Idag vill jag visa mitt försök med dikten ”Albero” ur den första samlingen ”Acque e terre”.

Albero

Da te un’ombra si scioglie
che par morta la mia
se pure al moto oscilla
o rompe fresca acqua azzurrina
in riva all’Ànapo, a cui torno stasera
che mi spinse marzo lunare
già d’erbe ricco e d’ali.

Non solo d’ombra vivo,
ché terra e sole e dolce dono d’acqua
t’ha fatto nuova ogni fronda,
mentr’io mi piego e secco
e sul mio viso tocco la tua scorza.

°°°
°

Träd

Från dig lösgör sig en skugga
så att min egen då tycks död
om än den i rörelse dallrar
eller splittrar det friska vattnets blånad
vid Ànapos strand, dit jag går ikväll igen
driven av månen i mars
redan rik på gräs och vingar.

Ej blott av skugga lever jag,
ty jord och sol och vattnens milda gåva
har åter givit dina grenar löv,
medan jag böjer mig och förtorkar
och i mitt ansikte vidrör jag din bark.

The post Salvatore Quasimodo: Albero first appeared on Bodil Zalesky.

Jerusalem
Gud byggde av sin ryggrad: Palestina
av ett enda ben: Jerusalem.

Jag vandrar som genom mausoleer –
Förstenad är vår Helga Stad.
Stenar vilar i dess döda sjöars bäddar
Där vattnens siden en gång lekte: Komma och förgås.

Djupen stirrar hårt på vandraren –
Och han sjunker ned i deras stränga nätter.
Jag känner skräck jag inte kan rå på.

Om du dock kunde komma…..
Insvept i alpmantel så ljus –
Och toge min dags skymningsstund –
Min arm omslöte dig, du goda helgonbild.

Som en gång när jag led i hjärtats mörker –
Då dina ögon båda: blåa moln.
De tog mig ur mitt svårmod med.

Om du dock kunde komma –
Till våra fäders land –
Du skulle som ett barn förmana mig:
Jerusalem – din uppståndelse lev!

Oss hälsar
Den ”Ende Gudens” fanor levande,
Händer grönskande som sår livets andetag.

°°°

Jerusalem
Gott baute aus Seinem Rückgrat: Palästina
aus einem einzigen Knochen: Jerusalem.

Ich wandele wie durch Mausoleen –
Versteint ist unsere Heilige Stadt.
Es ruhen Steine in den Betten ihrer toten Seen
Statt Wasserseiden, die da spielten: Kommen und vergehen.

Es starren Gründe hart den Wanderer an –
Und er versinkt in ihre starren Nächte.
Ich habe Angst, die ich nicht überwältigen kann.

Wenn du doch kämest…..
Im lichten Alpenmantel eingehüllt –
Und meines Tages Dämmerstunde nähmest –
Mein Arm umrahmte dich, ein hilfreich Heiligenbild.

Wie einst wenn ich im Dunkel meines Herzens litt –
Da deine Augen beide: blaue Wolken.
Sie nahmen mich aus meinem Trübsinn mit.

Wenn du doch kämest –
In das Land der Ahnen –
Du würdest wie ein Kindlein mich ermahnen:
Jerusalem – erfahre Auferstehen!

Es grüßen uns
Des »Einzigen Gottes« lebendige Fahnen,
Grünende Hände, die des Lebens Odem säen.

The post Jerusalem first appeared on Bodil Zalesky.

Men den här boken handlar om Venedigs judiska getto, så jag går lite framåt i tiden med hjälp av texten på sidorna. Vi hamnar i slutet av 1300-talet då Gheto Novo upphörde att användas som soptipp av invånarna i Gheto Vechio. (På italienska stavar man getto, ”ghetto” och på venetianska ”gheto” – ordet har för övrigt sitt ursprung i Venedig.) 1516 bestämde Republiken Venedig att judarna skulle hålla till i Gheto Novo och det är för övrigt Gheto Novo som är ”huvudpersonen” i boken. Gheto Novo är en ö som till en början förbands med resten av Venedig med endast två broar. Nu är det nog tre. Det finns också ett Gheto Novissimo.

”Venezia ebraica fu un crogiuolo di comunità diverse: tedeschi e italiani, spagnoli, portoghesi e levantini.” (Det judiska Venedig var en smältdegel av samhällen eller samfund: tyskar, italienare, spanjorer, portugiser och folk från Levanten.)

Spanjorerna och portugiserna kom dit efter att de fördrivits från sina hemländer och det är de som betecknas som sefardiska judar, i alla fall de med rötter i Spanien.

Gheto Novo befinner sig stadsdelen Cannaregio, ja, det gör de andra två gettona också. Boken säger att i gettot (in Ghetto) finns den vackraste samlingen synagogor i världen (”il più bel complesso sinagogale del mondo”): Scola Tedesca (1529), Scola Canton (1531), Scola Levantina (1538), Scola Italiana (1575), Scola Spagnola (1580). Om alla befinner sig i Gheto Novo får jag inte fram. Statsmakten bestämde att det inte fick synas på utsidan att det rörde sig om synagogor, så skönheten är koncentrerad till interiörerna, ”veri e propri gioelli”.

Större delen av boken är en kronologisk framställning från år 421 till år 2016, Venedigs historia, där judarna gör sin entré först en bra bit in bland åren och bladen. Jag har fotograferat två sidor ur denna genomgång. Den ena med en bild av Scola Tedesca

den andra med en bild av Scola Italiana.

När jag köpte boken fick jag ett vykort som föreställer Gheto Novo från luften. Det var på det där stora torget som Miki och jag höll till under våra dagar i Venedig. Vid torget finns bland annat Casa Israelitica di Riposo.

Det är något mycket tilldragande och samtidigt gåtfullt med Gheto Novo så jag måste visa en bild till, den här direkt ur boken. Husen är så här märkligt höga för att ön en gång var mycket tättbefolkad. För att spara plats överskred många av husens våningsplan inte höjden två meter.

The post Venezia e il Ghetto first appeared on Bodil Zalesky.

Så här såg hon ut en dag under någon av de sista somrarna hon fick, ja, ingen kan se mildare ut. Miki är en borstig varelse och det är också det bästa. Under Londis allra sista tid fanns han säkert redan som liten ensam gatpojke på vägarna och fälten i Našice. I tanken försöker jag låta dem mötas. Jag är säker på att de hade visat varandra välvilja.

The post Londis dödsdag first appeared on Bodil Zalesky.

Jag går runt med Miki i våra kvarter, som jag genom åren har blivit alltmer hemma i. Jag lever med kvarteret, delar dess tid, går med mina grannar, vänner och bekanta i dess årsringar. Då och då utbyter jag hälsningar och lite småprat med någon, med Goran, med Mirjana, med många jag inte kan namnen på. Vi ser varandra åldras, vi ser varandras hundar och katter åldras och försvinna. Ibland känner jag igen ett ansikte på en dödsannons på en lyktstolpe eller vägg. Jag vet något om vem som förlorat vem. Träd fälls, hus rivs, nya kommer till. Det går långsamt, lite i taget, jag låter mig milt sväljas av tidens gång, bit för bit. En gång i tiden gick Londi vid min sida, nu är det Miki som går här. Vem kommer att lämna vem? Det går att fråga så utan rädsla. Och björkens löv gulnar och fikonträdet tar på sig mörka hösthandskar…

The post Höst first appeared on Bodil Zalesky.

För att ge en inblick i hur Nora Ikstena skriver visar jag här nedanför min recension av hennes bok ”Modersmjölken”, denna makalösa bok som står mild och stark mitt i all grymhet och ondska.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

The post Nobelpriset i litteratur till Nora Ikstena first appeared on Bodil Zalesky.

Den 8 augusti bröt vi upp: Kudda och Eileen var snälla nog att skjutsa oss till Trelleborg, eftersom de svenska tågen tedde sig som en osäker förbindelse och vi fick ju inte missa färjan till Mukran. Allt gick som smort och vi tog tåget Saßnitz-Stralsund-Greifswald, en välbekant sträcka från mina yngre dagar. Vid eftermiddagens slut nådde vi Greifswald och tog in på det utmärkta Domhotel mitt i staden. Vi vandrade runt lite bland igenkännligt och oigenkännligt. Längs Lange Straße, som på DDR-tiden bar det falska namnet Straße der Freundschaft och som de ”otrogna” vägrade ta i sin mun, var nästan alla husen renoverade eller upputsade, och jag försökte förgäves hitta den gamla Kabinett-rökiga syltan ”Am Wall”, dit underklassen gick eller ”Maritim Bar”, dit partipampar och liknande brukade gå och dricka drinkar och titta på damer som dansade med ormar. Efter promenaden satte vi oss på torget och åt så mycket vi kunde av våra enorma portioner av Schweinshaxe. Resterna fick vi med oss i en låda som räckte till ytterligare flera måltider för både oss människor och Miki.

Överallt längs gator och torg möttes vi av affischer med texten ”250 Jahre Caspar David Friedrich”. Det är 250 år sedan han föddes här och många av hans motiv är hämtade härifrån trakten. Och nu detta år pågår en rad utställningar och andra evenemang här och allt når sin kulmen den 5 september då ”Das große Geburtstagsfest” firas på torget. Vi gick inte på någon utställning för sådant brukar ju inte vara för hundar och dessutom är både Nilla och jag rätt bekanta med Friedrichs bildvärld och jag minns ännu från min Greifswaldtid att jag kände igen hans ljus på tallstammarna när jag gick genom skogen ut mot Wieck.

Morgonen därpå gick vi en runda till Hans-Fallada-Straße, där jag under min DDR-tid hade min arbetsplats. Jag tittade också på källarfönstren och försökte identifiera bakom vilket jag en gång förhördes för att jag vägrade använda partitidningen i min undervisning. Nej, jag minns inte innanför vilket eller vilka fönster det var.

Så satte vi oss på tåget igen och nu bar det av mot Angermünde, där vi sedan bytte tåg och så for vi vidare mot Schwedt. Jag tittade noga på allt genom den tyvärr smutsiga rutan och jag tog massor av bilder som jag inte vet vad jag vill med. Schwedt har två stationer: Schwedt Mitte och Schwedt/Oder. Det är Schwedt/Oder som är den riktiga. Schwedt blev nästan fullständigt förstört (till 85% enligt uppgift) i slutet av andra världskriget och det finns fortfarande många luckor i bebyggelsen, som man försöker avhjälpa på olika sätt.

Schloßfreiheit, Mammas gata, på väggen – nu Lindenallee

Vi tog in på Turmhotel som ligger på andra sidan ett vimmel av hyreshus som numera är upputsade efter socialismen. Lite svårt att lära sig vägen var det, men det gick och runt hotellet var landskapet vackert, sandvägar i det gröna. Redan första eftermiddagen tog vi oss över Oder via en rad broar och vi nådde fram till Niederkränig/Krajnik Dolny, en av Mammas platser från barndomen. Plötsligt överfölls av ett våldsamt regnväder och vi tog skydd i en livsmedelsaffär, vi gjorde några försök att lifta tillbaka över broarna, men antingen var bilarna för fulla eller så ville de inte ta med oss. Eller så tyckte vi att det var bäst att låta bli. Regnet avtog och vi smet ut i vätan och började tassa tillbaka, jag barfota, Miki också förstås. Till slut nådde vi Turmhotel.

Dagen därpå gick vi över broarna igen till Niederkränig och Miki och jag stretade sedan upp till Hohenkränig/Krajnik Górny längs en liten skogsväg, kanske samma väg som Mamma gått som barn. Miki och jag vandrade genom byn, som märkligt nog hade stenlagda gator. Allt såg mer välskött ut än i Niederkränig, vackra hus, vackra trädgårdar.

På eftermiddagen besökte vi Thea med dottern Jeanette och svärsonen, vars namn jag glömt och dotterdottern Stefanie. Eftersom Theas lägenhet är mycket liten och dessutom håller på att renoveras åkte vi ut till ett kafé i stadens utkant och där satt vi länge och pratade om gamla tider och om Schwedt då och nu. Thea sa att hon älskar Oderwiesen, som under en del av året ligger under vatten och skimrar som grönt guld. Och att hon cyklar för att stå ut med allt hemskt i världen, hon fyller 96 i september. Innan det blev kväll gick vi tillsammans längs Oderkanal (som tydligen inte heter så nu, men som väl är ett slags korvsjö till Oder) förbi Juliusturm, där Stefanie tog en bild på oss damer och Miki. Sedan fortsatte vi till badplatsen där Nilla och jag tog en simtur.

The post Sommarens resa söderut – del ett first appeared on Bodil Zalesky.

Hofkonditorei Hulda Fischer.
Hier wird nur mit Butter gebacken.
Die Preise sind horrible, doch mäßig
in Anbetracht der Qualität.

Sedan är det dags för bankkassörskan, "denn rechnen kann ich”. Ja, och så lärarinna, ty ”discendo discitur” och: Welch ein Profit für den eigenen Kopf! ”För att bli lärare måste man älska människor, särskilt barn” och så far tanken iväg till en lärarinna hon hade som barn, som alla darrade inför och hon bar det passande namnet ”Sauerbier”. Men Oma ville bli en god lärarinna och blev som ung guvernant för barnen till en godsförvaltare, men det var så mycket loppor där att det var svårt att undervisa, fast mat fanns det trots kriget. Sedan kom hon till ett pommerskt ”Rittergut” utan loppor men med mycket möss och hennes rum var kallt, fast hon tyckte om sina båda elever Jürgen och Fritz och hon lekte med dem i parken, ibland – när de var indianer – band de fast henne vid ett träd, men de var snälla. En dag kom en liten man med ett lass ved på ryggen och sa: ”So, Fräulein Wangerin, nun brauchen Sie nicht mehr zu frieren.” Och hon blev väldigt glad fast varifrån han hade veden visste hon inte.

The post Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer: Berufe first appeared on Bodil Zalesky.

Jag knäppte loss öglan jag haft runt trädet och så gick vi hem. Och nu har vi vilat lite och jag funderar på om det kan ha blivit lite svalare. Kanske. Och hur ligger skuggan? Eller ska Miki stanna hemma? Fast det vill han nog inte. Ska vi gå över gräsplätten, det finns väl mest skugga där? Och inte kan det väl vara någon större risk att jag blir stucken igen? Fast det blir kanske lite spelteori över det. Slumpen eller ödet?

The post ett stick first appeared on Bodil Zalesky.

The post Gårdagen first appeared on Bodil Zalesky.