Här följer några viktiga punkter i svaret till SI:s generaldirektör, Madeleine Sjöstedts undanglidande replik på kritiken av hennes planer på att starkt beskära institutets kärnverksamhet, nämligen svenskundervisningen i världen:

”Vi behöver dock korrigera några saker i generaldirektör Madeleine Sjöstedts replik (SvD Debatt 1/12). Tyvärr beskrivs inte institutets nedskärningsplaner på ett sätt som överensstämmer med vad som presenterats för oss i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet.”

”Under hösten har de stora nedskärningarna inför nästa år utarbetats internt, utan samråd med
berörda parter.”

Observera detta sätt att göra upp planer och fatta beslut över de berördas huvuden!

”Först meddelade Svenska institutets ledning att egna medel för Sverigefrämjande, från
utrikesdepartementet, nästa år skulle tas bort från svensk-undervisningen och föras till annat, såsom utökad Sverigebildsanalys. Det rör sig om drygt 2,4 miljoner. Förlusten av dessa medel skulle göra det mycket svårare att upprätthålla stöd med bred geografisk spridning.”

Medel från utrikesdepartementet (det är alltså inte utrikesdepartementet som dragit in några medel) har av SI:s ledning tagits bort från svenskundervisningen vid universitet runt om i världen för att i stället användas till ”Sverigebildanalys”.

”Därefter meddelades dessutom att över hälften av medlen från utbildningsdepartementet skulle tas bort från verksamhetsbudgeten, och i stället bekosta löner inom institutet.”

Medel från utbildningsdepartementet (utbildningsdepartementet har alltså inte dragit in medel) har styrts bort från verksamheten till löner, (av vilka de högsta är mycket höga).

”Förslaget om att dra in sju utsända lektorer, där fyra av dessa är de enda i respektive land, är också något som presenterats för oss som en färdig lösning, utan förvarning för berörda parter. ’Lektor’ kallas av tradition en svensklärare som är anställd lokalt, men som Svenska institutet i partnerskap med universitetet tar på sig att rekrytera i Sverige och stödja med ett stipendium. Detta är billigt för den sändande sidan och ger den mottagande sidan ett påtagligt stöd.”

Ovanstående citat är en beskrivning av vad det är som Madeleine Sjöstedts och hennes chefsgrupp valt ge sig på till förmån för bildanalyser och liknande.

Och här kan vi läsa om följderna av det det brutala ingreppet:

”Skulle dessa lektorat plötsligt dras in, skulle förtroendet i mottagarländerna skadas allvarligt. Universitetsinstitutionerna skulle hastigt förlora väsentlig och svårrekryterad personal, och förutsättningarna för att behålla ämnet undermineras. För varje lektor som åker hem
försvinner också en nyckelperson för Sverigefrämjande; en direktlänk mellan Sverige och studenterna, en kontaktskapare mellan universitet, ambassad och näringsliv.”

Nämnden för svenskundervisning, som hör till den oanfrätta delen av SI, reagerade på detta sätt när dess medlemmar ställdes inför uppgiften att vara med och slakta bland lektoraten:

”Ledamöterna i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet beslutade enhälligt, på sitt senaste möte med institutets avdelningsledning, att inte medverka i något beslut om indragning av lektorat.”

Och i slutet av texten kommer nedanstående anmodan tillsammans med påpekandet att denna ”besparing” är riktad mot en sektor som bara får en bråkdel av SI:s medel:

”Vi anmodar med eftertryck institutets ledning att stoppa de brådstörtade nedskärningarna, för att undvika att synnerligen stor skada görs för små besparingar.”

Till saken hör att samtidigt som SI gör dessa nedskärningar i kärnverksamheten, så anställer man nya kommunikatörer och analytiker.

Sedan finns det något som heter undfallenhet också…

The post Ett exempel på maktmissbruk first appeared on Bodil Zalesky.

Åt sidan såg jag åt sidan och förbi fiskmarknadens ingång.

Så kom Christine och vi beställde något att äta. Jag envisades med lignje na žaru (grillad bläckfisk) trots hettan och Christine tog en blandad sallad, ja, och så tog vi in eller ut lite mer vin och vatten. Christine hade med sig sin översättning av Altes Land, Körsbärslandet till mig. Jag skrattade lite åt körsbärstiteln, mycket körsbär nu, nyss var jag ju i Trešnjevka, ett kvarter som har sitt namn efter körsbärsträden som en gång fanns där. Och inte var det länge sedan jag blev bjuden på körsbär av bästa slag. ”Men det är sant att det finns mycket körsbär i Altes Land”, sa Christine. Bra, tyckte jag och så kom vi in på den andra boken Christine hade med sig, Snövit ska dö, en deckare, också en översättning av henne. Hon berättade om en recension boken fått i en svensk tidning. Recensenten hade skrivit något om att boken var spännande och rolig – trots att den var tysk. Vi funderade en stund över denna svenska fördom mot det tyska som verkar så outrotlig och är så helt oreflekterad och liksom undermedveten att den nog inte under överskådlig tid kommer att försvinna, för det man inte vet om kan man inte ändra på. Men, äsch, tänkte vi, vi bor ju inte i det långa landet där borta. Så kom vi in på brexit och spekulerade lite vagt i EU:s framtid. Kunde Englands utträde bli till en fördel för Irland? Och vad kommer hända på Balkan? Och hur ska Sverige klara sig utan England? Kommer fler att bryta sig ut? Vi kom fram till att Tyskland nog aldrig skulle tillåtas att ta det steg England tagit. Inte för att det ser ut som om man går med sådana planer där, men…

The post Amfora – samtal om Tyskland first appeared on Bodil Zalesky.

Men vad vill jag nu med detta? Jo, för några dagar sedan såg jag ett avsnitt av programmet ”Babel” i svensk tv. Programmet börjar med ett samtal mellan programledaren Jessica Gedin och Niklas Rådström om dennes nya roman Marialegender. Det hela inleds med ett inslag där en speakerröst av robottyp (ja, tyvärr där också) till en blandning av skrämmande och suggestiva bilder redogör för några av romanens huvudsträngar. Jag lägger märke till hur hon uttalar Lucas Cranachs namn: Cranasj. Flera gånger. Jaja, tänker jag. Och så är vi inne i studion och Gedin börjar ställa frågor till Rådström och strax dyker det där namnet upp igen, eftersom Lucas Cranach är en viktig gestalt i romanen. Gedin säger ”Cranásj” och tittar sedan lite osäkert på Rådström och tillägger ”eller hur uttalas det?”. ”Jag säger Cranack”, svarar Rådström och strax säger Gedin också så.

Är detta viktigt? Ja och nej. Jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur fullständigt ointresserad man i Kultursverige är av att ha den minsta kännedom om tyska eller om tysk kultur (om det inte handlar om något chict svenskgetto i Berlin). Naturligtvis kan man inte tänka sig att uttala engelska namn så här hopplöst och det är kanske inte så konstigt, men jag är nästan säker på att man skulle lagt ner betydligt mer möda på att uttala exempelvis franska, italienska eller spanska namn någorlunda korrekt. Och ändå har tysk kultur i många århundraden präglat och genomsyrat den svenska. Har detta nutida nollintresse med nazismen att göra? Ibland verkar det som om det man i Sverige förr kände till om den tyska kulturen i vår nutid har koncentrerats till ett vetande om nazi-symboler, Hitlers liv och en viss mustasch. Allt annat är borta. Endast Hitler bärs ständigt fram.

The post När svenskar ska säga ”Cranach” first appeared on Bodil Zalesky.

Vi talade om flyktingkrisen i Europa och hur det ser ut i Kroatien, som ju är ett viktigt transitland för strömmen norrut. Hundratusen lär ha passerat under förhösten, men enligt uppgift har bara sex personer sökt politisk asyl här. Särskilt i Slavonien har människor varit generösa med att upplåta plats i sina egna hem åt flyktingarna. Jag berättade att en av mina studenter sagt att hennes syster med familj haft två syriska familjer boende hos sig under några dagar. Vi kom fram till att slavonerna generellt är mer beredda att hjälpa flyktingarna än till exempel människor i Zagreb, eftersom de i mycket högre grad vet vad krig och flykt är. Och jag sa något om att slavonerna på något vis liknar ryssar mer än andra kroater och då menade, nej menar, jag inte det politiska förförda och förvridna Ryssland utan ”hjärtats Ryssland”. Jag fick inget mothugg utan snarare ett slags förvånat medhåll.

Jag talade lite om min bosniska resa och det visade sig att det är ganska ovanligt att folk från Zagreb åker till Bosnien, möjligen åker man någon gång till Sarajevo för att roa sig, för ”där kan man ha mycket roligare än i Zagreb”.

The post Babylon – brottstycken ur samtal first appeared on Bodil Zalesky.

Under våren och sommaren har jag flera gånger tänkt att fördomarna mot Tyskland och det tyska är på tillbakagång i Sverige, åtminstone i dagspressen. Jag minns till exempel två odelat positiva, för att inte säga entusiastiska, artiklar om något tyskt från den här tiden, en om Bundesligamatchernas stora och civiliserade publik, en om den tyska åldringsvårdens företräden framför den svenska. Och jag kan inte minnas någon direkt tyskfientlig artikel från samma tid. Annat var det bara för några år sedan.

Men nu tillbaka till den här näringslivsartikeln. Den börjar med kommentarer till den amerikanska ekonomin och om dollarns förhållande till guldvärdet. Efter det följer några stycken som lyder så här:

Eftersom en så stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott i handeln med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan.

Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga på världsmarknaden.

Problemet är att alla försöker göra samma sak samtidigt. Därav det uppskruvade tonläget gentemot Kina att höja värdet på sin yuan, utjämna spelplanen och släppa in andra länder i exportmatchen.

Här får vi alltså veta att många länder har haft en tillväxt som byggt på lånade pengar, en tillväxt som bara är skenbar. Och att ”alla” nu därför försöker sänka det nominella värdet på den egna valutan. Och slutligen att många länder anser att den kinesiska valutan är för lågt värderad och genom detta har orimligt stora fördelar på exportmarknaden.

Då går vi vidare i texten:

Betydligt mindre press har dock satts på det land med världens största handelsöverskott: Tyskland. De senaste tolv månaderna uppgår det tyska överskottet till 208 miljarder dollar, mot 183 miljarder dollar för Kina.

Jag läser detta som att artikelförfattaren Andreas Cervenka tycker att man borde sätta mer press på Tyskland. Jag funderar över vilket slags press han menar. Låt oss läsa lite till så klarnar kanske bilden:

I förhållande till ekonomins storlek är det tyska försprånget ännu större. När euron föddes för tio år sedan gjordes det på en kurs till D-marken som inte var särskilt gynnsam för den tyska industrin. Istället inleddes ett intensivt gnetande för att hålla löner och priser nere.

Här finns först ett slags konstaterande att ”Tyskland är ännu värre än Kina”. Sedan ges vi en historisk återblick och vi får veta att eurons kurs i förhållande till D-marken i inledningsskedet inte var till fördel för den tyska industrin, men att tyskarna ”gnetade intensivt” för att lösa problemet. Valet av ordet ”gneta” får det egentligen – vad jag förstår – kloka handlingssättet att framstå i en tvivelaktig dager. Varför uttrycker skribenten sig på det här sättet?

Jag fortsätter min ”högläsning”:

Det senaste tio åren har tyskarna i praktiken genomfört en intern devalvering i storleksordningen 10 till 20 procent jämfört med länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat.

Jag är inte riktigt säker på om jag förstår helt, men jag antar att det där gnetandet eller nedhållandet av priser och löner haft effekten av en intern tysk devalvering. Och slutet av stycket raljerar väl med de där uppräknade ländernas handhavande av sin ekonomi efter eurointrädet.

Nästa stycke:

Tysklåga räntor gjorde att de kunde låna som aldrig förr. Pengar som i stor utsträckning användes för att köpa Audibilar och Mielemaskiner. Tysklands överskott eller sparande blev sydeuropeernas underskott och skuldsättning.

Hur ska man tolka detta? Början är i och för sig klar: De låga räntorna i Tyskland gjorde att tyskarna kunde låna och köpa. Men sedan: Menar skribenten att det är Tysklands sparsamma och förnuftig hantering av ekonomin som är orsaken till de ekonomiska problemen i en del länder i Sydeuropa? Varför beror det inte på de här ländernas eget handlande?

I nästa stycke går Cervenka tillbaka till förhållandet mellan USA och Kina och kommer fram till att problemen där skulle kunna lösas ganska lätt, medan han tycker att läget i Europa är ”helt låst”. Och varför det? Jo, så här säger Cervenka:

En tysk euro kommer alltid vara lika mycket värd som en grekisk. För problemländerna att exportera sig ur sin skuldkris är omöjligt. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.

Jag kan inte låta bli att läsa det som att artikelförfattaren inte tycker att de länder i Europa som har problem inte kan – eller bör försöka – lösa dem själva genom sparande (Varför kunde Tyskland det och varför kallas detta så försmädligt för att ”gneta”?).

Cervenka fortsätter med att säga att man nog inte kommer att försöka ta sig ur problemen via ökad konsumtion (eftersom det bara ger en skenbar och tillfällig tillväxt) och inte heller genom att lämna euron. Sedan kommer – den första delen av – slutklämmen:

Men lika gärna som tyska politiker pekar finger åt Kina, lika ovilliga tycks de vara att göra något åt obalanserna i Europa till exempel genom att stimulera tysk import, förbättra EU:s inre marknad eller genom att reformera den tyska arbetsmarknaden.

Att missköta sina statsfinanser ses av tyskarna som ett problem för hela EU eftersom det kan smitta Tyskland, men att förköpa sig på tyska varor är det enskilda landets problem.

Cervenka vill att Tyskland ska göra något åt oblansen. Tyskland ska till exempel ”förbättra EU:s inre marknad” och för andra EU-länders skull reformera sin arbetsmarknad (vad menar han exakt?)

Sedan kan jag inte låta bli att se något närmast illvilligt i det sista stycket. Vilket annat land skulle skribenten tala om på det här sättet? Varför är det så förkastligt att Tyskland vill sköta sin ekonomi och att landet inte såg inträdet i euron ”som att få tillgång till en egen bankomat”?

Och så här slutar artikeln:

Axel Weber, chef för tyska centralbanken Bundesbank och tippad som ny chef för Europeiska Centralbanken ECB, förklarade häromdagen att Tyskland inte skulle buntas ihop med Kina eftersom succén för tysk export beror på den överlägsna ingenjörskonsten och ingenting annat.

Med en tysk som chef för den europeiska sedelpressen lär spänningarna inom eurozonen knappast bli mindre. Det är därför till Berlin och inte till Peking som Europas politiker borde åka om de vill fixa tillväxten.

Cervenka tycker alltså inte att det skulle vara bra med en tysk chef för ECB, eftersom det skulle öka ”spänningarna inom eurozonen”. Vilket land bör chefen för ECB komma ifrån och varför? undrar jag då. Och vad betyder det att ”åka till Berlin och fixa tillväxten”?

°°

Här är hela artikeln.

The post ”Tyskland ett större problem än Kina” first appeared on Bodil Zalesky.

Zwei Männer in Betrachtung des Mondes

Och nu har jag också hittat några sådana här tecken i bloggvärlden. Det här entusiastiska uttalandet hittade jag i Die Kaschemme härom dagen:

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Och så här bland annat skriver Therese Bohman under rubriken ”Tysk höst”:

På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[…] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland!

Man kan alltså vilja ha en tysk höst utan att det skulle betyda något förfärligt och man kan vilja lära sig saker om Tyskland. Jag tror bestämt det är en ny låt i skällan här i landet i norr.

The post Tysk vår i Sverige? first appeared on Bodil Zalesky.

Anledningen till den lilla undersökningen var att det igår var 150 år sedan Eichendorff dog och också här i svenska media uppmärksammades faktsikt detta, i Svenska Dagbladet till exempel kunde man läsa en understeckare med namnet ”Han diktade dagdrivarens vemod”. (Fast det där ordet ”vemod” i titeln tycker jag kanske inte är så välfunnet – det verkar vara ett slags försvenskning av ”Taugenichts”, som jag allt tycker har ett lättare och luftigare sinne. Taugenichts är ju ett slags vän för mig efter alla läsningar av boken – jag vet inte om det är tolv eller kanske femton gånger jag läst den.)

Caspar David Friedrich: Sommer

Fliegt der erste Morgenstrahl
Durch das stille Nebeltal,
Rauscht erwachend Wald und Hügel:
Wer da fliegen kann, nimmt Flügel!

Und sein Hütlein in die Luft
Wirft der Mensch vor Lust und ruft:
Hat Gesang doch auch noch Schwingen,
Nun so will ich fröhlich singen!

ur novellen ”Aus dem Leben eines Taugenichts”

The post Om Eichendorff och tyskarna first appeared on Bodil Zalesky.

Här följer nu två avsnitt ur Thomas Manns text om Taugenichts:

Der Charakter des Taugenichts ist folgender. Seine Bedürfnisse schwanken zwischen völligstem Müßiggang, so daß ihm vor Faulheit die Knochen knacken, und einem vag-erwartungsvollen Vagabundentriebe ins Weite, der ihm die Landstraßen als Brücken – über das schimmernde Land sich fern über Berge und Täler hinausschwimmende Brücken zeigt. Er ist nicht allein selber nutzlos, sondern er wünscht auch die Welt nutzlos zu sehen, und als er ein Gärtchen zu bewirtschaften hat, wirtf er Kartoffeln und anderes Gemüse, das er darin findet, hinaus und bebaut es zum Befremden der Leute ganz mit erlesenen Blumen, mit denen er allerdings seine hohe Frau beschenken will und die also wohl einen Zweck haben, aber nur einen unpraktisch-empfindsamen. Er ist von der Familie der jüngsten Söhne und dummen Hänse des Märchens, von denen niemand etwas erwartet und die dann doch die Aufgabe lösen und die Prinzessin zur Frau bekommen. Das heißt, er ist ein Gotteskind, dem es der Herr im Schlafe gibt, und er weiß auch; denn als er in die Welt zieht, wiederholt er nicht seines Vaters Wort vom Broterwerb, sondern erklärt leichthin, er gehe, sein Glück zu machen.

•

Er ist Mensch, und er ist es so sehr, daß er überhaupt nichts außerdem sein will und kann; eben deshalb ist er der Taugenichts. Denn man ist selbstverständlich ein Taugenichts, wenn man nichts weiter präsentiert, als eben ein Mensch zu sein. Auch ist sein Menschentum wenig differenziert, es hat etwas Abstraktes, es ist bestimmt nur im nationalen Sinn, – dies allerdings sehr stark; es ist überzeugend und exemplarisch deutsch, und obgleich sein Format so bescheiden ist, möchte man ausrufen: wahrhaftig, der deutsche Mensch!

Och det här är min översättning av Thomas Manns ord:

”Odågans” karaktär kan beskrivas så här: Hans sätt att vara pendlar mellan den absolutaste overksamhet, så att det knakar i benknotorna på honom av lättja, och en vagt förväntansfull vandringslust bort över vidderna, som låter honom se landsvägarna som broar – som svävande broar som sträcker sig långt ut över det skimrande landskapet, över berg och dalar. Han är inte bara själv till ingen nytta alls, utan han önskar sig också världen helt utan nyttoinriktning och när han får till uppgift att sköta en liten trädgård kastar han ut potatis och andra grönsaker som han finner där och odlar i stället till folks förvåning utsökta blommor, som han vill beskänka sitt hjärtas dam med, dessa blommor har alltså visst ett syfte, men bara ett opraktiskt-känslomässigt sådant. Han tillhör de yngsta sönernas och sagans dummerjönsars familj, som ingen väntar sig något av och som sedan ändå klarar prövningarna och får prinsessan till fru. Det betyder att han är ett Guds älsklingsbarn som Herren ger allt i sömnen och han vet det också; för när han drar ut i världen upprepar han inte sin fars ord om att kämpa för brödfödan utan han säger i lätt ton att han ger sig av för att söka lyckan.

•

Han är människa och han är det så helt, att han inte alls vill eller kan vara någonting förutom det; just därför är han odågan. För man är självklart en odåga, om man inte kan visa upp något annat än detta att vara just en människa. Hans sätt att vara människa är emellertid inte särdeles differentierat, det har något abstrakt över sig, det är bestämt bara i nationellt hänseende – men där är det det i och för sig väldigt tydligt; det är övertygande och exemplariskt tyskt och även om hans format är så anspråkslöst, så skulle man vilja utropa: sannerligen, den tyska människan!

The post En ”tyskbild” first appeared on Bodil Zalesky.

Så här skriver Fest – han talar om hur Baring och han först kom i beröring med varandra och om hur en liknande syn på händelser i tysk 1900-talshistoria förde dem närmare varandra:

Dazu zählte vorab, wie wir in etlichen Gesprächen erörterten: daß die Politik mehr Wirklichkeitssinn verlangt, als gerade die Deutschen wahrhaben wollen, zumal alle fünf Regime des Landes im Verlauf des zwanzigsten Jahrhunderts, vom Kaiserreich bis hin zur DDR, am deutschen Urlaster des Realitätsverlusts gescheitert sind; daß die Kraft zum Träumen und zur Utopie, anders als viele glauben, immer nur das Ideal oder, in der Hochsprache der deutschen Philosophie, die ”regulative Idee” meinen darf, niemals die Verwirklichung; daß Pragmatismus und Skepsis die eigentlich demokratischen Tugenden sind und die Bundesrepublik, politisch wie kulturell, um den Preis ihrer Existenz zum Westen gehört; auch daß die Regime im Osten inhuman und widerwärtig sind, was bei allen taktischen Annäherungen immer bewußt bleiben müsse. Heute ist vor aller Augen, wie oft das vergessen wurde und wie sehr sie noch vor kurzer Zeit diejenigen, die es vergaßen, ebendies zugute hielten.

Och här är min översättning av textavsnittet:

Dit hörde till att börja med något som vi dryftade i åtskilliga samtal: att politik kräver mer verklighetsförankring än just tyskarna vill medge, i synnerhet som alla landets fem regimer under 1900-talets lopp, från kejsardömet till DDR, kommit på fall till följd av den tyska urlasten realitetsförlusten; att kraften till drömmar och utopier – till skillnad från vad många tror – endast bör syfta mot ett ideal eller som det heter på den tyska filosofins högspråk den ”regulativa idén”, aldrig mot förverkligandet; att pragmatism och skepsis är de egentliga demokratiska dygderna och att Förbundsrepubliken, politiskt såväl som kulturellt, för att över huvud taget kunna existera hör till väst; och också att regimerna i öst är inhumana och vedervärdiga, vilket trots alla taktiska närmanden alltid måste finnas i medvetandet. Idag står det klart hur ofta detta glömts och hur ännu för en kort tid sedan de som glömde detta ansåg just detta vara något fördelaktigt.

The post En Tysklandsbild first appeared on Bodil Zalesky.

Intresserar sig svenska läsare eller svenska media för bokmässan i Leipzig? Inte särskilt mycket skulle jag tro och lite märkligt är väl detta om man tänker på att det bland annat finns ett speciellt nordiskt forum på mässan i år, där författare som Per Olof Enquist, Eva Ström och Gunnar D. Hansson gjorde framträdanden. En kanske ännu större orsak till speciellt intresse från Sveriges sida är väl att Slavenka Drakulic fick mässans stora pris för ”Europäische Verständigung” (ömsesidig inomeuropeisk förståelse) i år för boken ”Inte en fluga förnär”. Andra som fått detta pris är till exempel Imre Kertész och Hanna Krall. Två teman står i förgrunden i Drakulic’ bok: ondskans banalitet och terrorns psykologi. Kroatiskfödda Drakulic skriver visserligen inte på svenska, men hon bor i Sverige under delar av året i alla fall och vad som är viktigare: hon känd för en svensk läsekrets och ibland talas det om henne på ett sätt som om vi räknade henne till de svenska författarnas skara.

Men det är naturligtvis inte bara anknytningar till Sverige och svenska författare som borde kunna vara en orsak till svenskt intresse för denna mässa. Själva storleken på evenemanget i sig och dess mångsidighet borde locka till sig uppmärksamhet också från vårt land. Är det språket som hindrar? Är det så att det numera är så få i Sverige som kan tyska att vi därför inte har något möjlighet att ta till oss denna stora kulturhändelse? Kanske har jag fel i mina spekulationer, kanske är det så att man i Sverige helt enkelt inte känner till denna förnämliga bokmässa. Till nästa år kan det möjligen komma att se annorlunda ut om lite information sprids: Nästa års bokmässa i Leipzig pågår under perioden 16-19 mars. Mässområdet är lätt att nå till – ta till exempel spårvagn 16 som stannar direkt utanför Leipziger Hauptbahnhof. Resan till mässområdet tar ungefär en kvart och bussarna går var femte minut. Till Leipzig kan man ta sig med bil, tåg eller flyg – flygplatsen ligger 18 km nordväst om staden. Leipzig är dessutom värt ett besök för sin egen skull. Staden har en halv miljon invånare, med omland 7-800 000. Det var här frigörelsen från DDR-diktaturen hade sin början, det var här några av de största demonstrationerna som förde till murens fall ägde rum. Mycket i de centrala delarna är nybyggt eller nyrestaurerat, men staden har samtidigt en egenartad lite ruffig och sträv charm. Ett kvarter kan vara skinande nytt medan kvarteret intill ser ut som ett monument över gammal DDR-arkitektur eller som något som glömts bort sedan andra världskrigets slut. Denna blandning ger staden ett spännande utseende, fullt av överraskningar. Det är också väldigt tydligt att det här är en stad man verkligen lever i, det är ständigt något på gång, det finns mässor av alla de slag, teater- och musiklivet är mycket livligt och det finns mängder av barer och restauranger.

Den mest bekanta restaurangen heter ”Auerbachs Keller” och den finns omnämnd redan 1525. Här utspelar sig en scen ur Goethes Faust och på väggarna hittar den intresserade citat ur dramat. Restaurangen är mycket välbesökt, men eftersom den är så rymlig sväljer den ett oerhört stort antal gäster. Inte ens i bokmässetider, då den har extra många matgäster behöver man boka i förväg om man vill äta där. Och hundar är, som nästan överallt på tyska restauranger, välkomna. Vår labradortik Londi serverades sitt vatten innan min man och jag fick vårt öl.

Hur ser mässlokalerna ut då? Det finns fem jättelika utställningshallar – en i mitten som kallas för Glashalle, den har ett välvt tak och är helt genomskinlig – runt omkring denna är fyra fyrkantiga hallar belägna och de förbinds med glashallen genom passager på ett flertal ställen. Trots utställningsområdets väldiga omfång är det mycket överskådligt och det går förbluffande lätt att lära sig att hitta där. På otaliga punkter finns det tydliga översiktskartor som man kan orientera sig efter. Det existerar knappast några köer även om antalet besökare är ofantligt. När jag samtidigt med ett hundratal människor kom fram till huvudingången den ena dagen, så väntade jag mig en del köbildning, men allt flöt på så smidigt att jag aldrig hade mer än högst två, tre personer framför mig vid biljettkassan eller kappinlämningen. I glashallen finns en läktare som har ungefär en hästskos form. Här finns bland annat en serie rum där de olika TV-kanalerna håller till med sina evenemang. Jag räknade till minst tolv sådana rum. I ett av dem slog jag mig ner och såg och hörde en intervju med just Slavenka Drakulic. Det var kulturkanalen 3SAT, som samproducerar kulturprogram från Tyskland, Österrike och Schweiz, som hade sitt säte i det rummet. Den tysk-franska kulturkanalen Arte höll till inte långt därifrån. Jag hann se slutklämmen av ett program med översättning mellan fransk och tysk litteratur som tema. Författare och översättare bytte av varandra i läsandet av texter på de båda språken. På samma ställe lyssnade jag sedan på en intervju med den turkiskfödda författarinnan och skådespelerskan Emine Özdamar. Hon skriver på tyska och har vid det här laget en framskjuten plats inom modern tysk litteratur. En särskild sal i en av hallarna var reserverad för koreansk litteratur och där pågick läsning på koreanska med simultantolkning till tyska.

I en av hallarna, hall 4 tror jag det är, finns en stor mässbokhandel där böcker som behandlas under mässans olika arrangemang kan köpas. Inte heller där är det några köer att tala om, det finns tillräckligt många kassor och informationsdiskar för att få det hela att flyta harmoniskt. Alldeles innanför stora ingången finns ”Das blaue Sofa” och på denna soffa intervjuas kända författare och samtidigt kan man se det hela på en storbildsskärm och höra samtalen genom förstärkare. Här får man ett slags försmak av allt som sedan bjuds. Genom att det finns mycket luft och stora tomrum i lokalerna är det mycket sällan som det blir bullrigt. Det är lätt att höra det man väljer att lyssna på. Stora avdelningar är reserverade för barn- och ungdomslitteratur och fackböcker av olika slag har också sina speciella sektioner. Dessutom finns det en stor avdelning för serier.

För mig blev höjdpunkten på mässan mötet med den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Hon läste högt ur två av sina böcker. Den första var ”Letzten Sommer in Deutschland”, som handlar om en resa lite på måfå genom Tyskland en sommar på nittiotalet. Stilen i boken är en blandning mellan reportage och fri vers. Hennes läsning ur den gjorde ett mycket suggestivt intryck och både platserna och människorna hon mötte kom mig mycket nära. Den andra boken, som är hennes senaste, heter ”Die freien Frauen”. Den är dels en modern Berlinskildring, dels handlar den om en medelålders kvinnas vägval och väg. Språket beskrivs i recensioner som magiskt och Irina Liebmann som en språkmagiker. Dessutom befinner sig den här boken i ett slags intertextuell dialog med en bok av den tjeckiske författaren Jiri Kratochvil. Jag är bara i början av boken, så mer kan jag inte berätta om den…

Nästa vår i Leipzig då….

PS Jag var lite slarvig och glömde att lägga in en länk till nästa års bokmässa i Leipzig. Klicka här om ni vi se program eller annat mässrelaterat.

The post Bokmässor: Leipziger Buchmesse first appeared on Bodil Zalesky.