Härom dagen fick jag den här dikten av Eva Strittmatter sänd till mig av en vän. Det är en landskapsdikt. Mark är Mark Brandenburg, landet runt Berlin skulle man kunna säga utan att vara för detaljerad i definitionen. Typiskt för det här landskapet är de sandiga jordarna, en bister karghet och en viss monotoni. Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.
foto Keri
Det är särskilt de första raderna här som talar till mig. De sandiga vägarna i det gamla sandiga landet.
Mark
Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.