Jag rättar uppsats efter uppsats och hamnar ibland i ett slags underligt limbo bestående av arbete, hastighet och envishet hårt ihopbuntade – fartblind och hemmablind i ett är jag. ”Nämen, har jag glömt tevattnet?”, far en tanke genom huvudets alla inre kuddar. Och högt säger jag: ”Torrkokar jag vattnet?” Och då väller skrattet upp ur mig, Londi som ligger på sitt ulltäcke under bordet fattar ingenting eller väljer att ignorera saken. ”Haha, torrkoka vattnet? Då är det allvar, eller hur?”, ropar jag obehärskat och närmast euforiskt till rummens väggar. Sedan måste jag till köks.
