Hur länge har det funnits judiska vitsar eller anekdoter? Någon annan kan kanske komma med en tidsangivelse; jag nöjer mig med att säga så här: så länge judarna varit marginaliserade eller förföljda. Varför finns det judiska vitsar? Varför skulle det inte finnas det – blir väl det första svaret, men jag tror också att man kan svara så här: vitsarna är ett sätt att leva med och fördela det yttre trycket, ett sätt att ta luften ur fördomar och angrepp. Om vi skrattar inom oss och kastar detta skratt ut i världen, så får det elaka skrattet utifrån ingen resonans.
I Salongen finns resten av (den korta) texten om Karel Poláčeks bok ”Judiska anekdoter” – tillsammans med några vitsar ur boken.
Översättningen från tjeckiskan är gjord av Per Nilson, förlaget är perenn
• • •
Herr Taussig ger sig i juli månad av till Egypten.
”Är du galen?” frågar honom hans vän Lederer, ”där är det fyrtio grader i skuggan nu.”
”Och vem har sagt att jag ständigt och jämt måste vara i skuggan?”
Vet du Bodil, under mina många resor i Israel åren 1983-1991, och med min vänskap med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, fick jag lära mig att dessa judiska anekdoter och vitsar bara kunde berättas av judar för att inte uppfattas som antisemitism. Jag hade svårt att acceptera det, även om jag förstod och förstår det. I Israel fick jag minst en handfull sådana om dagen och skratten var många. Alsterdals favoritvits är bara en enda mening lång, och den fick han höra på ett café i Tel Aviv en gång. Det är den misslyckade judiske affärsmannen som beklagar sig: ”Jag förstår det inte, varje gång jag köper en dvärg börjar han växa”. Detta slags humor är ju förlorarens svarta humor. Den judiska vitsen och anekdoten har fötts i misären, i diasporan. Kanske är det inte så konstigt att en liknande humor utvecklats bland palestinierna. Jag hörde en gång i Ramallah 1989 denna: ”Vid övergångsstället. Den som väntar på grönt ljus är en besökare från Jerusalem. Men det är alltid hebronbor som går mot rött.” Jag förstod aldrig den djupare innebörden, annat än att man kanske antydde ett slags småstadsinskränkthet från Hebronturisterna, men när vitsen berättades skrattade man så tårarna rann. Vad vore vi utan humor? Islamister kanske?
Thomas,
tack för de båda anekdoterna. Jag kan inte förlika mig med att detta att en icke-jude berättar en judisk vits i sig skulle innebära antisemitism. Det kan inte någon bestämma – oberoende av rastillhörighet. Ett sådant synsätt skulle dessutom urholka betydelsen i ordet ”antisemitism”.
Gissningsvis så finns det inom judarna, precis som inom andra grupper, knasbollar som tror att de har monopol på saker.
Vitsar, svart humor, skämt.
Men rimligen kan inte alla vara av den åsikten?
Tänker nu på Norgehistorierna, som jag menar är en del av vår motsvarighet. Jodå, i all sin naivitet.
Eller fransmännens historier om belgare.
Vill ni höra en som mina barn berättade?
Här:
Vet ni varför belgarna begraver sina döda med rumpan i vädret?
De behöver cykelställ.
MÖJLIGEN är skillnaden att vi skämtar med oss närstående, de med sig själva.
Men småsnålt är det ändå.
Jag läser lite i en annan bra samling med judiska anekdoter – ”Judisk humor” av Lennart Kerbel. Se här:
*”Leibush Kapote har dött. Ska du gå på begravningen?”
”Varför då? Går han på min?”*