Det där med brittsommar

Nej, någon riktig brittsommar blir det väl inte i år (även om det just nu är guldigt och soligt), men det märkliga ordet förföljer mig. Ja, och nu har jag slagit upp det i Hellquist. Det var inte så spännande som jag hade tänkt mig: ”de ofta vackra dagarna omkring den 7 oktober, den heliga Birgittas dag”. Men strax under hittar jag några mer innehållsmättade dialektala varianter: ”grävlingssommar” och ”fattigmanssommar”. Och så står där också ”indiansommar” efter engelskans eller amerikanskans ”Indian summer”. Ja, ”indiansommer”, det låter lockande. Jag minns från min barndom att jag hoppades att det skulle vara indiansommar till min födelsedag.

På tyska heter det ”Altweibersommer”, en de gamla kvinnornas sommar alltså eller helt enkelt en kärringsommar. Av en slump hittar jag den holländska motsvarigheten, ”oudewijvenzomer”, som går i samma tonart. Och ifrån initierat håll här hemma får jag veta att det på tjeckiska heter ”babí léto” och det är till sin betydelse nära besläktat med de tyska och holländska orden. Det är den här "ordklasen" för företeelsen som för mig har störst djup och magi.

På italienska har man som på svenska valt en religiös anknytning, även om man valt ett annat helgons namnsdag som utgångspunkt: ”estate di San Martino”. Där ligger brittsommaren av naturliga klimatologiska skäl framme i november, till Mårten gås.

Vänern
Det här kanske ändå kan räknas som grävlingssommardag…

Jaan Kaplinski

Tillbaka till bokmässan och den estniska lyriken igen efter ett trädintermezzo: Jaan Kaplinski var en av dem jag lyssnade till i ”Rum för poesi”, mässans orkanöga där hetsade själar kan få ro.

Jaan Kaplinski är en av den nutida estniska poesins stora och i år har ett dikturval av honom kommit i svensk översättning – ”Någonstans vid världens kant” heter boken och översättningen är gjord av författaren själv i samarbete med Guntars Godiņš och Juris Kronbergs. Förlaget är Ariel Skrifter. Men det är inte frågan om någon introduktion av Kaplinski; både poesi, prosa och essäistik av honom har tidigare publicerats på svenska.

Kaplinski

Kaplinski stiger upp på scenen. Han rör sig som en som är hemma överallt och ändå finns det då och då en liten tvekan i rörelserna, men det är den trygges öppna tvekan vi ser. Han ler vänligt mot oss i auditoriet på ett sådant sätt som om han log mot en enda människa, mot dig, mot mig bara. Och så läser han:

Du ska vara
min icke-existerande barndoms
milda goda
lätta
sommarnatt
som täcker över mig
med mina egna stora
stumma vingar

Och:

Otroligt: åter
blommar för allra första
gången häggen här.

Livet är så kort att jag
aldrig blir van vid våren.

bok
(jag vet, det gråa har blivit för blått här och alltsammans är snett)

• • •

Jag skulle vilja lägga ifrån mig
Jaan och Kaplinski som två resväskor
jag släpat på
år ut och år in
från lägenhet till lägenhet
från stad till stad.
Ställa ner dem
i vägrenens fuktiga gräs
och gå barfota
anonymt
rakt österut
mot den avtagande kvällsbrisens sus
mot syrsornas allt starkare sång
bortom vilken
högt över skogen
ses skimra
en enda blek stjärna.

• • •

PS För er som bor i Stockholm, har tid ikväll och tycker om att lyssna på poesi – se här ett litet meddelande från den unga vitryska poeten Valzhyna Mort: Then at 18.00 I read at the shopping mall called PUB with a bunch of poets from Singapor. Please tell everybody to come! Especially if they need new shoes or something.

Trädets resa tillbaka till livet

Idag får de estniska poeterna vila och jag går och besöker ett träd som i början av sommaren angreps av armador av häggspinnarlarver. Jag skrev då, full av fascinerad avsmak, ett inlägg som jag kallade ”Dödligt silver”. Så här såg trädet i den andra juniveckan:

silverträd

Och här en myllrande närbild:

larver

I början av augusti återsåg jag trädet. Jag blev förbluffad, för det var friskare och lövrikare än något av träden i närheten, träd som inte blivit angripna och avätna av silvernätens vävare. Det här måste jag fotografera, tänkte jag, men det blev och blev inte av. Men så igår fick jag äntligen med mig kameran och jag knäppte ett par bilder. Trädets lövkrona är visserligen inte lika praktfull som den var för några veckor sedan, men ännu ser man vilket under som inträffat. Antagligen rör det sig om ett helt ”normalt” under som de som vet inte alls kan häpna över, men jag som inte visste, jag förundras. Se här, trädet har återvänt till livet:

livsträd

När jag går tätt inpå stammen hittar jag ännu några rester av häggspinnarnas silvriga nät.

restnät

fs – en estnisk poet

Framsidan av bokmässans programkatalog pryds av en ung mans ansikte. Ansiktet är den estniske poeten fs’. På baksidan av hans diktsamling ”2007” ( som är utgiven av ellerströms) står det så här:

Författarnamnet fs är en avsiktligt opersonlig pseudonym för en mycket personlig poet som med intensiv svärta och trotsig energi berättar om vad det innebär att vara en fortfarande ung man i en gammal, nedsliten värld. Hans dikter är goth-poesi i förortsmiljö, deras färgskala är svart, grått och vitt, de sprakar av elektricitet och kortvågsknaster. Översättning Peeter Puide.

2007

Boken heter alltså ”2007” på svenska, den estniska originaltiteln är ”2004”(!).

Jag läser slutet av den ganska långa inledningsdikten ”fs – vem han är och varifrån han kommer”:

ryskt blod har jag också
men min kulturkrets är estnisk
alltid inåt
bättre hålla tyst
eller tala som en europé
om sådant som intresserar omgivningen
vackra kvinnor har vi ju
fast inte många
någon enda drabbar en som en blixt
när du kommer till Estland
fast innan du möter en sådan
blir du supen full
och så går du vilse i dimma
eller i kletig snömodd
när du en gång når henne
har många år gått
vårt klimat är ju fuktigt
mörkt kallt och blåsigt
dagsljuset varar inte länge
därför måste
ett hus ha små fönster
därutifrån kommer
ändå inte mycket gott
och väggarna måste vara tjocka
vi bygger starka hus
kalksten är vår rikedom
tung ful och grå
vi är sega och flitiga
om du ännu inte förstått
så tar jag om det
starksprit och kultur
håller oss vid liv
annars skulle vi frysa ihjäl
eller bli galna
lidelsefulla som vi är

Ja, här är det svindlande galgsvart och ändå liksom ihärdigt slitstarkt: ”vårt klimat är ju fuktigt/ mörkt kallt och blåsigt/ dagsljuset varar inte länge/ därför måste/ ett hus ha små fönster/ därutifrån kommer/ ändå inte mycket gott”. Nej, vad ska man med stora fönster till om det bara finns mörker att släppa in genom dem?

Ja, och där stod han så ensligt och magert och läste gråaktigt med hoptryckt glöd:

fs - scen

Han ser ut som en som inte kan bry sig om att han fryser.

fs - ansikte

Kristiina Ehin: Årstider

På bokmässan i Göteborg i år lyssnade jag mycket på estnisk poesi. En av de poeter som gjorde särskilt starkt intryck på mig är Kristiina Ehin. Hon gjorde det både med sina ord och med sin röst och faktiskt också med sitt sätt att bara stå där.

Kristiina

Även om jag inte har hunnit läsa in mig riktigt har jag liksom på känn fått ett slags allmänt intryck av hur hon skriver. Det hon skriver är inte modernt på något tydligt sätt, men det är inte heller något som skulle kunna sägas peka i en annan tidsriktning. Det hon säger i dikterna är något som skulle kunna sägas i alla tider. Och de här dikterna bär livet i sig på ett kraftfullt sätt, men helt utan att frusta eller stånka.

Jag väljer nu att läsa den första dikten i den tunna boken ”Som en tiger bland likadana randiga”:

Årstider

höst

åter en korplik kväll
den sträcker sig mot solnedgången
som ett avlövat träd

vinter

i dina ögon kände jag
hur igelkottarna på terrasserna
stod och sökte
varandras munnar

midvinter

fotografens nynnande
kröp uppför min arm
ej mer ensamma
var vi då

förvår

som våg stormar jag mot stranden
utan att veta att skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag

vår

och så kom våren
störtande nerför Kulubergen
och jag sprang bakefter som en kalv
som tappat bort sin mor

Det är jordelivet det här och nog är det hisnande härligt att läsa om våren som kom störtande nerför Kulubergen. Den raden – särskilt den – skulle jag vilja höra på estniska. Estniskan är så konturskarp och har så klara klanger.

bok
Färgen blev visst helt fel på min bild, egentligen är omslaget grönt.

Översättningen är gjord av Peeter Puide och förlaget är Ariel Skrifter.