På morgonen den 15 juli blev Miki och jag avsläppta vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Det var slut på den skyddade färden inne i bilen, där livet i hög grad varit vänt inåt utom då vi ville möte världen omkring oss. Jag får väl tillägga att jag alltid tyckt om att åka tåg så det var egentligen inget tråkigt eller oroande i detta att byta färdsätt och hamna mitt bland människorna. Nå, vi kom på tåget mot Hennigsdorf, där vi skulle byta och sedan skulle vi byta igen i Gesundbrunnen för att på så sätt nå Angermünde. Alltsammans ligger i eller nära Berlin. Jag minns inte längre var det hakade upp sig, men troligen var det i Gesundbrunnen som är en livligt trafikerad station, många stiger av och på här. Egentligen blev jag nog inte direkt knuffad, men liksom trängd, en gång, en gång till, unga män gick i bredd och talade arabiska eller gjorde gester. De försvann igen och så småningom satt Miki och jag på tågot mot Angermünde bland enskilda människor som inte verkade höra till några grupper. Lite eftersläpande dök en vag minnesbild av något liknande upp från förra årets resa i trakten. Jag försökte förtränga både den nya och den gamla upplevelsen och jag lyckades väl tillfälligt. Efter en stund var vi framme i Angemünde för att vänta på Nilla för att sedan åka vidare till Schwedt som ligger där ytterst på linjen där Tyskland slutar, men så ändrades planen och vi träffade i stället Nilla på tåget till Schwedt – Angermünde-Schwedt tar väl en kvart med tåg. Det blev ett glatt återseende på tåget.
När vi stigit av gick vi rakt genom Schwedt och fortsatte sedan över broarna över Oderwiesen och Oder. Vi var på väg mot vår mammas barndomstrakter i det som nu är Polen, ja, egentligen är det ju Schwedt som är barndomsstaden men också Niederkränig och Hohenkränig, nu Krajnik Dolny och Krajnik Górny, hörde dit.
Oderwiesen
Vägen över broarna är tre kilometer lång och vi hade gått den flera gånger redan förra året. Den är både lång och kort, lång för att den är ganska rak och det kommer bilar rätt ofta, kort för att man ser mycket vackert: de sanka ängarna med spankulerande storkar, de olika armarna av floden. Vi hade fått veta att vår lägenhet befann sig 600 meter från brofästet, men vi blev lite osäkra på riktningen och ingen vill svara i telefonen, så vi gick in i en av gränshandelns grönsaksaffärer och frågade. Kvinnan kände lustigt nog igen telefonnumret, ringde och nu svarade det och strax stod en blond kvinna i rosa dress i ett gathörn femtio meter bort. Det var vår värdinna och det var inte alls några 600 meter till vårt härbärge, dessutom sjönk priset till 20 euro per person och ingen hundtaxa, så det var perfekt.
Krajnik Dolny/Niederkränig
Här skulle vi bo i två nätter och vårt mål var att så långt möjligt söka upp de gamla platserna. Morgonen därpå följde vi en sandig väg genom skogen upp mot Hohenkränig. På flera ställen mötte vi rådjur och Miki drog hårt i kopplet men jag höll emot. Jag tänkte lite på att det förr måste ha varit mycket vanligare att någon följde den här vägen och att människorna måste ha känt varandra i den övre och nedre byn. Nu var den nedre egentligen mest ett centrum för gränshandel och den övre en rest av något från förr och kanske några nytillkomna som hade pengar, ja, jag såg några nya hus med ganska dyrbart utseende. Polackerna här har väl inga rötter i trakten utan kommer långt långt österifrån, tyskarna är borta eller har ”återvänt” i form av andra som inte heller har egna rötter. Ja, det går att tänka mer och djupare om detta, men jag låter det stanna vid detta. Vi gick hit och dit genom Hohenkränig, vi fann rosor och plommon i skogen och inne i byn var gatorna till stor del stenlagda. Vi stannade vid några hus som måste vara från den gamla tiden; slitna, men liksom stadiga, varken vanskötta eller välskötta, liksom bara kvar. Vi såg mycket få människor, en del mycket gamla och några som såg lite vilsna ut i tillvaron. Vi gick genom en stor igenvuxen park längs en övervuxen mur. Vi försökte förstå var vi var eller vad det hade varit här en gång, men det mesta förblev gåtor. Jag tänker mig att kanske ingen längre vet.
Hohenkränig/Krajnik Górny
När vi kom ner till Krajnik Dolny igen hade det börjat regna och eftermiddagen blev rätt krävande när vi mot bättre vetande försökte ta oss ner till ”Tal der Liebe” längs Oder i sydlig riktning. Det fanns inga skyltar någonstans, bara en smal bilväg och floden och skogen. Genomblöta kom vi efter en obestämd men lång tid fram till Café u Beaty (som möjligen ligger ganska nära där ”Waldkater” en gång fanns i den andra tiden). Vi gick upp på höjden där kaféet låg och när vi kom in i den enkla lokalen fick jag en utskällning för att jag var barfota, men snart förbättrades mot förmodan stämningen. Vi kom i samspråk med ett par från Angermünde som verkade vara ganska hemmastadda där och som hade en del att berätta, men tyvärr var mina frågor som bortblåsta just då. På menyn fanns bara tårtor, men det visade sig snart att Beata också lagade mat, så vi åt piroger och lite annat. När vi gick tillbaka hade det slutat regna och allt var mycket vackert, men hela tiden lika gåtfullt. Var hade vi varit?
Oder
Sista dagen i Krajnik Dolny åt vi på Restauracja Astoria, som väl inte levde upp till sitt storvulna namn men som ändå inte var så illa. För övrigt stänger den sju på kvällen och efter sju är det bara gränshandeln som lever. Vi knatade över broarna en gång till och passade på att titta lite på Schwedt, som ju är en utbombad stad som bara till nöds lappats ihop efter kriget, fast här och där är det ganska snyggt men liksom utan djup.
Vi hade bestämt oss för att åka genom ett hörn av Tyskland för att komma tillbaka till Polen för från Schwedt går det inte att ta sig österut. Schwedt är liksom en slutpunkt och vill man fortsätta österut måste man först vända om. Biljettautomaten på stationen satte myror i huvudet på oss. Hur vi än lirkade med den så ville den inte ge oss några biljetter längre än till Anklam som ligger halvvägs mellan platser man kan vilja åka till. Vi bestämde oss för att ta hindren när de kom och inte innan. I Züssow steg vi av. Där var det liv och rörelse kring ett Bäder-Zug, alltså ett tåg som går till de olika badorterna på Usedom och vidare till Swinemünde/Świnoujście, dit vi ville. Vi hoppade på och erkände sedan för biljettrisen att vi åkt gratis mellan Anklam och Züssow. Hon hade inget att säga om de utan erbjöd oss i stället lågprisbiljetter hela vägen fram. Pust! Ja, och så åkte vi öer bron vid Wolgast och ut på det vackra Usedom. Vi såg inget av havet även om det väl dolde sig strax bakom träddungarna, men landskapet var intagande också utan havsvyer. Och jag tänkte lite på en episod ur Fontanes ”Effi Briest”, den där om Uvagla och vattnets underströmmar.
Och så var vi framme i Świnoujście, där vi fick gå igenom en skärseld för att få ut nycklarna till vår bostad i ett ganska monotont och trist område, men på kvällen hade vi ett fint restaurangäventyr. Platsens härskarinna, en mäktig dam med en hög blond håruppsättning serverade bara oss och släppte sedan inte in några andra gäster. Först verkade hon vara missnöjd med Miki, men så bytte hon inställning på en femöring och sa med en röst som först var lite mjukt dov: ”dog, eating…” men som sedan blev till en triumferande fanfar: ”SCHNITZEL!!!”. Och Miki fick mycket riktigt en hel stor schnitzel.
Dagen därpå ägnade vi helt åt strandliv – från morgon till kväll vältrade vi oss på den långa vita sandstranden. Hundar fick vara överallt, inget tjafs! Och vi drack kaffe, badade, åt piroger och latade oss.
Świnoujście
På kvällen åt vi på en, som det hette, tysk restaurang. Vi var vid gott mod men så dök det upp ett bekymmer. Hur skulle vi ta oss över Świna? Färjan vi skulle ta till Ystad avgick ju från den andra sidan! Vi frågade och frågade och fick hela tiden andra svar. Vi glodde i mobilerna som plötsligt påstod att det inte fanns någon stadsfärja längre.
Morgonen därpå hittade vi färjeläget, som inte alls var särskilt dolt, och det visade sig att färjorna gick i skytteltrafik över floden. Ja, så vi kom över och resten gick också bra, så det behöver jag inte berätta något om.