Nej, sommaren är alls inte slut, men jag är tillbaka i mina trakter igen och jag vill nu återta lite av det jag har försummat. För två år sedan skrev jag ännu ganska ofta texter för min blogg, texter om resor, tankar, drömmar, sorger, kanske förhoppningar och ibland försökte jag formulera något som liknade idéer. Men sedan dess har texterna tunnats ut och jag visar mest Miki-bilder på facebook och vill helst inte höra vad jag eventuellt skulle kunna ha att säga. Är detta tidens tand? Åldern som tar ut sin rätt? Må så vara, men precis som förra sommaren vill jag nu försöka sammanställa en liten beskrivning av resan norrut följd av resan söderut igen.
Den 12 juli var det avfärd och denna gång skulle Miki och jag få skjuts upp med bil ända till strax norr om Berlin. Efter en tid av spretande planer bestämde Marit och jag oss för att göra en stor del av resan tillsammans och Marit har ju bil. Så vi blev två människor och tre hundar. Den första pausen inföll i Ptuj, Sloveniens äldsta stad, där vi skulle träffa Iva och äta lunch med henne.
Ptuj
Det blev en glad och samtidigt lite vemodig stund. Det är något med resor av det här slaget – nej, jag säger inte vilket – som för min tankar till förgängligheten, sista gången?, nästsista gången? Men jag bevarade noggrant mina hemligheter och färden fortsatte. Efter en inte så lång stund var vi i Österrike och så småningom kom vi upp på högre höjder och vi var inne bland Kalkalpen någonstans mitt inne i landet, bortom de vanliga vägarna. Jag broderar lite fritt här och gissar ihop minnet, eftersom planen var Marits och jag mest följde med, väldigt gärna men dock lite som ett barn som låter sig föras. Någon gång på kvällen nådde vi den lilla orten Großraming i sydligaste Oberösterreich. Där hade Marit bokat in oss. Vi var alla glada att vara framme och Miki, Nova och Skajla inspekterade nyfiket sin nya värld, en grön värld kantad av höga, men inte alltför höga berg. Det fick bli en tidig natt. Jag tror jag sov gott.
Großraming
Morgonen därpå solig och klar och vi gick lite längs floden Enns, åt frukost och packade ihop våra saker inför nästa etapp. Jag såg att järnvägen ledde genom byn och jag funderade på om inte Miki och Rudolf och jag kommit den vägen året innan. Det måste nog ha varit så, men det klarnade aldrig riktigt.
För den här dagen hade Marit planerat en längre etapp än för den första, men precis som dagen innan – med undantag för Ptuj – så fanns det inga städer i planerna, för Marit tycker bättre om naturen än det av människan byggda, och jag behöver inte alltid städer. Efter ett tag svängde vi in i Tjeckien, där vi åt lunch på en liten restaurang på en höjd vid byn Nažidla, om det nu är en by eller bara en punkt. Därifrån gick vi en ganska lång runda till fots bland annat längs den lilla floden Malše, där vi stötte på barn i kanoter och indiantält, en sommarkoloni. Det var hett i solen men i trädens skugga var det behagligt och vi plockade också i oss lite blåbär, ja, och så badade vi fötter och tassar.
Malše
Vi bröt upp och for genom landsbygden tills vi plötsligt kom att stryka alldeles intill Prag eller i ärlighetens namn igenom centrala Prag. Väldigt underligt, men det måste ha varit så för jag har bilder kvar därifrån (som jag inte visar). Efter det minns jag inget särskilt utom att vi korsade gränsen till Tyskland och nådde Erzgebirge, där vi stannade för natten i byn/staden Altenberg.
Altenberg
På kvällen klättrade eller gick vi upp till en restaurang i skogen ovanför Altenberg. Tyst och stilla i skogen – ”Waldeinsamkeit”, ”der deutsche Wald”, for det genom mig – luften var hög och klar och så kom vi in i en gammaldags kurort, Bärenfels. Restaurangen med sin vida terrass var nästan tom och värden presenterade rätterna för oss och hundarna behandlades som herrskap. Vi kom tillbaka ner till Altenberg efter mörkrets inbrott och stöp sedan i säng.
Morgonen därpå under vår promenad märkte vi att det också löper en järnväg genom Altenberg och att byn har en mäktig stationsbyggnad. Spårvidden på järnvägen fick oss att ana att detta måste vara något mycket lokalt, men vi fick inte kläm på vart man eventuellt skulle kunna åka.
Ut på vägarna igen. Jag minns att vi stannade i Senftenberg för en matrast. Hundarna doppade tassarna i Senftenberger See och jag försökte minnas den där gången när Miki och jag åkte tåg den här vägen. Men resultatet blev ganska fladdrigt. Tydligast mindes jag att det fanns en karta med Senftenberg utsatt på de små borden under tågfönstren.
På kvällen kom vi fram till Boltenmühle utanför Neuruppin, ett favorittillhåll för Marit under resorna ner och upp – för naturens och stillhetens skull. För mig är ju Neuruppin Fontane-trakter. Här har jag genom åren varit ofta och intensivt och Boltenmühle minns jag med ett helt annat och både vildare och förkomnare utseende. Här mellan Tornowsee och Kalksee, i bokskogen längs stigarna råder ännu frid. Här stannade vi i två nätter och stärkte oss med vandringar och bad, mat och vila.
Boltenmühle
På morgonen den 15 juli släppte Marit av Miki och mig vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Därifrån skulle vi fortsätta resan med tåg.