Suzanne – in italiano
24/5 -2008
Den första gången – vad jag minns i alla fall – jag hörde Leonard Cohens ”Suzanne”, hörde jag den i Fabrizio De Andrès italienska version. Det var en sommar i början av sjuttiotalet. En sen kväll satt vi på den öppna platsen mitt emot vandrarhemmet i Perugia. Några killar hade klättrat upp på en mur och de sjöng ”Suzanne” till ljudet av en skramlig gitarr – om och om igen:
Nel suo posto in riva al fiume
Suzanne ti ha voluto accanto,
e ora ascolti andar le barche
ora puoi dormirle al fianco,
sì lo sai che lei è pazza
ma per questo sei con lei.
E ti offre il tè e le arance
che ha portato dalla Cina
e proprio mentre stai per dirle
che non hai amore da offrirle,
lei è già sulla tua onda
e fa che il fiume ti risponda
che da sempre siete amanti.
E tu vuoi viaggiarle insieme
vuoi viaggiarle insieme ciecamente,
perché sai che le hai toccato il corpo,
il suo corpo perfetto con la mente
E Gesù fu un marinaio
finché camminò sull’acqua,
e restò per molto tempo a guardare solitario
dalla sua torre di legno,
e poi quando fu sicuro
che soltanto agli annegati
fosse dato di vederlo disse :”Siate marinai
finché il mare vi libererà”.
E lui stesso fu spezzato,
ma più umano, abbandonato,
nella nostra mente lui non naufragò.
E tu vuoi viaggiargli insieme
vuoi viaggiargli insieme ciecamente,
forse avrai fiducia in lui
perché ti ha toccato il corpo con la mente
E Suzanne ti dà la mano
ti accompagna lungo il fiume,
porta addosso stracci e piume,
presi in qualche dormitorio,
il sole scende come miele
su di lei donna del porto
che ti indica i colori
tra la spazzatura e i fiori,
scopri eroi tra le alghe marce
e bambini nel mattino,
che si sporgono all’amore
e così faranno sempre ;
e Suzanne regge lo specchio.
E tu vuoi viaggiarle insieme
vuoi viaggiarle insieme ciecamente,
perché sai che ti ha toccato il corpo,
il tuo corpo perfetto con la mente
Och här kan ni höra Fabrizio De Andrè sjunga sången.
Scherzo med ekorrsvans
23/5 -2008
igen och en dikt av Luciano Erba igen (i översättning av Andreas Sanesi igen), en liten skuttande metadikt som försvinner i grenverket:
poesia sei come uno scoiattolo
resti in letargo per parecchi mesi
quando ti svegli salti in mezzo al verde
vedo appena la tua coda folta
prima che scompaia dentro gli abeti
poesi du är som en ekorre
du ligger i ide flera månader
när du vaknar hoppar du mitt i grönskan
jag hinner knappt se din yviga svans
innan den försvinner in i granarna
Kväll – afton
22/5 -2008
När jag skulle översätta ordet ”Abend” i dikten av Else Lasker-Schüler som finns strax här intill, satt jag länge och valde mellan orden ”kväll” och ”afton”. Jag såg noga in i de båda orden för att se vilka de var. Jag ser ”kväll” som ett långsamt bortdöende av ljuset, som något mildgrått som undan för undan får en mörkare ton. Kväll och skymning ligger väldigt nära varandra för mig. Och afton? Afton är ett mörknande med en guldfläck i. Afton förbinder jag med solnedgång. Ordet ”afton” är svart med undantag för bokstaven ”o” som är en slocknande sol av rött guld. I dikten ”Avsked” finns det guld och mörker, så därför valde jag ”afton”, även om rytmen kanske hade blivit – ett tuppfjät – bättre med ”kväll”.
Afton
Kväll
Else Lasker-Schüler: Avsked
21/5 -2008
Jag har på försök översatt ännu en dikt av Else Lasker-Schüler. Här kommer den först i original:
Abschied
Aber du kamst nie mit dem Abend –
Ich saß im Sternenmantel.
… Wenn es an mein Haus pochte,
War es mein eigenes Herz.
Das hängt nun an jedem Türpfosten,
Auch an deiner Tür;
Zwischen Farren verlöschende Feuerrose
Im Braun der Guirlande.
Ich färbte dir den Himmel brombeer
Mit meinem Herzblut.
Aber du kamst nie mit dem Abend –
… Ich stand in goldenen Schuhen.
.
Avsked
Men du kom aldrig med aftonen –
Jag satt i stjärnemantel.
… När det knackade på mitt hus,
Var det mitt eget hjärta.
Det hänger nu vid varje dörrpost,
Också vid din dörr;
Bland ormbunkar slocknande eldros
I girlandens bruna.
För dig färgade jag himlen i björnbär
Med mitt hjärteblod.
Men du kom aldrig med aftonen –
… Jag stod i gyllene skor.
.
Om att åldras
19/5 -2008
När jag var liten trodde jag att de vuxna var vuxna helt och hållet och att de gamla var gamla och också såg sig själva som gamla. I alla fall trodde jag att jag trodde det, fast egentligen fick den här bilden redan tidigt små sprickor. Jag minns att pappa ibland talade om hur det var ”när jag var gosse” på Hornsgatan eller i Stortorp och att mamma sa något om hur det var ”hos oss” (bei uns) och det där ”hos oss” var förstås när hon var liten i Schwedt. Men farmor och Oma, de var väl ändå gamla på riktigt? Fast det var kanske inte heller så. Oma sa ibland något om sina ben, som fick mig att förstå att de varit helt annorlunda en gång och att hon visste detta hela tiden.
Åren har gått och jag har mött många, som jag först trodde var vuxna eller till och med gamla, men som sedan låtit mig ana att de hade någon annan innanför eller kanske en hel rad andra. På ett ställe där jag arbetade hade jag en tid en kollega i sextioårsåldern, som då och då, kanske med rätt långa mellanrum, fick en helt annan röst och jag förstod att det var en ung flicka som levde någon gång på fyrtiotalet som talade till mig. Och jag själv då? Jag märker ibland att jag inte riktigt levt mig in i att jag är över femtio. Ibland springer jag med en glad ilning inombords gatan fram här och då är jag helt säkert i en helt annan ålder. Och när jag tittar mig i spegeln händer det att jag ser ett ansikte med mycket slätare hud och mycket klarare ögon än det som nog egentligen är där.
Det svenskaste
18/5 -2008
Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.
När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året lägger man knappast märke till dem, men så här i maj – också under mulna dagar – lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.