oss ner på ett kafé – vi har ju våra vanor. Sedan fortsatte vi uppåt och kom över marknaden och det som kanske är centrum och efter det gick vi vidare mellan stenmurar och olivträd tills vi kom till Crkva sv. Ante Padovanskog, den helige Antonius av Paduas kyrka. Lustigt nog förde jag inte då samman detta med vårt besök i Padua i våras, fastän vi bodde helt nära Basilica di sant’Antonio di Padova. Ibland är varje del av hjärnan på sitt håll liksom och inget hänger ihop med något. Men nu så. Vi tassade runt bland stenmurarna och såg också Ivan Meštrović skulptur av Ante Padovanski. Fast Miki hade nog mer ögon och nos för katterna.
Efter att sedan ha ätit på bästa sätt Kod Baje, billigt dessutom, släntrade vi ner från höjden, hämtade våra saker på Sobe Braica och travade vidare till stationen där den nitiske stinsen om och om igen förklarade hur försiktiga vi måste vara när vi klev på tåget till Perković, där vi skulle byta till Split. Och visst var tåget högt och någon drog upp Miki och sakerna. Alla hjälpte alla och tåget bestod bara av en vagn, så det var väl kanske en rälsbuss. Och denna urgamla rälsbuss for fram snabbare än något av de moderna tågen vi kom att färdas med under denna resa. Lokföraren verkade vara mycket lekfull och allt var mycket lättsamt där uppe i den höga vagnen, konduktrisen skrattade när jag ville köpa en biljett åt Miki, nej, han är för söt för det! Och jag åkte ju gratis som pensionär. Denna lyckliga färd på slingrande spår bland bergen tog emellertid snart slut och vi sänktes ner på en mycket smal perrong på stationen i Perković. En man tittade varnande på mig och sa att här måste vi se upp, och ja, det var väldigt smalt, men vi lyckades ”ställa oss smalt” och Miki var helt cool och bra var ju det för en kort stund senare brusade tåget mot Split in en handsbredd ifrån oss. Tack och lov var det inte så högt så vi kom på ganska smidigt. Framför oss hade vi den sista etappen och snart såg vi havet skymta fram mellan bergen och vi åkte förbi stationerna till raden av Kaštela. I skymningen var vi så framme i Split.
Mitt eländiga lokalsinne förde oss sedan ut på en virrig vandring tills vi äntligen hittade vårt lilla krypin och lyckades ”bryta oss in” där. Vi avslutade sedan kvällen med att tassa omkring lite bland katterna i kvarteret. Det luktade hav och sopor och det hela kändes lugnande.
När vi kom ut nästa morgon gick vi genast till Stari Pazar, som vi bodde ett stenkast ifrån, och där samlade vi ihop ett bra förråd av pršut, getost, fårost, druvor, tomater, mandariner, kaki, valnötter och bröd. Det är ett rent nöje att gå omkring där och både Miki och jag blev bjudna på ett och annat. Och så blev det kaffe strax intill bageriet. Sedan gick vi hem med sakerna och åt en bra frukost. Här slirar minnet lite men jag har ju en del bilder i mobilen, så jag anar att vi gick till Stari Pazar igen och sedan vidare genom Diocletianuspalatset, men aldrig mer att jag får den där känslan av magi som den där första gången när jag var där med Janica, Janica som inte längre går här på jorden, den där första gången för kanske tolv år sedan. Palatset fortsätter att vara oerhört märkligt, men det stannar vid det. Miki och jag travade igenom det och sedan gick vi längs strandpromenaden, nästan ända bort till den där bänken där de gamla sångarna brukar sitta och sjunga om tidiga kvällar. De är något särskilt, men ännu hade vi inte träffat på dem för det här var bara den första förmiddagen. Det märktes att Miki kände igen sig i staden och snart drog han iväg mig in i labyrinterna i Varoš. Egentligen tycker jag bäst om Varoš men den här gången hade jag fattat ett annat beslut när det gällde var vi skulle bo. Det blev middagstid, med det menar jag mitt på dagen, och jag bestämde mig för att äta på min vanliga lilla konoba där i Varoš alldeles vid ”huvudgränden”. Miki tog plats under bordet och beredde sig på att spana på grändens katter och jag åt en risotto med skaldjur och drack ett glas pošip. Pošip är bäst – berätta inte nu att det finns olika – men det blir rätt dyrt på restaurang, så jag bestämde mig för att köpa en flaska i en mataffär att ha för resten av tiden i Split. Ett glas på kvällen är något.
På eftermiddagen gick vi ut mot Marjan, men längst nere vid havet för jag ville leta reda på en möjlig badplats för dagen därpå. Även om det var oktober så får inte hundar bada överallt även om reglerna blir allt mer uppmjukade ju mer man avlägsnar sig från säsongen, men samtidigt rådde det ju ett slags vänlig lättsommar: 23-24 grader, sol och blåaste himmel, nästan ingen vind. Och folk badade. Vi letade oss fram till Ježinac där vi varit förr, närmare bestämt i april det här året, och jag såg att det egentligen inte var hundtillåtet, men jag såg också hundar i vattnet. Och Miki badar ju inte, så jag tänkte att det här ska nog gå, precis som i våras. Vi avslutade vår recognosering i solnedgången och sedan tror jag att vi gick hem, men vem vet, kanske stannade vi till någonstans. Ja, jag tror vi stannade och lyssnade en stund på de där gamla sångarna med gitarren.
Men nu hotar den här historien att bli odrägligt lång. Jag tänker väl inte berätta om varje dag på resan på det här viset? Nej, det tänker jag inte, för vem orkar läsa? Jag. Jag är ju lite nyfiken på hur jag förvränger sanningen. Fast jag orkar inte skriva om varje steg jag tagit.
I alla fall gick vi till Ježinac dagen därpå. Vi hittade en plats som var en blandning av perfekt och väldigt riskabel. Ja. Här är en bild:
Ni ser ett gäng gamla Split-bor med hund eller hundar. Det var något som bidrog till att göra platsen perfekt. Både Miki och jag blev vänligt mottagna och liksom införda i gemenskapen och den lilla ljusbruna hunden var rar, försöker komma på hennes namn, men nej. Och solvärmen och havet som inte alls var kallt var också bra. Det som var väldigt riskabelt var kattgänget på muren ovanför eller bakom oss, så Miki fick ha ganska kort koppel hela tiden, men det enda han brydde sig om var att spana efter katterna som var både stora och vackra. Bara för ett ögonblick lät han sig störas av en dam som vill bjuda honom på något gott. Jag solade, badade, pratade och läste lite, nej, det gjorde jag nog inte, det var bara en plan, och så åt jag min medhavda matsäck och då var Miki åtminstone lite vagt intresserad och åt lite ost och kött. Det är ju så med honom att först kommer jakt och sedan jakt och långt senare kommer sådant som mat och sällskap och ändå är han det bästa sällskap jag kan tänka mig.
Nästa dag vet jag att vi gick upp på Marjan, det underbara skogklädda berget som sticker ut i havet mot ön Čiovo eller kanske mest av allt ut i havet. Det luktar så underbart från barrskogen där och från havet. Och den här dagen var himlen så skimrande och blåblå. Första gången jag mötte det här berget var i Enzo Bettizas självbiografiska roman ”Esilio”. Där heter berget Monte Marjan och Enzo går där som barn med sin barnflicka som var från det vilda Drniš. Det här var första gången som jag kunde förbinda Marjan med Drniš. Och Miki såg många katter och kopplet var ofta spänt.
En annan dag gick vi till stranden i Bačevice, som låg strax nedanför vår bostad utan att jag först märkte det. Det var söndag och strålande väder så jag insåg snart att detta inte skulle gå med Miki för den här stranden var verkligen söndagsfull och de få hundar jag såg var väldigt små och kunde bäras omkring i nödfall. Vi vände därför efter en stund och Miki fick var hemma medan jag tog ett dopp. Sent på eftermiddagen gick vi till Varoš, där jag åt på Konoba Varoš, inte samma som den vi var på första dagen. I alla fall är den också helt ok, det är alltså svårt att hitta bra matställen i Split. Turismen har liksom ätit sönder restaurangmaten – detta säger jag bara till mig själv. På hemvägen hasade vi lite genom palatset och besåg ett och annat lite snett från sidan.
Och så letade vi redan på en lite vild restaurang inne i den främre muren som Toma sagt att vi borde gå till. Den sköts av några sträva äldre damer som omger sig med ett gäng katter. Maten är billig men serveras ganska sällan och vi fick aldrig till det under våra dagar i staden. Men nästa gång… Så blev det en baddag vid Ježinac igen: samma plats, samma människor, samma lilla ljusbruna hund och samma katter. Och samma sol och hav. Vem vill att det ska vara på annat sätt?
Tidigt på morgonen den 14 oktober var vi på stationen igen. Jag köpte en biljett till Drniš för 95 cent och så klev vi på. Zagreb-tåget, det går en gång om dagen utom på söndagar då det inte går alls, tog oss direkt till Drniš och det kändes välgörande att stiga av där på morgonen, ja, alltså i Badanj. VI blev insläppta i vårt rum fastän klockan bara var lite över nio på morgonen. Sobe Braica kan jag tänka mig att återvända till. Och det är något speciellt med huset eller kanske allra mest med utgången åt baksidan. När jag öppnar den skrangliga dörren med metallram luktar det som det gjorde på något ställe i Spanien när jag var ungefär tjugo. Och det luktar så varje gång jag går genom den dörren.
Jag hade bokat två nätter så vi hade två hela dagar i Drniš och min plan var att gå ända upp till ruinen av den medeltida fästningen Gradina – man ser tornruinen från tåget. Vi gick samma väg som förra gången ända tills vi kom till kyrkan nedanför Crkva sv. Ante Padovanskog. Där svängde vi lite lätt åt vänster och så bara gick vi upp upp upp tills vi kom till ett slags park uppe på höjden. Längst ute på kanten åt det ena hållet såg vi de ljusa ruinerna efter fästningen.
Denna fästning lär ha tillhört den kroatiska adelsfamiljen Nelipić och den var en del av ett system av befästningar i området. Senare kom fästningen i turkarnas händer och något århundrade senare var venetianarna där. För övrigt finns det också lämningar från en bronsåldersbosättning där uppe och ja, romarna var också här en gång. Ursäkta den summariska genomgången, men jag tyckte mest att det är vackert. Och spännande för direkt under fästningen stupar lanskapet ner i en djup ravin på vars botten floden Čikola rinner.
Efter att ha varit i timmar upp vid ruinen gick vi ner till Kod Baje och åt och sedan letade vi oss så småningom tillbaka till baslägret på Sobe Braica. Dagen efter gjorde vi om samma sak. Ja, det är sant. Jag upprepar gärna något bra och för Miki handlar det ju mest om jakt.
På förmiddagen den 16 oktober gick ner till stationen i Badanj och hoppade på tåget hem till Zagreb. Den här gången hade vi sällskap av en dam som bodde i en by nära Šibenik, som skulle på läkarbesök i Zagreb. Hon gav mig en utmärkt šipak, vilket är detsamma som en nar, alltså ett granatäpple.