Olle Josephson talar på Krokodil i Piteå – foto: Anders Thelin

Jag föreställer mig att detta kan intressera en eller annan ur pausträdets inre läsekrets också…

”Varför studerar du svenska?”. Jag har hört denna fråga så många gånger att jag tappat räkningen. Först var det roligt att förklara det för människor, men snart blev det irriterande och jag började undvika diskussioner om mitt val av studier. Att säga att reaktionerna på att jag läser svenska var ovanliga är en underdrift: de varierade från olika interjektioner till något som kan jämföras med ett polisförhör om min framtid. Naturligtvis började jag undra varför det uppfattas så här, varför är det så ”konstigt” att studera svenska, och slutligen, hur människor här upplever Sverige och allt som har med Sverige att göra.

Det finns en viss ”sanning” om vårt universitet som inte många är villiga att erkänna. Det gäller språkstudier och det faktum att vissa språk är mer attraktiva än andra, till exempel väljer inte många studenter rumänska eller turkiska eftersom de verkligen är intresserade, utan eftersom det inte finns utrymme i något annat ämne. Svenska, å andra sidan, tillsammans med holländska och engelska och andra ”heta” språk, tillhör den andra gruppen, de språk som (alltför) många studenter vill läsa och som ses som något prestigefyllt. Dock kommer inte många att fråga dig varför du valde tyska eller franska, vilket har lett mig till slutsatsen att svenska anses vara ett exotiskt språk.

Jag måste erkänna att jag inte vet den verkliga anledningen till att jag valde svenska, kanske finns det inte en enda orsak, utan ett spel av omständigheter och ett försök att anpassa mina önskningar till verkliga möjligheter. Jag ville lära mig ett nytt språk, men eftersom jag är ”lat” ville jag inte att det skulle vara för svårt, och eftersom jag redan visste att jag skulle studera engelska, bestämde jag att det vore bäst om det blev ett språk som liknar engelskan. Jag hade också planer på att bli översättare i framtiden, och jag hade hört om möjligheten att studera konferenstolkning på forskarnivå, och att den var kopplad till institutet för skandinavistik, så till slut valde jag svenska. Mina andra valmöjligheter var portugisiska och språkvetenskap, men i efterhand tycker jag att jag har gjort det bästa möjliga valet. När det gäller den svenska kulturen, var jag inte särskilt upplyst om den, jag visste bara något om den nordiska mytologin och den svenska ”livsstilen” som är annorlunda än vår, och därför omedelbart attraktiv. Jag kände också till några svenska musiker som jag började lyssna på i gymnasiet, men det var allt. Jag var kär i engelska innan jag började studera, och jag blev kär i svenska tack vare det. Under tiden blev jag ”girig” att veta mer om Sverige, och nyligen om Norge också – jag började läsa norska och jag ska fortsätta att förbättra mina kunskaper i båda språken. Tyvärr har jag inte varit i något av de länderna ännu, men om jag får tillfälle skulle jag gärna besöka åtminstone ett av dem. Naturligtvis finns det drömmar att leva och arbeta där någon gång, men nu är de just det – drömmar, även om jag erkänner att de spelade en roll för min motivation att studera svenska.

Det finns en liknande tendens som jag har märkt bland en del unga kroater: att de vill eller planerar att arbeta i något skandinaviskt land, för det mesta i Sverige. Trenden är aktuell bara i vissa kretsar, främst bland de välutbildade som ser Sverige som ett land av möjligheter, en chans till ett bättre liv eller som ett sätt att ”smita” från Kroatien. Många har släktingar som emigrerade till Sverige före eller under kriget, och som har berättat historier om det underbara livet i Sverige. Några stannar där för livet och återvänder bara för semester, men det finns också människor som kommer tillbaka till Kroatien eftersom de inte kan vänja sig vid klimatet, vid livsstilen, eller i värsta fall vid båda. Såvitt jag vet är åsikter om Sverige inte negativa; det ses antingen som ett neutralt land med ganska liten effekt på Kroatien, eller i ett mycket positivt ljus som ett välmående och fint land. Medvetenhet om Sveriges invandringsproblem är relativt låg, eftersom de flesta människor bara vet så mycket som de ser i nyheterna, och Sverige sällan finns i dem. Majoriteten av befolkningen uppfattar dock Sverige genom den ena eller den andra stereotypen, vilket är ganska tråkigt och jag hoppas att det förändras någon gång. Människor måste inse att Sverige är mer än ”en kall plats där de gör bra porrfilmer och billiga möbler, och där alkohol är för dyrt”, och att svenskarna inte är bara ”konstiga, blyga och blonda”. Ett öppnare synsätt är förutsättningen för djupare kulturella, politiska och ekonomiska förbindelser mellan Kroatien och Sverige.

Enligt min mening är svenskämnet inte särskilt stort här i Zagreb – det kunde och borde definitivt vara större. Intresset för språket och kulturen finns bland studenterna, men tyvärr verkar det som om de ansvariga inte har något intresse (titta bara på våra professorers arbetsvillkor – rummen är obekväma, minst sagt) och jag tycker att bristen på ekonomiskt stöd är det som hindrar vårt svenskämne från att expandera och införa nya innehåll. Jag skulle vilja se det omfatta studier av norska och isländska, vilket skulle ge studenterna flera alternativ och bidra till att skapa relationer med dessa två länder, eftersom vi behöver utbildade människor som förstår inte bara deras språk, utan också deras kultur. Sverige har mycket att erbjuda; litteratur är bara ett exempel, och det skulle vara fördelaktigt för vår kultur om mer svensk litteratur översattes till kroatiska. Förhoppningsvis i framtiden kommer jag att delta i detta utbyte och hjälpa till att foga samman de två länderna.

Ivana Devčić

foto Jan Bauer (något beskuret)

Jag lät blicken glida över bokryggarna och jag noterade till min tillfredsställelse Fontanes namn på en av de tjockare. (Och efter att jag läst artikeln slog det mig att den – möjligen av en tillfällighet – genomsyras av en typisk Fontane-tanke.) Visst fanns det namn jag saknade, men det är ju egentligen självklart att så är fallet. Men nu till texten: Artikelrubriken är ”Universitetets idé under omprövning” och artikeln av skriven av historikern Johan Östling. Han börjar med en sammanfattning av grundtankarna i Wilhelm von Humboldts programskrift för det moderna universitetet:

Här skulle forskning och bildning vara viktigare än att mekaniskt lära ut ett på förhand givet stoff, här skulle det finnas en dynamisk förbindelse mellan kunskapsalstring och kunskapsförmedling, här skulle den akademiska friheten få en vidare och fastare innebörd.

Östling tillägger sedan en inskränkning som ändå inte blir så mycket av en inskränkning:

Nyare forskning har ifrågasatt originaliteten hos Humboldt och påpekat att långtifrån allt kom att förverkligas i det universitet som i dag bär hans namn, Humboldt-Universität zu Berlin. Ändå går det inte att bestrida att Humboldttraditionen har varit ett viktigt akademiskt ideal i många stora drabbningar om den högre utbildningen.

Och man kan väl tänka sig att idéer liknande Humboldts kan ha funnits i långt tidigare perioder av universitetens historia och att hans tankar i mycket hade att göra med en önskan om en revitalisering av institutionen.

Östling berättar att det i Tyskland kommit ut en rad böcker inför jubileet och att det i landet pågår en livlig diskussion om universitets ideal och därvid har också Bolognaprocessens innebörd för universitetens utveckling dragits in i debatten:

Bara de senaste åren har ett dussintal debattböcker publicerats och de stora tidningarna har fyllts av hundratals artiklar. En utlösande faktor är Bolognaprocessen, den gemensamma modell för högre utbildning som i dag har genomförts i 47 europeiska länder.

På många håll har den främst setts som en intern reformering av högskolan. I Tyskland har däremot den nya ordningen rört upp känslorna och frammanat ett häftigt ställningskrig. I Mainz lämnade en teologiprofessor in sin avskedsansökan i protest mot vad han såg som en brandskattning av akademin.

Här pekar Östling på den egentligen sedan mer ett århundrade pågående tyska diskussionen av universitetets idé. Tyska forskare har ”alltid” på ett eller annat sätt förhållit sig arvet efter Humboldt. I Sverige ser det helt annorlunda ut; här finns knappast någon sådan debatt i alla fall inte med den intensiteten.

För en svensk betraktare, van vid ett närmast obefintligt intresse i offentligheten för universitetets mål och mening, är allvaret och frenesin i den tyska debatten frapperande. Det är som om mycket mer än bara den högre utbildningen står på spel, som om själva det nationella fundamentet vacklar när universitetet genomgår en metamorfos.

En av de skrifter och böcker som kommit ut i ämnet på senare tid presenteras så här av Östling:

En skrift, ”Was ist eine Universität?”, speglar stämningarna i Tyskland. Boken innehåller pregnanta men också ganska förutsebara karakteristiker av tidsläget, främst för humanvetenskaperna. Kritiskt belyses en tilltagande marknadsanpassning, en accelererande separation forskning–undervisning och en häpnadsväckande betydelseförskjutning för akademiska nyckelbegrepp.

Östling tycker att skriften är alltför visionslös och att den inte söker någon väg framåt riktigt, att den är alltför låst i den förra av de två typiska positionerna nostalgiskt bakåtblickande och relativt oreflekterad framtidsoptimism. I stället vill han hålla fram Christoph Markschies’ bok ”Was von Humboldt noch zu lernen ist” (Det som ännu finns att lära av Humboldt):

Det är mestadels uppfriskande läsning, på en gång visionärt och verklighetsförankrat, skrivet av en man som är lika bekant med universitetets traditioner som med dess samtida predikament. Mer än något annat är han en besinningens röst i den polariserade tyska debatten.

Och om Markschies fortsätter han sedan så här:

Markschies är i grunden teolog, patristiker och professor i kyrkohistoria. Hans referenser sträcker sig från den antika kristendomen över Friedrich Schleiermacher till 2000-talets Bolognaprocess. De vida historiska vyerna får honom att höja sig över de tillfälliga grälen och se hur dagens akademiska attityder passar in i större mönster. Han drar skickligt nytta av universitetshistoriska insikter för att urskilja två huvudtyper i den utbildningspolitiska debatten: den ständiga utvecklingspessimisten och den obändiga framstegsoptimisten.

Östling skriver vidare om hur Markschies försöker vaska fram det bästa ur dessa båda motsatta positioner:

Markschies lyssnar på dem båda, avfärdar deras ensidighet och väljer en ”via media”, väl vetande hur otacksam ett medelvägens budskap är att saluföra i en sensationssuktande offentlighet.

Markschies vänder sig enligt Östling emot en överdriven underdånighet inför ”monumentet Humboldt” och anbefaller en läsning av urkunderna för att man på allvar ska kunna se vad Humboldt och hans samtid eftersträvade. Markschies misstror åtminstone delvis den romantiska helhetsdrömmen, men han vill ändå komma ifrån det instängt specialiserade.

Inspirerad av Humboldt argumenterar han för att all reformering av universitetet borde utgå från vetenskapens behov.

Christoph Markschies går i dialog med Humboldttraditionen och griper sig an de stora frågorna. I det dagliga värvet vid universiteten, i föreläsningssalar, seminarierum och laboratorier, är drömmarna samtidigt andra och mer modesta.

Markschies’ bok lockar mig till läsning på grund av det lågmält kloka och vidblickande, som Östling visar på i den. Och i slutet av sin artikel kommer Östling in på något som väl är besläktat med Markschies’ tankegångar och som jag på ett stillsamt sätt rycks med av:

När litteraturvetaren Heinrich Detering i fjol mottog det prestigefyllda Leibnizpriset på 2,5 miljoner euro framförde han en stilla önskan: mindre av ansökningsprosa, utvärdering och forcerad tvärvetenskap, mer av nyfikenhet, kunskapsglädje och förutsättningslös reflexion.

I all beskedlighet, fjärran nutidens akademiska ”newspeak”, vore det att återerövra mycket av det bästa som håller på att gå förlorat.

…

Och här – för den som inte vill få texten doserad av mig på det här viset – finns hela artikeln.

Jag föreställer mig att det i denna stund pågår sådana här utbyten, men jag tror inte att omfattningen är särskilt stor och jag tvivlar på att vi här på den västra sidan av Östersjön till fullo har insett värdet av en sådan här verksamhet. Inte så sällan berättas det i svenska media om den finska skolans framgångar, men ofta glömmer man bort att den enklaste och rakaste vägen till att få inblickar i den finska skolans framgångsrecept för oss här leder till den finlandssvenska skolan. Där förstår vi ju allt som sägs och skrivs och behöver inte gå via tolkar eller engelskan.

På försök placerar jag under texten några länkar till kulturinstitutioner i Svenskfinland och dessutom en till Föreningen Norden och en till Skolverket här i Sverige. Kanske lockar det hit några från dessa institutioner (länkar har ofta sådana effekter) och kanske börjar en eller annan fundera lite i den här riktningen. Under hand kan jag sedan fylla på med fler länkar. Och kommentarer till texten är naturligtvis välkomna.

Svenska Kulturfonden

Konstsamfundet

Svenska folkskolans vänner

Föreningen Norden

Skolverket

…

PS I Salongen finns sedan igår kväll en ny översättarintervju.

Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:

Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.

Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:

Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!

Börje Nilsson, engelskalärare [sic - eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.

Fråga två:

Ditt bästa skolminne?

Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.

Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)

Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?

Den sista frågan lyder:

Ditt sämsta skolminne?

Och svaret:

Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.

Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?

Strömholm börjar med att tala lite allmänt om universitetshistoria och om hur böcker i detta ämne ofta är utformade. Han talar om vad som brukar finnas och om vad som är ovanligt och länkar sedan över till att säga att Kochs bok är ovanlig i den meningen att den trots sitt inte alltför stora omfång behandlar hela länders universitetshistoria:

Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s).

Strömholm blir emellertid något besviken när han finner att Koch inte gått igenom alla europeiska länders universitetshistoria lika grundligt. Tyngdpunkten ligger i den tyska och i någon mån i den italienska. Nå, efter att ha vädrat besvikelsen något, bestämmer sig Strömholm för att i Thorilds anda ”besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” och han fortsätter därför så här:

Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.

Jag stannar naturligtvis upp vid meningen ”Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse.” och instämmer. Och det förvånar säkert ingen som brukar komma hit.

Så kommer Strömholm in på det humboldtska universitetsidealet och sammanfattar det på ett elegant sätt, tycker jag. (Jag brukar ju för övrigt återkomma till detta ideal då och då i mina texter här eller på andra ställen, för att jag tycker att det fortfarande har mycket att förmedla till oss.)

Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.

Mot slutet av artikeln kommer Strömholm med en passus om det slutande 1800-talets tyska skolväsendes betydelse för universitetens blomstring:

När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.

För den som vill läsa hela texten utan att promenera bredvid mig och hoppa mellan de stycken jag särskilt fäste mig vid finns en länk till den här.

Boken behandlar fem spanska tänkare från lite olika delar av det förra århundradet. Urvalet av dessa har bland annat skett på följande sätt: ”Ett kritierium har varit en önskan att komplettera läroböcker i litteraturhistoria i första hand och i spansk politisk historia i andra hand. Namnen har valts därför att de ofta omnämns som filosofer eller tänkare i läroböcker utan att läroboksförfattarna närmare går in på deras verk.” Vidare skriver Enkvist så här om urvalet: ”Jag har valt de namn som jag har sett omnämnda om och om igen. Urvalskriteriet har inte varit att jag speciellt sympatiserar med tänkarna i fråga utan handlar om deras synlighet i läroböcker och offentlig debatt.”

Annat som deklareras i inledningskapitlet är att ”avsikten är att ge en sammanfattande och samtidigt konkret bild av spanskt tänkande under 1900-talet” och att ordet ”introduktion” i titeln vill understryka att texten är avsedd för icke-specialister. Man skulle kunna säga att det är en populärvetenskaplig bok i ordets bästa mening. Otypiskt för detta populärvetenskapliga är möjligen den drygt sex sidor långa bibliografin och den relativt omfattande notapparaten.

Vilka fem tänkare har då Enkvist valt ut? De två första (och äldsta) är de båda giganterna Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset. Dessa är i mycket varandras motsatser och man skulle kunna säga att Enkvist placerar in de övriga tre – María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater – i det koordinatsystem som dessa två tillsammans bygger upp.

Man skulle också kunna hävda att Enkvist i den här boken spänner en tråd mellan rationalism och irrationalism. Vid den rationella polen hittar vi Ortega och vid den irrationella Unamuno. Zambrano befinner sig mycket nära Unamuno och Trìas ett litet stycke därifrån medan Savater befinner sig nära Ortega.

Boken innehåller ett längre kapitel om var och av de här fem tänkarna och dessutom ett kapitel där Enkvist jämför Ortega och Unamuno. I nästsista kapitlet av boken finns dessutom ett avsnitt där alla fem tänkare jämförs vad gäller förhållandet till estetik, etik, religion och politik. I slutkapitlet försöker Enkvist urskilja vilka de nya spanska tänkarna kan vara.

De fem tänkarnas utvecklingsgång tecknas mot bakgrunden av de svåra förutsättningar för ett fritt idéskapande som det spanska inbördeskriget och Francotiden utgjorde.

Jag kan tillägga att det inte är svårt att av bokens text utläsa hos vilka av dessa tänkare som Enkvist har sina sympatier. Det är hos de två som hyllar förnuft och klarhet, Ortega och Savater. Dessutom sympatiserar Enkvist tveklöst med dessa bådas optimism och tro på människans utvecklingsbarhet.

På bilden framställdes utan ett spår av ironi lärarstudenten som en rolig och busig baby och man förväntades gå med i studentföreningen för att man identifierade sig med denna lilla sprattlande blöjklädda krabat. Nu har det gått något år och jag tror att de svenska lärarhögskolorna rört sig åtminstone ett litet stycke från denna absoluta nollpunkt. Den här affischen är nog faktiskt omöjlig idag och finns det någon högskola där den fortfarande passar, så beror detta förmodligen på att just den högskolan hör till den grupp som inom kort kommer att fråntas rättigheten att utexaminera lärare.

PS Lite mer detaljerat om den svenska skolan skriver jag på m.a.o.

PPS Extra lästips: Einar Jakobssons Klasshat, estetik och kulturkonservatism.

Den mest systematiska dumhet han för tillfället känner till är skolans hantering av läsförståelse. Tätt inpå kommer utformningen av betygssystemet.

Beträffande läsinlärning och läsförståelse säger han bland annat följande:

All forskning visar entydigt att det är avgörande för hur det ska gå för en i livet om man kan läsa och skriva och har ett bra språk. Det är nyckeln till all annan kunskap. Samtidigt har Sverige som enda land i västvärlden tagit bort läsmetodik från lärarutbildningarna.

Hjärntekniskt ligger det till så här: Att läsa och skriva är en färdighet som måste tränas upp. En hjärna som tränas i att läsa får efterhand en automatisk färdighet i detta.

Därmed behöver inte tänkandet och minnet belastas med själva läsningen. Först då kan hjärnan ägna sig åt att också förstå en text. Lära sig. Och tänka själv.

I och med att man inte tar hänsyn till detta har man skapat en skola som ensidigt diskriminerar barn som kommer från icke-läsande hem. Och det är oacceptabelt.

Via olika forskningsprojekt har Martin Ingvar funnit en gräns för när en elev får problem med skolan i övrigt. Den som kan läsa fyra–fem ord eller fler utan att staka sig klarar sig.

Vi fann att de som misslyckas i åttan–nian var svaga redan i tvåan och i sexan. Det finns ett direkt samband. I dag är runt femton procent där.

Men vi har också visat att med riktade insatser kan man komma ner till tre procent eftersläntrare. Då är det bara de mest hårdnackade dyslektikerna kvar.

Läsförmågans betydelse har Martin Ingvar och medforskare bland annat dokumenterat med undersökningar av en grupp analfabeter, kvinnor i ett samhälle i Portugal. Där är det tradition att den äldsta dottern inte lär sig läsa utan i stället ägnar livet åt hushållet.

Tester och försök med magnetröntgenkameror visade att analfabeters hjärnor är påtagligt sämre än andras på förståelse, abstrakt tänkande och bildtolkning. Dessutom har de sämre minne.

När det gäller betygen och tidpunkten för de första betygen kan vi läsa det här:

Martin Ingvar fördömer också betygssystemet på hjärnvetenskapliga grunder. Barnen behöver en fungerande återkoppling för att pedagogiken ska fungera.

Dels är förstås lärarens roll viktig. Eleven måste ha en känsla av att det betyder något för läraren om eleven lyckas med något, ett slags socialt kontrakt lärare-elev.

Men också betyg spelar roll – om de kommer tidigt. Betyg först i åttan, som i dag, ger ingen stimulans, snarare en negativ press eftersom det inte varit ett naturligt inslag från tidiga år.

Mäts inlärningssvårigheterna först i åttan har tåget redan gått. Att inte mäta och belöna är med Martin Ingvars ord en ”välvillighetens tyranni” som cementerar elevernas klassbakgrund.

Själv är hjärnprofessorn son till – en hjärnprofessor. Pappan David Ingvar var en av de akademiska Lundaprofilerna, rikskänd bland annat genom tv-programmet ”Fråga Lund”.

Naturligtvis hade jag inte varit där jag är i dag om jag inte haft den bakgrunden. Men mer beroende på inställningen och attityden i mitt barndomshem än pappas jobb.

Här finns hela artikeln.

De ungdomar som nu går i gymnasiet är den första generation på över 100 år i Sverige som
kommer att kunna färre främmande språk än sina föräldrar. Det är något mycket märkligt med
detta. Världen globaliseras, Sverige europeiseras men våra gymnasieungdomar väljer att
läsa färre och färre främmande språk. Valfriheten och det stora friutrymmet för skolorna
har lett till att en flora av nya valbara ämnen har brett ut sig i gymnasiet. Många av dem
har en ren hobbykaraktär. Kursen ”festfixarna” med drinkblandning som huvudingrediens gav
50 poäng på gymnasiet i Uddevalla för ett tag sedan, vilket är lika mycket i betygspoäng
inför universitetet som ämnet religionskunskap. Friskolor och kommunala gymnasier har
försökt övertrumfa varandra om hippa och coola erbjudanden. Man lockar med resor, gratis
datorer och specialutformade utbildningar, ofta med låga krav.

När skolideologerna i kommunförbundet för några år sedan skulle formulera visionerna för
framtidens skola haglade rubrikerna om att skolan ska vara lustfylld. Det borde till
exempel inte heta lärare längre, eftersom det då låter som att lärarna har något att lära
ut. I en modern demokratisk skola menade man att lärare och elever i stället skulle lära
av varandra. I en särskild formulering underströk man särskilt hur skolorna i framtiden
borde arbeta; man skrev att i framtidens skola skall ”undervisning undvikas helt”.

Men att lära sig kunskaper kräver ansträngning. Allt är inte alltid jättekul, men det
måste ibland göras ändå. Det är naturligtvis inte fel – tvärtom – om eleverna upplever
undervisningen som lustfylld. Men det kan ju inte vara ett krav att det bara får förekomma
roliga moment i skolan. Nu ska jag göra ett för svensk skoldebatt kontroversiellt
uttalande: Skolans uppgift är undervisning – inte underhållning!

Tyvärr, alla ni som arbetar i gymnasiet eller högstadiet, nu ska jag säga något tråkigt
för er. Skolsystemets i särklass viktigaste del är lågstadiet. Lågstadiet hade en mycket
tydlig uppgift; att lära barnen läsa, skriva och räkna. Det fanns en särskild yrkesgrupp
med stor yrkesstolthet genomförde denna uppgift, nämligen lågstadielärarna. För de elever
som behövde mycket extra hjälp, så fanns det särskilda speciallärare. Men så fick Sverige
för sig att detta var gammaldags och borde reformeras. Man borde ha en röd tråd genom alla
åren och inte särskilda kategorier lärare. Så fick vi grundskolläraren som skulle kunna
undervisa alla årskurser i skolan. Ytligt kunnig på mycket, inte proffs på något. Och
visst var det väl fel, tyckte man, att ha särskilda speciallärare. Då kunde ju vissa barn
känna sig utpekade som mindre begåvade. Vips så avskaffades både lågstadielärarna och
speciallärarna i lärarreformerna 1985 och 2001.

Svensk skoldebatt handlar mycket om problemen på högstadiet och gymnasiet. Men många av problemen längre upp i skolan skulle undvikas om vi byggde bättre från början. Fem konkreta åtgärder beslutas i år och nästa år när det gäller de första åren i skolan. För
det första införs kunskapskrav för årskurs tre i svenska och matematik. För det andra
inför vi nationella prov i trean i svenska och matte, för att säkert upptäcka de elever
som inte nått målen. För det tredje skall vi återigen utbilda riktiga lågstadielärare med
fokus på baskunskaperna de tre första åren i skolan. För det fjärde ska vi utbilda
speciallärare som är direkt avsedda för lågstadiet. Det är där huvuddelen av
speciallärarna borde finnas, inte på gymnasiets individuella program. För det femte
skjuter staten till pengar i ett öronmärkt statsbidrag till lågstadiet, som kallas för
läsa-skriva-räkna-satsningen. Kort och gott; vi återupprättar det svenska lågstadiet.

Historiskt var de politiska partierna överens om skolpolitiken. Skolreformerna skulle
bidra till ökad jämlikhet. Arbetarklassens barn och allmogens barn skulle få gå i samma
sorts skolor med överklassens barn hade fått gå i. Det var skolor som skulle präglas av
höga bildningsideal och höga kunskapskrav. Flit, ambition och studiedisciplin skulle
prägla arbetet. Det skulle finnas tydliga incitament för förkovran, oavsett föräldrarnas
ekonomiska förhållanden och sociala ursprung. Den som var begåvad skulle få gå vidare,
även om han eller hon var född i ett fattigt hem. Brist på förväntningar hemifrån skulle
mötas med höga krav i skolan. Klassresan skulle uppmuntras.

Men med 68 års vänstervåg förändrades hela perspektivet. I strävan efter jämlikhet slog
den politiska pendeln över. I stället för att göra det möjligt för alla att arbeta sig
till en studentexamen skulle jämlikhet uppnås genom att studentexamen avskaffades. Betygen skulle tas bort, eftersom betygen synliggjorde att alla inte lärt sig lika mycket.
Synsättet begränsades inte till skolans område. Ständiga låglönesatsningar och
marginalskattehöjningar ledde till att studier till sist inte skulle löna sig. Samhället
blev så angeläget att undvika eliter att man systematiskt rensade ut incitamenten till
förkovran. Vad man inte förstod var att när man avskaffar formella meriteringssystem så
skapas det nya eliter, nämligen de som förstår de informella koderna eller de som anammar
det synsätt som är politiskt korrekt. Problemet för förespråkarna av den kravlösa
skolpolitiken är nu att den har lett till sjunkande resultat. Och den har alls inte
åstadkommit ökad jämlikhet och social utjämning, vilket förmodligen var visionen.

Nu inför vi nya läroplaner med tydliga kunskapskrav i årskurs tre, sex och nio och på
gymnasiets ämneskurser. Nationella prov kollar att kraven uppnåtts, och en statlig
skolinspektion ska i sin tur kolla att prov och betyg sätts på rätt grunder. Studentexamen
återinförs. Riktiga betyg kommer att införas från årskurs sex. Hur många skulle vilja att
den medicinska diagnosen före en operation utfördes av en obehörig läkare? Jag menar att
vi inte är rimligt att betyg i skolan sätts av personer utan lärarutbildning. Det är ett
problem att betygssättningen i svenska skolor inte är likvärdig. I den nya skollagen
kommer det att krävas, av både friskolor och kommuner, att endast behöriga lärare får
sätta betyg. På låg- och mellanstadiet blir det i stället för betyg, obligatoriskt med
skriftliga omdömen. Det är inte riktiga betyg, men de ska ange om eleven nått målen eller
inte. Exakt hur dessa utformas bestäms av varje skola, men de ska innehålla information om
hur det går för eleverna i de olika skolämnena.

Eftersom de skriftliga omdömena är omdiskuterade vill jag säga att jag tror att detta är
en viktig reform. Lärarna på låg- och mellanstadiet måste ordentligt tänka igenom samma
saker som en högstadie- och gymnasielärare måste tänka igenom vid betygssättning; nämligen hur varje elev ligger till i förhållande till målen i varje ämne. Det tvingar låg- och
mellanstadieskolor att sätta elevernas resultat på pränt och redovisa dessa för
föräldrarna. Men räcker det då inte med muntliga utvecklingssamtal, frågar någon. Måste vi
ha betyg och skriftliga omdömen? Utvecklingssamtal är bra, men inte tillräckliga. Vi har
väl alla deltagit i utvecklingssamtal i olika egenskaper; som anställda eller som chefer.
Den som ska säga något obehagligt, har en tendens att linda in detta. Den som skall lyssna
på något obehagligt har en tendens att lyssna med lite bomull i öronen. Det är därför som
riktiga betyg och skriftlig information om elevernas resultat är viktiga. De ger en tydlig
redovisning av hur eleven ligger till. De resultaten är en bra grund att stå på i
utvecklingssamtalet.

En skolelev tillfrågades i TV4 häromdagen om hon tyckte att det vore bra om politikerna
kom överens om skolpolitiken. Hennes svar sammanfattar även min hållning och var ungefär:
”Ja, om de kommer överens om något som är bra, så vore det bra. Men kommer de överens om något dåligt, så är det inte bra.” Precis så är det ju. Hade inte några av oss brutit
enigheten i svensk utbildningspolitik för 10-12 år sedan och börjat agitera för en
omläggning, så hade dagens skolpolitiska reformer inte ägt rum. Det hade möjligen blivit
mer stabilt och mindre debatt, men hade det varit bättre? De båda lärarfacken, som
efterfrågar mer enighet från partierna, är själva inbördes mer oeniga än på länge. Inte
för att ni tycker oenighet är bra, men för att ni uppriktigt tror på olika idéer för
framtiden. Låt mig vara tydlig; jag är beredd att lyssna på alla kloka synpunkter från den
politiska oppositionen. Men jag inte beredd att kompromissa bort huvudinriktningen för den
nya svenska utbildningspolitiken. Jag tar ansvar för en skolpolitik för att lösa problemen
i svensk skola. Jag tänker inte genomföra en skolpolitik som är nästan likadan som den som
har skapat problemen.

I svensk utbildningspolitik har det under många årtionden odlats en märklig myt, nämligen
att de pedagogiska processerna skulle vara viktigare än ämneskunskapsresultaten. Denna myt har lett till att utrymmet för ämneskunskaper i lärarutbildningen har krympts och till att
utvärderingar av elevernas kunskapsresultat i form av betyg, prov och skriftliga omdömen
har minskat kraftigt till skillnad mot förr. Denna inställning har också inneburit att
ämneskonferenser under ledning av en huvudlärare, har ersatts med sammanträden i
arbetslaget. Fokus förskjuts då från ämneskunskaper till elevernas sociala utveckling. Min
bedömning är att denna skolideologiska förskjutning har varit mycket skadlig för
utvecklingen i svensk skola. Den har bidragit till de lägre resultat vi idag ser. Nu
skiftar vi fokus. Ämneskunskaper kommer återigen att bli viktigare i den nya
lärarutbildningen som planeras. Reglerna för behörighet ska gälla även att man undervisar
i rätt ämnen. Jag bestämmer ju inte över exakt vilka möten ni har på era skolor; men jag
skulle bli glad om vi får se fler ämneskonferenser och mindre av andra möten i framtiden.

”Jag var väldigt skoltrött, men här är jag alltid före sju på morgonen. Nästa vecka ska
jag och lägga textilmatta i en 600 kvadratmeter stor våning på Sheraton, men jag lägger
annars mest trägolv.” Detta säger Fredrik Lundin, som är 17 år gammal. Han är lärling på
företaget Linoleumkompaniet och arbetar där tre dagar i veckan. De andra två dagarna läser
han teoretiska ämnen i skolan. Men Fredrik är ett undantag. Han ingår i ett försöksprojekt
med lärlingsutbildningar i Stockholms kommun. När Sverige genomförde den stora
gymnasiereformen i början av nittiotalet var utgångspunkten att alla ungdomar ska tvingas
läsa in teoretisk högskolebehörighet. Sverige är det enda landet på hela jordklotet där
man bestämt att hela befolkningen ska bli universitetskompetent. Men verkligheten är en
annan; alla ungdomar vill inte bli akademiker; alla ungdomar kan inte bli akademiker och
samhället fungerar inte om alla är akademiker. Reformen har skapat avhopp och utslagning,
i stället för jämlikhet.

Nu återuppvärderar vi yrkesutbildningar; yrkesämnena kommer att få ta mer plats på
gymnasiets yrkesprogram, de allmänteoretiska ämnena något mindre. Vi höjer kraven i
yrkesämnena. De som beskriver detta som en kravsänkning har enligt min mening en
nedvärderande syn på yrkeskunskaper. Vi inför också lärlingsutbildningar, med början redan
efter sommarlovet i år. Den som väljer ett yrkesprogram ska alltid ha rätt att läsa in
högskolebehörighet, både på själva yrkesprogrammet men även en laglig rätt att senare läsa
in dessa ämnen på komvux. I det nya gymnasiet kommer de teoretiska kraven att öka på de
studieförberedande utbildningarna. De yrkesmässiga kraven kommer att öka på
yrkesutbildningarna. Men den tiden är nu förbi när man ansåg att jämlikhet skulle skapas
genom att teoretiska utbildningar och yrkesutbildningar skulle bli kopior av varandra.

Är han inte lite för hård? Kan verkligen han som talar om krav och studiedisciplin i
skolan ha ett socialt engagemang? Jag är född i ett textilarbetarhem. Mina föräldrar hade
sju års folkskola. Jag är den förste i hela min släkt som gått längre i skolan än vad man
måste. I mitt hem fanns inget bibliotek. Jag hade inte stått här idag utan en skola med
höga ambitioner och lärare med höga krav. En skolpolitik där krav och studiedisciplin är
viktiga inslag bygger just på ett starkt socialt engagemang. Skolan ska ha höga
förväntningar på dem som inte har några förväntningar på sig själva. Den kravlösa
skolpolitiken är grymmast mot de som behöver skolan mest.

Men skolans uppgift är inte bara att förmedla kunskaper. Varje ny generation av ungdomar
måste också vinnas för de centrala värderingar som bygger upp vår samhällsmodell;
demokrati, humanism och att visa respekt och solidaritet med sina medmänniskor. Då duger
det inte att bara kunna zappa, surfa och messa. I ett tryggt liv och i ett civiliserat
samhälle måste vi människor ha kulturella förankringar. En av de viktigaste uppgifterna i
skoldebatten är att hävda bildningsperspektivet. Skolan finns för att överföra vårt
gemensamma bildningsarv till den uppväxande generationen. Skolan är helt enkelt vår
viktigaste kulturinstitution. Lärarkåren är Sveriges i särklass viktigaste kulturarbetarkår.

När jag var liten grabb satte min mamma upp en sparbössa på köksbordet. Den var av papper och lilafärgad. Den var utgiven av Lutherhjälpen och mamma sade att man skulle stoppa 25-öringar i den för att hjälpa svältande barn i Indien. Numera är vi imponerade av
Indiens utveckling. De utexaminerar 200 000 civilingenjörer varje år. 200 000! Det var ju
därför vi samlade in 25-öringarna, vi ville att de skulle få det bättre. Men nu möter oss
Indien men nya utmaningar. Hur ska vi klara konkurrensen från dessa länder? De satsar
stenhårt på utbildning och kunskap och på att höja resultaten. Låt mig vara tydlig på en
punkt; Jag vill att Sverige på 2000-talet ska vara en av världens mest framgångsrika
nationer, precis som vi tidvis var under 1900-talet. Då duger det inte att resultaten i
svensk skola sjunker. Vi måste bryta den utvecklingen. En av mina företrädare som
skolminister brukade säga att bara vi får en ny generation lärare så kommer skolan att
fungera, för de gamla lärarna följer inte direktiven som skickas ut från
utbildningsdepartementet. Tvärtom, skulle jag säga, så fungerar svensk skola på grund av
att vi har erfarna lärare som många gånger har struntat i de flummigaste direktiven från
utbildningsdepartementet. Ni kanske tror att det är kungen, statsministern eller jag som
har Sveriges viktigaste jobb. Så är det inte. Det är ni, Sveriges lärare, som har de
viktigaste jobben för vår framtid. Tack för att ni har lyssnat.