Någon gång vid sex ikväll, alltså nu, är det nio år sedan min allra käraste Londi lämnade livet. Det här året vill jag inte försöka berätta något alls om hur det var, hur det är. Jag har aldrig kunnat det, men några gånger har jag försökt. Ett tag, under ett antal år, trodde jag att det skulle bli möjligt att få ro i sorgen, att tiden på något sätt skulle kunna läka, men nej, jag tror det håller på att bli svårare igen. Jag vet att vinterhimlen var högre och svartare det året.
Här på bilden går Londi i våren eller försommaren på vår ”livada” strax nedanför Vukovarska. Hon nosar, lyfter just högertassen och pilens tunna ljusgröna löv spelar i vinden. Jag vet inte året och vill inte veta det. Det var ett av våra år tillsammans.