Nu har jag läst och läst i Mikael Enckells böcker och tänkt och letat efter något jag inte vet vad det är. Jag har läst om hans mor Heidi Parland i ”Om konsten att älska skriften”, i hemligt medvetande om att jag egentligen letar efter hans far, Rabbe Enckell, som sonen i texten om modern hänger ett slags skynke framför. Det kanske han inte gör, säger jag till mig själv, men jag ser det ändå så, svarar jag då. Nå, det jag nu anar är att jag borde hitta in bland Rabbe Enckells dikter. Jag är ganska säker på att Pappa hade åtminstone en av hans diktsamlingar i bokhyllan på Höbacken, men Pappa lever inte längre, så jag kan inte fråga honom, i alla fall inte om jag vill ha svar. Kanske vet Mamma. Kanske kan jag göra det där jag aldrig gör: skicka efter en diktsamling från nätet? Men vilken?
Här hemma på Kornatska har jag bara tre dikter av honom inne i en antologi. Den första står direkt under Gunnar Björlings ”Vita mås och änders lugna slag”, jag har ett bokmärke där, men vågar jag välja den, när den nu tvingar mig till så många tårar? Nej, men jag gör det ändå. Och bilden av Rabbe Enckell är från mitt födelseår.
Första sommarns kalv
Första sommarns kalv ser med blanka ögon jorden.
I hans stora svarta öga simmar molnet och vattubäckens skum
och vårens färglösa mygga flyr ur björkens gröna blad
att spegla sig däri
som var det ett av skogens blinda vatten.