I en av regnet nytvättad morgon står jag vid en blommande vägg och försöker välja väg. Ja, Londi nosar strax intill. Fast är det sant att det handlar om ett val? Ja, det är det, fast kanske inte ett sådant där handlingskraftigt verksamhetsfyllt val utan valet av hur jag ska förhålla mig till min nya belägenhet, till en arbetslöshet som genom ett hemligt och gåtfullt motiverat beslut i maktens korridorer kanske kommer inom kort (jag talar inte om alla de små extrajobben). Ska jag vara ledsen? Eller ska jag kanske vara glad? Jag läste nyss någonstans att människor på dödsbädden, när de blickar tillbaka på sina liv mycket sällan ångrar att de inte arbetat mer utan att tvärtom de flesta ångrar – om de ångrar något – att de inte levt intensivare och friare. Nu kan man förstås arbeta och leva samtidigt och mitt arbete är så beskaffat att jag ofta gör det, men det finns ändå tvång förknippade med det, tider att passa, tråkiga moment, stress… Nu säger kanske någon att man behöver pengar för att leva och då svarar jag att jag har en buffert och att jag dessutom om jag är ledig kan hitta nya vägar också till att dra in lite i boet..
