Nu är det fem år sedan Lev lämnade oss. Hans död kom så helt oväntat för mig, han var ju så ung och han hade en sådan stor gärning framför sig. Sista gången vi pratades vid var under sommaren 2020, en sommar som inte gick lätt fram över någon av oss, men att det skulle bli den sista i hans liv gick inte att ana, inte för mig i alla fall.
Vi träffades på nätet över en text i min blogg som hade titeln ”Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen” (9.4 2006). Till det här stycket:
”Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ’björnliknande huzul’ ställs inför namnet ’Erzherzog Ritter von Toskana’ och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ’Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!’, på tyska blir det ’erz-herz-perz – Rübe mit Spagat’ … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ’spagat’ på tjeckiska betyder ’snöre’ och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ’den lekfulla olydnanden à la Svejk’.”
skrev Lev den här kommentaren: ”Jag skulle oversatta ’erz-herz-perz – ripa z motuzkamy’ som ’erz-herz-perz – rova med rep’.” (17.4 2006)
Det här var på den tiden när Jelena Selin och jag drev nättidskriften Salongen om europeisk litteratur och lite längre ner i kommentarsfältet skrev Lev så här:
”Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress 🙂”
Där föddes ett samarbete som kom att sträcka sig över år, ganska många år. På hösten samma år träffades vi på bokmässan i Göteborg och då hade Lev och Jelena och jag hunnit en bit med vår introduktion av ukrainsk poesi och prosa i Salongen. På bokmässan fick vi oss tilldelad en liten scen att läsa ifrån och jag vet att en av dikterna vi läste var ”Repetitionstid” av Natalka Bilotserkivets som Lev och jag arbetat med rätt länge bakom Salongens scen innan den fick möta läsarna och fortsätta sin omgestaltning. Så här såg den nog ut när vi – åtminstone tillfälligt – tyckte den var färdig:
Repetitionstid av Natalka Bilotserkivets
För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare
Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål
Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet
och darra som en målare och gråt som en mördare
Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen
den gamle aktören blöder och det är november, november
Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!
Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig
På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren
på det gamla bergets vissnande och nakna axlar
och på det älskade ansikte som bleknat framför dig
lägger Konsten sin allting döljande sminkning
Det är repetitionstid men läpparna har för mycket
av det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret
Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse
Vi är som träden redan förberedda för vintern.
°°
Och så här såg Lev ut i pausen efter vårt framträdande. Suddig bild men ändå så tydlig.
Lev kom att bli en introduktör av ukrainsk litteratur för en svenska publik samtidigt som han blev en introduktör av svensk litteratur, främst poesi, för en ukrainsk publik. Och han hade en lång och fruktbar väg framför sig, eller hade haft om inte kriget och sorgen över världens olycka kommit och spärrat den.
Jag minns att Lev och jag tillsammans översatte en rad dikter av flera ukrainska poeter. Här är tre dikter av tre av de poeter vi ägnade oss åt genom åren:
Amor fati: Kostyantyn Moskalets
Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
väntans rimfrost
klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?
Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?
Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?
Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?
Jag älskar dig.
°°
Enhörningen: Jurij Andruchovytj
Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).
Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.
Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.
Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.
°°
Sjöjungfrun: Natalka Bilotserkivets
Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.
Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.
Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.
Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.