Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning

Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.



Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.



Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.



Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.

≈≈

PS Skicka följande protestskrivelse till rektor för Södertörns högskola:

moira.vonwright@sh.se

(Ämne:) PROTEST

Jag protesterar härmed mot att Södertörns högskola stoppar antagningarna till Litterärt översättarseminarium, och uppmanar skolans ledning att tänka om och låta denna unika och viktiga utbildning fortsätta!

Hälsningar, [ditt namn]

Den skönlitterära översättaren är en person som glatt och ibland mindre glatt ger sig i kast med det omöjligas konst varje dag i sitt värv, en person som vet att det jättelika arbete han/hon genomför aldrig eller i alla fall ytterst sällan kommer att röna någon uppskattning som kommer i närheten av den insats han/hon gjort. När det som en översättare åstadkommit uppmärksammas av litteraturkritiker, handlar det nästan alltid om någon lite svepande formulering om att ”texten i stora drag lyckats att återge originalet” och på det följer inte sällan några anmärkningar beträffande detaljer plockade ur textmassan. Den vanlige läsaren av romaner och dikter i översättning lägger endast i undantagsfall märke till vem som står bakom översättningen. Till detta kommer att den skönlitterära översättaren är underbetald och att arbetet oftast är mycket ensligt.

Under bokmässan i Göteborg den här hösten ställde jag några frågor till två översättare, som båda överför polsk litteratur till svenska, Irena Grönberg och Tomas Håkanson. Genom läsning av några nyutkomna antologier med polsk litteratur i svensk översättning och genom ett och annat jag hört visste jag, att det finns ett speciellt tätt samarbete inom gruppen som sysslar med översättning av polsk skönlitteratur till svenska. Jag hade också hört talas om något som kallas ”Södertörnsmodellen”.

Irena Grönberg, Tomas Håkanson och jag slår oss ner runt ett litet bord och jag ställer min första fråga:

BZ: Kan ni berätta lite om den här så kallade Södertörnsmodellen?

Irena Grönberg: Det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola var till en början ett Östersjöprojekt, första året fanns bara polska, ryska och tyska med. Det hela finansierades av Östersjöstiftelsen.

Längre fram tillkom även franska och finska.

De här kurserna leddes och leds av några av Sveriges absolut bästa översättare och i initialskedet bestod denna grupp av Anders Bodegård, Lars-Erik Blomquist, Camilla Frostell, Lars Kleberg och Ulrika Wallenström. Senare har också andra kursledare tillkommit. Kurserna har formen av en regelrätt universitetsutbildning på två år.

Antagningen går till så att man skickar in arbetsprover som sedan bedöms. Under kursen, som går på halvfart, träffas man ett antal helger per termin och arbetar tillsammans i varje språkgrupp för sig. Varje gång man samlas har man en gemensam föreläsning av en erkänt skicklig översättare eller någon annan i sammanhanget intressant person. Sedan arbetar man tillsammans med de texter gruppmedlemmarna översatt. Man läser varandras översättningar – alla läser allas texter – och arbetar sedan tillsammans med dem. Kursledaren har visserligen det största ansvaret, men alla kommer löpande med synpunkter på varandras texter.

Det är egentligen bara den polska gruppen som fortsatt det här riktigt täta samarbetet, även efter kursens slut.

Tomas Håkanson: Polska är ett så pass udda språk i Sverige att den polska översättargruppen blivit till ett slags subkultur. Man får hålla ihop för att man är så få som sysslar med den här saken.

IG: Jag tror att sammmanhållningen i den polska gruppen har sitt ursprung hos Anders Bodegård, som har den här förmågan att samla oss kring arbetet med texterna. Han satte igång det hela, men numera är det vi själva som tar initiativ till sammankomsterna.

TH: Sedan har vi ju kul och trivs tillsammans.

IG +TH: Vi vill ju gärna fortsätta att träffas i gruppen och det mest konkreta och självklara vi kan samlas kring är just översättandet och våra gemensamma antologiprojekt. Ibland har vi pratat om att samlas och gå igenom varandras egna översättningsprojekt i workshopform, men det har hittills inte blivit av. Däremot är det vanligt att man ber någon enstaka av kollegerna om hjälp med genomläsning och kommentarer till den bok man håller på med.

BZ: Hur går det till när ni får era uppdrag? Blir ni i det flesta fall anlitade av ett förlag för att göra en översättning eller översätter ni ibland ”på vinst och förlust” och skickar sedan runt manus till  olika förlag i hopp om att få det antaget någonstans? Eller finns det fler vägar?

IG: Vi har gjort tre antologier tillsammans: ”17 polska poeter” (2003) med poeter födda på 60-talet och senare. 2005 gjorde vi ”Navelsträngen i jorden”, en novellantologi med författare ur ungefär samma generation. Och nu i år kom ”Jag i första och sista person”, som innehåller dikter av kvinnliga poeter från 1900-talets början till idag.

Jag fick mitt första uppdrag av Lyrikklubben, via Anders Bodegård, (jag tror att han frågade dem) som tyckte att jag skulle vara redaktör för en antologi med yngre polska poeter. De andra böckerna, ”Herrans häst” av Wilhelm Dichter och de två andra polska antologierna har jag själv tagit initiativet till och gjort åt Tranan. Till ”Minnets trädgård” hade förlaget redan rättigheterna, så det var ett beställningsjobb. Och översättningen av Zbigniew Herberts poesi är delvis ett beställningsjobb från Polska institutet.

TH: Angående hur man gör för att väcka förlagens intresse tror jag det är väldigt sällsynt att någon översätter en hel bok på vinst och förlust, det känns inte lockande att arbeta 3-6 månader heltid utan att ha en aning om man kommer att få betalt för det. Jag har ibland översatt kortare bitar ur en bok, max ett kapitel, och skickat med en sammanfattning av handlingen. Det är också en hjälp om boken finns översatt till engelska, franska eller tyska; i så fall kan förläggaren eller någon lektör läsa själv och bilda sig en uppfattning. Tilläggas kan att jag hittills bara har lyckats en gång att intressera en förläggare på det sättet, trots att jag har försökt ganska många gånger.

Mina översättningar av romanerna ”Världen bortom Dukla” och ”Nio” av Andrzej Stasiuk var beställningsarbeten för Norstedts efter att Svante Weyler, som då var knuten till det förlaget, hade ”upptäckt” Stasiuk i tysk översättning.

Vi lämnar det allmänna för att titta närmare på ett steg i översättarsamarbetets praktik. Framför oss har vi en dikt av Marta Grundwald i Tomas’ översättning:

gerilla

                           man svalde tabletter med okänt syfte
                           men säkerligen skadliga

jag var en liten kines
[i spegeln var jag mig själv
och därför började jag blöda]
jag lade en lämmel i amerikanernas vapenförråd
[de flög i luften]
jag flydde sprang ända till dammen
kunde inte fly till Kina för vattnet var i vägen

jag gör en film om mig själv och försöker att inte tänka på
att det inte finns några gravar här i parken
jag vet att kriget kommer
man måste lära sig andas under vattnet
avstå från barn tro på gud ta livet av sig

var snäll och visa mig närmaste bageri
en sån där brödbutik [jag gör en film om mig själv]
får jag be om mycket halsduk och mera plats
ögonen skannar in kinderna
gässen flyger [förmörkret förfaller förfort]

snart är det vår och man kommer att skriva
att när det töar
kommer de stelfrusna sedlarna fram under isen
ju mera sol desto mindre plats för förtvivlan
sex rullar omkring på gatorna

jag sa till honom:
[ju mindre ljus desto friskare skott skjuter håret]
jag glömde vanten på spårvagnen
tycker du inte det är värre att glömma
en vante än båda

Tomas och Irena berättar att de tillsammans gått igenom den här nästan färdiga översättningen av dikten i bilen på vägen till bokmässan och samtalat kring eventuella ändringar. Irena tycker att ordet ”säkerligen” känns för tungt och långt och det byts ut mot ett smidigare uttryck: ”säkert”. Ett ord har blivit mindre klart på svenska än på polska vad gäller kön. Ett förtydligande ”-pojke” läggs till uttrycket ”liten kines”. Apropå ett svårtolkat ställe i dikten talar Tomas om värdet i att han i det här fallet har möjlighet att tala med författaren själv om sådant.

Samtalet kommer åter in på översättningsproblem på ett mera allmänt plan, inte minst när det gäller skenbart enkla ting. Irena säger att Anders Bodegård ofta betonat att det gäller att se upp med internationella ord och att dessa kanske inte alltid bär med sig samma betydelsenyans in i de lånande språken och att man därför som översättare måste kontrollera ordens valörer och konnotationer noga innan man bestämmer sig för att ta in ett i det närmaste likalydande ord i översättningen. Tomas säger att han ofta byter ut det internationella ordet mot en synonym i själva råöversättningen, men att han ibland sedan går tillbaka till det internationella ordet. Det viktiga är att man handskas uppmärksamt med den här kategorin av ord och att man inte slentrianmässigt väljer det ord som verkar ligga närmast. Tomas och Irena fortsätter att ge mig inblickar i sitt samarbete: De diskuterar vilken svensk synonym man ska använda för ordet ”seks” i diktens nästsista strof: Ska det vara ”kättjan”, ”lustan”, ”begäret” eller ”lusten” eller något annat? Det svenska ordet ”sex” går nog inte att använda i det här sammanhanget. Vad passar till diktens ton, till författarens sätt att använda orden? Jag dras, lite oavsiktligt, in i resonemanget, för det här är mycket spännande.

Tomas, som översätter en del bunden vers också, berättar lite om de speciella svårigheterna med detta. Naturligtvis måste man i många fall gå ifrån betydelsen mer än vid fri vers, eftersom man har ytterligare en komponent att ta hänsyn till. Förutom budskapet eller betydelsen och rytmen ska rimmet också få sin del. Irena skrattar och säger att Tomas är den ende i översättaregruppen, förutom Anders, som har fallenhet för att översätta bunden vers. Själv får hon nöja sig med att jaga ut ofrivilliga rim ur sina texter, säger hon anspråkslöst.

Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständig transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning. ≈≈≈≈≈≈≈≈

Doris Kareva – lånad bild

Men nu till nuet: Vad händer med översättarseminariet på Södertörn? Ännu vet vi inte men ett motstånd mot nedläggningen håller på att byggas upp och fler och fler texter till utbildningens försvar skrivs. Så här börjar Håkan Lindgren gårdagens inlägg på sin blogg Low life:

För att rädda översättarseminariet krävs inte mer än två miljoner kronor. Ingen stor summa jämfört med Södertörns högskolas totala utgifter på 659 miljoner (2010).

Detta betyder att det egentligen inte ens fordrar några större uppoffringar från Södertörns högskola för att rädda den, eller?

Lite längre in i texten berättar Håkan att prefekten för institutionen för genus, kultur och historia, Martin Wottle, för honom förklarat att han tvingats prioritera. Håkan funderar ett ögonblick över detta ords betydelse och fortsätter sin text så här:

Att prioritera betyder ju att ge företräde åt det mest värdefulla. En prioritering hade varit att säga att översättarseminariet är så viktigt att det ska fortsätta trots att högskolan måste skära ner. Gör man inte det har man prioriterat något annat. Vilka kriterier utgick du från när du stoppade seminariets verksamhet, frågar jag.

– Det här handlar om vår interna verksamhet och jag kan inte se att jag har anledning att förklara den, svarar Wottle.

När är en chef som mest arrogant? En svår fråga, men jag tror att det rätta svaret är: när hon inte bryr sig om att lära sig något om det hon har makt över.

Här är hela texten.

Vad mer har hänt?

Svenska PEN har skrivit till rektor Moira von Wright och bett henne ompröva sitt beslut.

En facebook-grupp med namnet Rädda Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har bildats och medlemsantalet växer löpande.

EUNIC, föreningen för alla utländska kulturinstitut som är verksamma i Stockholm håller på att sätta ihop ett protestbrev mot nedläggningen.

Den slovenska kulturrörelsen har proklamerat sitt stöd för kampen för bevarandet av översättarseminariet.

Och – så här skriver översättaren Janina Orlov på ”Rädda…”-sidan:

Det finns en opinion även utanför Sverige. I helgen deltog jag i TSWTCs ( Three Seas’ Writers’ and Translators’ Centers årsmöte på Rhodos och berättade om detta. Organisationen omfattar ett tjugotal översättar- och författarorganisationer i Europa och utanför. har kanske ett medlemsantal mellan 20-30.000. De som var på plats blev arga. Sverige och Södertörn har varit en förebild: Protest är att vänta.

En annan organsiation som ansluter sig till protesten är Baltic Writers’ Council med ca 20.000 medlemmar i Östersjöområdet. Frågan är bara hur vi gör detta mest effektivt.

°°

PS Salongen som naturligtvis i anden ansluter sig till denna rörelsen ligger fortfarande i koma. I dagarna görs ett nytt reparationsförsök.

Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har fungerat i tretton år och blivit en alltmer uppmärksammad framgångssaga. Seminariet är välkänt och respekterat bland dem som sysslar med litteratur inte bara i Sverige.

Och så här berättar han om det som nu sannolikt kommer att hända och om vad denna tanklösa hantering av ett stort värde skulle innebära och ytterligare något om kursernas innehåll och form:

Men nu är det slut på det roliga. Seminariet hotas av nedläggning och det fyrtiotal personer som redan lämnat in sina ansökningar till hösten får nog se sig om efter något annat att göra. Jag undrar om medlemmarna av fakultetsnämnden, som inom kort kommer att hålla i yxan, riktigt fattar vad som står på spel. Seminariet är unikt i sin art. Översättarkurser finns det numera på flera håll i högskolevärlden, men utbildningen på Södertörn är ensam om sin renodlat skönlitterära inriktning. Till formen är det en konstnärsutbildning: för antagning krävs inga betyg, man söker på arbetsprov och ska alltså kunna visa att man har talang. Arbetsproven bedöms av erfarna översättare som sedan undervisar i små grupper om fem-sex deltagare.

Dessutom presenterar han något av vad översättarseminariets deltagare har åstadkommit efter att de avslutat utbildningen:

Många nu verksamma översättare har gått på Södertörn, några har startat egna förlag – Sekwa, som utger kvinnliga franska författare, är ett av dem, Aspekt, som utger tjeckiska verk, ett annat. Zbigniew Kruszynski är sedan många år handledare för en grupp som översätter från svenska till polska och genom hans studenter har långt över hundra svenska verk publicerats i Polen.

Jan Stolpe pekar på det självklara i att något kan vara dyrare än något annat utan att för dens skull vara för dyrt:

Men att vissa kurser är dyrare än genomsnittet torde inte vara något okänt i universitetsvärlden och leder inte alltid automatiskt till nedläggning.

Han visar på det trista faktum att Södertörns högskola behagar ignorera att den härbärgerar en pärla:

I en skrivelse till fakultetsnämnden om seminariets framtid konstaterar prefekten Martin Wottle sorgset att seminariet ”är mer känt utanför Södertörns högskola än inom”. Det är väl just där det sitter. Varför är inte högskoleledningen stolt över att hysa litterära översättarseminariet?

Hela artikeln.

I samma tidning finns också ett upprop från ett antal bokförlag i Sverige som ger ut översatt litteratur, ett upprop som ber Södertörns högskola att sansa sig och ompröva sitt förhastade beslut.

SvD har också en artikel om eländet. Jag citerar en passage ur den:

Översättaren Aimée Delblanc är projektledare för översättarseminariet och beskriver beskedet som chockartat.

–Det är ett kulturellt kapital som slås sönder. Det har grundats flera förlag av deltagare som har gått hos oss och förlagen tycker att det är en kvalitetsstämpel att anlita översättare som har gått Litterära översättarseminariet, säger Aimée Delblanc.

Och den här:

–Utan översättarseminariet hade vi till exempel inte haft Orhan Pamuk direktöversatt från turkiska till svenska, säger Aimée Delblanc.

Artikeln i dess helhet.

Vad göra? Är det viktigt att översättarseminariet finns just på Södertörns högskola? Egentligen inte, det viktiga är att det finns. Var i Sverige fins en värdig mottagare av detta kulturella guld? Ingenstans? Kunde man kanske låta seminariet ambulera mellan olika universitet? Nej, detta är ingen ideallösning, men om det inte finns någon värdig mottagare vore det kanske ändå värt ett försök.

Olle Josephson talar på Krokodil i Piteå – foto: Anders Thelin

Jag föreställer mig att detta kan intressera en eller annan ur pausträdets inre läsekrets också…

”Varför studerar du svenska?”. Jag har hört denna fråga så många gånger att jag tappat räkningen. Först var det roligt att förklara det för människor, men snart blev det irriterande och jag började undvika diskussioner om mitt val av studier. Att säga att reaktionerna på att jag läser svenska var ovanliga är en underdrift: de varierade från olika interjektioner till något som kan jämföras med ett polisförhör om min framtid. Naturligtvis började jag undra varför det uppfattas så här, varför är det så ”konstigt” att studera svenska, och slutligen, hur människor här upplever Sverige och allt som har med Sverige att göra.

Det finns en viss ”sanning” om vårt universitet som inte många är villiga att erkänna. Det gäller språkstudier och det faktum att vissa språk är mer attraktiva än andra, till exempel väljer inte många studenter rumänska eller turkiska eftersom de verkligen är intresserade, utan eftersom det inte finns utrymme i något annat ämne. Svenska, å andra sidan, tillsammans med holländska och engelska och andra ”heta” språk, tillhör den andra gruppen, de språk som (alltför) många studenter vill läsa och som ses som något prestigefyllt. Dock kommer inte många att fråga dig varför du valde tyska eller franska, vilket har lett mig till slutsatsen att svenska anses vara ett exotiskt språk.

Jag måste erkänna att jag inte vet den verkliga anledningen till att jag valde svenska, kanske finns det inte en enda orsak, utan ett spel av omständigheter och ett försök att anpassa mina önskningar till verkliga möjligheter. Jag ville lära mig ett nytt språk, men eftersom jag är ”lat” ville jag inte att det skulle vara för svårt, och eftersom jag redan visste att jag skulle studera engelska, bestämde jag att det vore bäst om det blev ett språk som liknar engelskan. Jag hade också planer på att bli översättare i framtiden, och jag hade hört om möjligheten att studera konferenstolkning på forskarnivå, och att den var kopplad till institutet för skandinavistik, så till slut valde jag svenska. Mina andra valmöjligheter var portugisiska och språkvetenskap, men i efterhand tycker jag att jag har gjort det bästa möjliga valet. När det gäller den svenska kulturen, var jag inte särskilt upplyst om den, jag visste bara något om den nordiska mytologin och den svenska ”livsstilen” som är annorlunda än vår, och därför omedelbart attraktiv. Jag kände också till några svenska musiker som jag började lyssna på i gymnasiet, men det var allt. Jag var kär i engelska innan jag började studera, och jag blev kär i svenska tack vare det. Under tiden blev jag ”girig” att veta mer om Sverige, och nyligen om Norge också – jag började läsa norska och jag ska fortsätta att förbättra mina kunskaper i båda språken. Tyvärr har jag inte varit i något av de länderna ännu, men om jag får tillfälle skulle jag gärna besöka åtminstone ett av dem. Naturligtvis finns det drömmar att leva och arbeta där någon gång, men nu är de just det – drömmar, även om jag erkänner att de spelade en roll för min motivation att studera svenska.

Det finns en liknande tendens som jag har märkt bland en del unga kroater: att de vill eller planerar att arbeta i något skandinaviskt land, för det mesta i Sverige. Trenden är aktuell bara i vissa kretsar, främst bland de välutbildade som ser Sverige som ett land av möjligheter, en chans till ett bättre liv eller som ett sätt att ”smita” från Kroatien. Många har släktingar som emigrerade till Sverige före eller under kriget, och som har berättat historier om det underbara livet i Sverige. Några stannar där för livet och återvänder bara för semester, men det finns också människor som kommer tillbaka till Kroatien eftersom de inte kan vänja sig vid klimatet, vid livsstilen, eller i värsta fall vid båda. Såvitt jag vet är åsikter om Sverige inte negativa; det ses antingen som ett neutralt land med ganska liten effekt på Kroatien, eller i ett mycket positivt ljus som ett välmående och fint land. Medvetenhet om Sveriges invandringsproblem är relativt låg, eftersom de flesta människor bara vet så mycket som de ser i nyheterna, och Sverige sällan finns i dem. Majoriteten av befolkningen uppfattar dock Sverige genom den ena eller den andra stereotypen, vilket är ganska tråkigt och jag hoppas att det förändras någon gång. Människor måste inse att Sverige är mer än ”en kall plats där de gör bra porrfilmer och billiga möbler, och där alkohol är för dyrt”, och att svenskarna inte är bara ”konstiga, blyga och blonda”. Ett öppnare synsätt är förutsättningen för djupare kulturella, politiska och ekonomiska förbindelser mellan Kroatien och Sverige.

Enligt min mening är svenskämnet inte särskilt stort här i Zagreb – det kunde och borde definitivt vara större. Intresset för språket och kulturen finns bland studenterna, men tyvärr verkar det som om de ansvariga inte har något intresse (titta bara på våra professorers arbetsvillkor – rummen är obekväma, minst sagt) och jag tycker att bristen på ekonomiskt stöd är det som hindrar vårt svenskämne från att expandera och införa nya innehåll. Jag skulle vilja se det omfatta studier av norska och isländska, vilket skulle ge studenterna flera alternativ och bidra till att skapa relationer med dessa två länder, eftersom vi behöver utbildade människor som förstår inte bara deras språk, utan också deras kultur. Sverige har mycket att erbjuda; litteratur är bara ett exempel, och det skulle vara fördelaktigt för vår kultur om mer svensk litteratur översattes till kroatiska. Förhoppningsvis i framtiden kommer jag att delta i detta utbyte och hjälpa till att foga samman de två länderna.

Ivana Devčić

foto Jan Bauer (något beskuret)

Jag lät blicken glida över bokryggarna och jag noterade till min tillfredsställelse Fontanes namn på en av de tjockare. (Och efter att jag läst artikeln slog det mig att den – möjligen av en tillfällighet – genomsyras av en typisk Fontane-tanke.) Visst fanns det namn jag saknade, men det är ju egentligen självklart att så är fallet. Men nu till texten: Artikelrubriken är ”Universitetets idé under omprövning” och artikeln av skriven av historikern Johan Östling. Han börjar med en sammanfattning av grundtankarna i Wilhelm von Humboldts programskrift för det moderna universitetet:

Här skulle forskning och bildning vara viktigare än att mekaniskt lära ut ett på förhand givet stoff, här skulle det finnas en dynamisk förbindelse mellan kunskapsalstring och kunskapsförmedling, här skulle den akademiska friheten få en vidare och fastare innebörd.

Östling tillägger sedan en inskränkning som ändå inte blir så mycket av en inskränkning:

Nyare forskning har ifrågasatt originaliteten hos Humboldt och påpekat att långtifrån allt kom att förverkligas i det universitet som i dag bär hans namn, Humboldt-Universität zu Berlin. Ändå går det inte att bestrida att Humboldttraditionen har varit ett viktigt akademiskt ideal i många stora drabbningar om den högre utbildningen.

Och man kan väl tänka sig att idéer liknande Humboldts kan ha funnits i långt tidigare perioder av universitetens historia och att hans tankar i mycket hade att göra med en önskan om en revitalisering av institutionen.

Östling berättar att det i Tyskland kommit ut en rad böcker inför jubileet och att det i landet pågår en livlig diskussion om universitets ideal och därvid har också Bolognaprocessens innebörd för universitetens utveckling dragits in i debatten:

Bara de senaste åren har ett dussintal debattböcker publicerats och de stora tidningarna har fyllts av hundratals artiklar. En utlösande faktor är Bolognaprocessen, den gemensamma modell för högre utbildning som i dag har genomförts i 47 europeiska länder.

På många håll har den främst setts som en intern reformering av högskolan. I Tyskland har däremot den nya ordningen rört upp känslorna och frammanat ett häftigt ställningskrig. I Mainz lämnade en teologiprofessor in sin avskedsansökan i protest mot vad han såg som en brandskattning av akademin.

Här pekar Östling på den egentligen sedan mer ett århundrade pågående tyska diskussionen av universitetets idé. Tyska forskare har ”alltid” på ett eller annat sätt förhållit sig arvet efter Humboldt. I Sverige ser det helt annorlunda ut; här finns knappast någon sådan debatt i alla fall inte med den intensiteten.

För en svensk betraktare, van vid ett närmast obefintligt intresse i offentligheten för universitetets mål och mening, är allvaret och frenesin i den tyska debatten frapperande. Det är som om mycket mer än bara den högre utbildningen står på spel, som om själva det nationella fundamentet vacklar när universitetet genomgår en metamorfos.

En av de skrifter och böcker som kommit ut i ämnet på senare tid presenteras så här av Östling:

En skrift, ”Was ist eine Universität?”, speglar stämningarna i Tyskland. Boken innehåller pregnanta men också ganska förutsebara karakteristiker av tidsläget, främst för humanvetenskaperna. Kritiskt belyses en tilltagande marknadsanpassning, en accelererande separation forskning–undervisning och en häpnadsväckande betydelseförskjutning för akademiska nyckelbegrepp.

Östling tycker att skriften är alltför visionslös och att den inte söker någon väg framåt riktigt, att den är alltför låst i den förra av de två typiska positionerna nostalgiskt bakåtblickande och relativt oreflekterad framtidsoptimism. I stället vill han hålla fram Christoph Markschies’ bok ”Was von Humboldt noch zu lernen ist” (Det som ännu finns att lära av Humboldt):

Det är mestadels uppfriskande läsning, på en gång visionärt och verklighetsförankrat, skrivet av en man som är lika bekant med universitetets traditioner som med dess samtida predikament. Mer än något annat är han en besinningens röst i den polariserade tyska debatten.

Och om Markschies fortsätter han sedan så här:

Markschies är i grunden teolog, patristiker och professor i kyrkohistoria. Hans referenser sträcker sig från den antika kristendomen över Friedrich Schleiermacher till 2000-talets Bolognaprocess. De vida historiska vyerna får honom att höja sig över de tillfälliga grälen och se hur dagens akademiska attityder passar in i större mönster. Han drar skickligt nytta av universitetshistoriska insikter för att urskilja två huvudtyper i den utbildningspolitiska debatten: den ständiga utvecklingspessimisten och den obändiga framstegsoptimisten.

Östling skriver vidare om hur Markschies försöker vaska fram det bästa ur dessa båda motsatta positioner:

Markschies lyssnar på dem båda, avfärdar deras ensidighet och väljer en ”via media”, väl vetande hur otacksam ett medelvägens budskap är att saluföra i en sensationssuktande offentlighet.

Markschies vänder sig enligt Östling emot en överdriven underdånighet inför ”monumentet Humboldt” och anbefaller en läsning av urkunderna för att man på allvar ska kunna se vad Humboldt och hans samtid eftersträvade. Markschies misstror åtminstone delvis den romantiska helhetsdrömmen, men han vill ändå komma ifrån det instängt specialiserade.

Inspirerad av Humboldt argumenterar han för att all reformering av universitetet borde utgå från vetenskapens behov.

Christoph Markschies går i dialog med Humboldttraditionen och griper sig an de stora frågorna. I det dagliga värvet vid universiteten, i föreläsningssalar, seminarierum och laboratorier, är drömmarna samtidigt andra och mer modesta.

Markschies’ bok lockar mig till läsning på grund av det lågmält kloka och vidblickande, som Östling visar på i den. Och i slutet av sin artikel kommer Östling in på något som väl är besläktat med Markschies’ tankegångar och som jag på ett stillsamt sätt rycks med av:

När litteraturvetaren Heinrich Detering i fjol mottog det prestigefyllda Leibnizpriset på 2,5 miljoner euro framförde han en stilla önskan: mindre av ansökningsprosa, utvärdering och forcerad tvärvetenskap, mer av nyfikenhet, kunskapsglädje och förutsättningslös reflexion.

I all beskedlighet, fjärran nutidens akademiska ”newspeak”, vore det att återerövra mycket av det bästa som håller på att gå förlorat.

…

Och här – för den som inte vill få texten doserad av mig på det här viset – finns hela artikeln.

Jag föreställer mig att det i denna stund pågår sådana här utbyten, men jag tror inte att omfattningen är särskilt stor och jag tvivlar på att vi här på den västra sidan av Östersjön till fullo har insett värdet av en sådan här verksamhet. Inte så sällan berättas det i svenska media om den finska skolans framgångar, men ofta glömmer man bort att den enklaste och rakaste vägen till att få inblickar i den finska skolans framgångsrecept för oss här leder till den finlandssvenska skolan. Där förstår vi ju allt som sägs och skrivs och behöver inte gå via tolkar eller engelskan.

På försök placerar jag under texten några länkar till kulturinstitutioner i Svenskfinland och dessutom en till Föreningen Norden och en till Skolverket här i Sverige. Kanske lockar det hit några från dessa institutioner (länkar har ofta sådana effekter) och kanske börjar en eller annan fundera lite i den här riktningen. Under hand kan jag sedan fylla på med fler länkar. Och kommentarer till texten är naturligtvis välkomna.

Svenska Kulturfonden

Konstsamfundet

Svenska folkskolans vänner

Föreningen Norden

Skolverket

…

PS I Salongen finns sedan igår kväll en ny översättarintervju.

Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:

Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.

Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:

Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!

Börje Nilsson, engelskalärare [sic - eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.

Fråga två:

Ditt bästa skolminne?

Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.

Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)

Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?

Den sista frågan lyder:

Ditt sämsta skolminne?

Och svaret:

Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.

Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?

Strömholm börjar med att tala lite allmänt om universitetshistoria och om hur böcker i detta ämne ofta är utformade. Han talar om vad som brukar finnas och om vad som är ovanligt och länkar sedan över till att säga att Kochs bok är ovanlig i den meningen att den trots sitt inte alltför stora omfång behandlar hela länders universitetshistoria:

Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s).

Strömholm blir emellertid något besviken när han finner att Koch inte gått igenom alla europeiska länders universitetshistoria lika grundligt. Tyngdpunkten ligger i den tyska och i någon mån i den italienska. Nå, efter att ha vädrat besvikelsen något, bestämmer sig Strömholm för att i Thorilds anda ”besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” och han fortsätter därför så här:

Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.

Jag stannar naturligtvis upp vid meningen ”Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse.” och instämmer. Och det förvånar säkert ingen som brukar komma hit.

Så kommer Strömholm in på det humboldtska universitetsidealet och sammanfattar det på ett elegant sätt, tycker jag. (Jag brukar ju för övrigt återkomma till detta ideal då och då i mina texter här eller på andra ställen, för att jag tycker att det fortfarande har mycket att förmedla till oss.)

Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.

Mot slutet av artikeln kommer Strömholm med en passus om det slutande 1800-talets tyska skolväsendes betydelse för universitetens blomstring:

När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.

För den som vill läsa hela texten utan att promenera bredvid mig och hoppa mellan de stycken jag särskilt fäste mig vid finns en länk till den här.