De närmaste dagarna tänker jag bita mig fast i norra Friuli, närmare bestämt i Val Resia:
teckning av E. van Straten i Han Steenwijks bok ”Tre studi resiani”
Jag kommer att visa bilder från dalen, berätta om resianernas historia och deras språk med dess delvis oklara ursprung och släktskapsförhållanden.
Idag börjar jag lite lätt genom att än en gång följa Ta Lipa Pot (Den Vackra Vägen) som löper i en ojämn cirkel utmed dalens sidor:
TA LIPA POT: Den här skylten dyker om och om igen upp längs vägen och avståndet eller längden är hela tiden 5-10 km. Så småningom klarnar det för oss att det finns en kortare (på 5 km) och en längre (på 10 km) rundväg och att man ju faktiskt aldrig kan komma till slutet av en cirkel. Ta Lipa Pot 5-10 km blir till en självklarhet. Och visst är den vacker:
Vi vandrar fram och det är lätt att gå, det finns nästan inga höjdskillnader och stigen är mjuk och solljuset filtreras på ett dämpat sätt genom trädens kronor. Vi går och går. Men plötsligt kliver vi rakt in i en skallgångskedja: En man och hans hund är försvunna sedan en vecka och hela dalen ska genomsökas. Vi fortsätter och kommer till en samling ruiner. Det är Case Ostjë. Här bodde det folk ända fram till den stora jordbävningen 1976:
Längs bergssidan flyter rader av små bäckar och på en del ställen rinner vattnet genom vackra ledningar av trä:
Ibland går Londi först, hon förstår det här med stigar:
Strax innan vi når vägens östligaste punkt, staden Stolvizza/Solbica, som också ät vårt mål, kommer vi förbi husruiner igen. Också här var det jordbävningen som satte punkt för livet på platsen:
Så ser vi då Stolvizza skymta fram vid en krök med höga berg i bakgrunden. Är det Monte Sart eller kanske Monte Canin? Det högsta berget är nog Monte Canin, för det är resianernas "husberg" framför alla andra.
När vi kommer in i Stolvizza börjar himlen mörkna och ett oväder drar in. I Stolvizza finns ingen restaurang och dumt nog har vi ingen mat med oss.
Men det finns en liten bar, som just ska stänga. Där lyckas vi få tag i lite chips och en flaska rödvin.
Folk i och utanför baren tittar på oss och undrar hur vi kommit dit och när vi berättar att vi kommit till fots från Prato di Resia eller Ravanca, som det heter på resianska, skakar en man på huvudet och säger att vi måste be om skjuts ner till dalen, för längs fotvägen kan det bli farligt…