Från de här dagarna

Och nu har begravningshögtiden för Pappa hållits där uppe i det nordliga landet. Många kom och enligt vad jag fått höra föll mycket ljus in i det mörka. Här bankar pandemin på dörrar – en man som bodde i Vesnas trappuppgång dog i onsdags – människor är rädda eller bortvänt övermodiga. Här om dagen var det stora torget i stadens mitt sprängfyllt av människor som skrek om frihet, så att det lät som om ”frihet” betydde mord. Jag lever med Miki i den trängsta kretsen: någon gång träffar vi Vesna eller någon annan vän utomhus, om morgnarna pratar jag med min grönsaksman och under dagarna växlar jag några ord med grannar och andra bekanta. Möten med människor sker ute.

Vid den tid då begravningen pågick satt jag här i balkongrummet på Hvarska och läste ”Pingstbrud” för Pappa. Genom huvudet for då och då under läsningen minnen från avlägsna tider: den heta sommaren i Laubach i min tidiga barndom – det sandiga trappstegen och salamandrarna i källaren – och alla de där somrarna i Ingeryd och Buchschachen… Jag förstår så väl de språk som väljer att räkna åren i somrar. Jag såg oss barn på taket den där sommaren i Lindau och mindes från minnet och historier om händelsen hur grannfrun kommit förbi och förskräckt eller varnande sagt till Pappa: ”Ihre Kinder sind auf dem Dach!” ”Schon gut!”, svarade Pappa avspänt men antagligen också roat över själva uttrycket. Och i trädgården där fanns det så mycket gurkor. Och medan jag läste undrade jag ett par gånger om det var Pappa eller jag som var Karin i berättelsen eller om vi kanske var människorna i bygden där. ”– Och se för ett dåligt gräs –”