Som så ofta annars sitter jag bland Else Lasker-Schülers dikter. Jag läser originalen, läser om mina översättningar och sprättar upp och bygger om. Alldeles nyss slog det mig med särskild kraft att jag aldrig kommer att lyckas. Och ändå fortsätter jag att överösa Eva med ständigt nya versioner. Jag går upp och ner i återvändsgränder. Kanske finns det inget mål…
Här är en dikt ur ”Der siebente Tag” (Den sjunde dagen) och en bild på Else som helt ung.
°°
Vi tre
Våra själar var fästa vid morgonens drömmar
Som hjärtkörsbär,
Som skrattande blod på träden.
Barn var våra själar
När de lekte med livet,
Som sagan berättar.
Och om vita azaleor
Sjöng sensommarhimlarna
Över oss i sunnanvinden.
Och en kyss och en tro
Våra själar var ett
Som tre duvor.
°°
Wir drei
Unsere Seelen hingen an den Morgenträumen
Wie die Herzkirschen,
Wie lachendes Blut an den Bäumen.
Kinder waren unsere Seelen,
Als sie mit dem Leben spielten,
Wie die Märchen sich erzählen.
Und von weißen Azaleen
Sangen die Spätsommerhimmel
Über uns im Südwindwehen.
Und ein Kuß und ein Glauben
Waren unsere Seelen eins,
Wie drei Tauben.