Igår morse gick Miki och jag till Simpa för första gången efter den där gången i mars då allting här sedan stängdes. Jag valde det yttersta bordet på hörnet, nej, det var inga andra gäster där, men ytterst verkade säkrast. Hana kom ut och tog upp min vanliga beställning. Hon var lite blek och blicken liksom matt. Hon tittade på Miki och sa att han blivit tjockare men att jag blivit smalare. Jag mumlade något om att det är svårt att äta och så frågade jag hur hon hade det. Hon suckade och slog ut med armarna lite vagt och utan sin vanliga kraftfullhet: Svaki dan, ista stvar. (Varje dag, samma sak.) Vi gav varandra en lång blick och vi visste det vi visste.
