Men nu till något konkret, ja, till detta med aspekt, som vi tror att det är. Jag har märkt att verben på något vis bildar ett slags ”familjer” och om man lägger till det ena eller andra prefixet – eller infixet för den delen – så förändras betydelse och temporalt användningsområde. Mycket handlar om om en handling är pågående eller avslutad, tror jag mig förstå. Men det handlar också om annat.

Förra gången talade vi lite om verb som har med ätande och drickande att göra.

Verbet ”dricka” är ”piti” och verbet ”äta” är ”jesti”. Till dessa kan man lägga diverse förstavelser, särskilt till ”piti” verkar det som. Här är några (få) exempel:

popiti( dricka upp)
napiti (dricka upp)
ispiti (dricka ur)
zapiti (dricka en hel del öl/vin/sprit tillsammans ”i glada vänners lag”)

Strax fick jag problem med vad skillnaden mellan ”popiti” och ”napiti” kunde vara. Jasmina förklarade och jag ritade till. Så här:

”Popiti” betyder att det blir tomt i glaset och ”napiti” betyder att det blir fullt i den drickandes kropp. (På ett liknande sätt fungerar ”pojesti” och ”najesti”.)

Sedan frågade jag om skillnaden mellan ”popiti” och ”ispiti” (det här med ”upp” och ”ur” var ju snarast ett slags försöksöversättningar). Jasmina funderade och sa att ”popiti” är det vanliga medan ”ispiti” handlar om ”ett snabbare drickande och en större mängd”.

Det här är en enastående rolig språkkurs för genom den lär jag mig inte bara ett språk utan jag upptäcker världen och lustigt nog gör min lärare på sätt och vis det också. Synd bara att Jasmina nu ska lämna Zagreb för sin dalmatiska hemstad för hon är färdig med sina studier här, eller nästan i alla fall, och ska börja arbeta i Šibenik någon gång i maj. Fast några lektioner till ska vi ha när hon kommer upp hit igen lite då och då under våren.

siječanj
veljača
ožujak
travanj
svibanj
lipanj
srpanj
kolovoz
rujan
listopad
studeni
prosinac

Det kan hända att någon av er minns att jag för ungefär ett år sedan skrev en liten text om ”listopad”, oktober, lövfällningens månad och om hur underligt det är att ”listopad” på ukrainska istället betyder ”november”. Inte faller väl löven tidigare i Kroatien än i Ukraina, undrade jag då pudelklokt.

Och i juni förra året kunde jag inte låta bli att skriva något om ”lipanj”, lindens månad, när jag gick under de ymnigt blommande lindarna här. ”Lipanj” lärde jag mig i ett andetag, jag drog in ordet med lindblomdoften.

När jag skulle lära mig ”kolovoz” såg jag Glavni kolodvor (Centralstationen) framför mig och ”kola” betyder ”vagn”, kanske har månadsnamnet med hövagnar att göra. Fast det är bara en gissning. I alla fall har mitt år nu fått ett ankare i centralstationen här, om det är bra eller dåligt, vet jag inte.

I rujan är jag född. Det är ett roligt och kort och lite vilt namn och jag minns alla plakaten med ”Rujan Fest” från ja, just september. En månad att glädja sig över.

Jag tycker mycket om de slaviska månadsnamnen. De får året att rulla i en annan takt än den jag en gång uppfattade som självklar. Och glöm inte žužuladör, namnet på månaden juli i den resianska almanackan. Det både viskar och trumpetar ut sin sommar under Monte Canin!

För kanske ett halvt år sedan köpte jag mig en så kallad ”touch-lamp”, en liten bords- eller sänglampa som, om man lägger handen lätt på dess fot, kan fås att variera sin ljusstryka i tre steg. Nå, för några dagar sedan upphörde den att fungera och behagade bara vara ”helsläckt”. Och det hjälpte inte att jag bytte glödlampa. Igår tog jag den tillbaka till varuhuset, där jag hade köpt den, och den blev noggrant undersökt, men den fortsatte envist med att inte lysa. Jag erbjöds att ta något annat för samma pris. Jag sa att jag ville ha en liten lampa, men nej, det fanns inga andra lampor. Efter en stunds rundvandrande bland hyllorna bestämde jag mig för att det kunde vara bra med lite nya handdukar, inte minst en badhandduk kunde vara bra att ha, för annars finns det risk för att jag sliter ut min polska karthandduk som jag tycker så mycket om.

Jag plockade åt mig en badhandduk och två små handhanddukar, alla i någon nyans av rött och priset stämde nästan exakt med touch-lampans pris. En kuna fick jag tillbaka att roa mig fritt med.

När jag kom hem synade jag mina nyförvärv och fann då att alla hade samma intressanta text, 100% pamuk, på den lilla skötselrådslappen. ”Pamuk”, tänkte jag, det måste vara turkiska och vad kan det betyda annat än ”bomull”, för inte är det här nylon, ull eller siden. Jag slog upp det – ja, det stämde – och kom att tänka på en studentuppsats där jag läst att kroatiskan har ett ”inte så litet antal gamla turkiska lånord”. Också det kroatiska ordet för ”färg”, ”boja”, kommer från turkiskan, tänkte jag stolt över min läraktighet.

Vid ett par tillfällen hade jag sedan möjlighet att briljera med denna kunskap och jag kände mig absolut trygg i mitt šipak-vetande. Ända tills helt nyligen, då det gick upp för mig att det här med šipak minsann inte är så enkelt. Först sa min hyresvärd att det finns underbar šipak på Hvar. Jag godtog upplysningen, men efteråt kunde jag inte låta bli att undra för mig själv: ”underbara nypon, hur kan de vara?” För mig var det svårt eller till och med omöjligt att föreställa mig ett underbart nypon. Och när Janica någon dag senare lovade mig lite frukt från Hvar som hennes föräldrar tagit med hit till Zagreb: apelsiner, citroner, johannesbröd och šipak, blev jag ännu mer ställd. Det var första gången i mitt liv som jag blivit lovad nypon.

Så kom då fruktpåsen och jag öppnade den. Bland doftande knippen av torkad salvia fann jag apelsiner, johannesbröd och citroner och en šipak! Men det var inget nypon eller om man så vill ett väldigt stort nypon, nämligen ett granatäpple! Nu är det uppätet, men så här såg det ut strax innan dess:

Och jag vet inte längre vad šipak är, inte med säkerhet i alla fall.

Mitt mål med denna ”första” lektion var att få nycklar till det förflutna och till framtiden. Jag ville äntligen komma ut ur nuburen. Jag hade sett en lapp på ett träd i parken där det stod ”Jeste li vidjeli ovog psa?”. Ovanför texten fanns en bild på en hund. Jag hade tytt texten till ”Har ni sett den här hunden?” (Jag hoppas att hunden kommit till rätta!) och det visade sig vara riktigt. Och Jasmina gav mig systemet:

en form av verbet ”biti” (vara) i presens + verbet (man vill använda en förfluten form av) utan infinitivändelsen -ti men i stället med någon av följande ändelser:

mask sing -o
fem sing -la
mask plur -li
fem plur -le

Enkelt alltså! Fast just vid sådana här verb med ”j” i stammen (”j” är det värsta i kroatiskan, det höljer in språket i ett slags svårgenomträngligt ludd) blir det en aning krångligare:

ms Vidio sam ovog psa. (Jag har sett den här hunden.)
fs Vidjela sam ovog psa.
mpl Vidjeli smo ovog psa. (Vi har sett den här hunden.)
fpl Vidjele smo ovog psa.

Men om jag tar ett verb utan ”j” följer det regeln glasklart. Till exempel kan jag ta verbet ”pisati” (skriva) och säga ”Jag/Vi har skrivit ett brev” på det här viset:

Pisao sam pismo.
Pisala sam pismo.
Pisali smo pismo.
Pisale smo pismo.

Vid sidan om tornar emellertid ett annat problem upp sig och det är det här med ”aspekt” – rör det sig om pågående eller avslutad aspekt? Man använder olika verb för de båda aspekterna. Till exempel heter skriva i pågående aspekt ”pisati” och i avslutad aspekt ”napisati” och se/titta heter ”gledati” i pågående aspekt men ”vidjeti” i avslutad. Ja, här finns mycket kvar att upptäcka.

Men jag ville ju se in i framtiden också och det visade sig vara lättare än att betrakta eller orda om det förflutna, fast det här med aspekterna finns ju ändå förstås. Man tar helt enkelt en presensform av verbet ”htjeti” (vilja, skola) och sätter den efter infinitiven av det verb man vill ha i futurum, fast verb som slutar på -ti i infinitiv (de flesta verb alltså) släpper då sitt -i. Liten komplikation där också som ni ser och det verkar dessutom som om denna lilla sak bereder kroaterna själva bekymmer.

Pisat ću pismo. (Jag ska skriva ett brev.) pisati=skriva
Ići ću kući. (Jag ska gå hem.) ići=gå

Om man inte sätter ut personliga pronomen för då faller inget -i, eftersom ordföljden då ”förstås” blir en annan:

Ja ću pisati pismo.

Om man nu skriver brev numera, fast jag kallar ofta mail jag får eller skriver för ”brev”.

Blev ni klokare eller var det här bara irriterande?

När jag var i Brežice i Slovenien för en dryg vecka sedan gick jag förbi ett hus med den här påskriften:

Ja, ni anar naturligtvis vad det är som brukar försiggå inom denna byggnads väggar. Och för att vi inte ska vara utan en ”Gastgeberin des Bildes”, intog Londi den här avspända positionen framför huset och jag skyndade mig att ta en bild till.

PS I Salongen finns nytt att läsa.

°°
PS Salongen har inte glömt att lägga in något nytt.

och lät blickarna vandra över den gåtfulla glagolitiska skriften ovanför en av ingångarna, en skrift som för den flyktige betraktaren verkar ha timglaset och hyskan som grundtecken. Teckenraderna har en märklig brist på balans, vissa av tecknen verkar bära på en alltför tung och sned last medan andra verkar ha en lika enkel och självklar uppgift som en knopp eller knapp.

Genom den uppslagna porthalvan under det glagolitiska budskapet kunde man höra ljud av bön och förkunnelse och något musikaliskt fragment och ett hemlighetsfullt dunkelt ljus trängde också ut i oktobersommarkvällen.

Nu låter jag ridån gå ner över detta något flummiga inlägg.

Idag är jag alls inte ”brza”. Det är redan hett ute och svetten rinner nerför kinderna (luftkonditioneringen använder jag bara i nödfall, eftersom jag inte tycker om sådan där kall konstgjord luft) och uppsatshögen bligar glåmigt på mig från skrivbordet.

Rubriken till inlägget kommer möjligen att te sig vad man kallar missvisande och någon kommer att fråga sig varför jag alls ”bastlat” ihop den här textsnutten. Jag svarar då: För att erbjuda er ett utmärkt ord.