Bodil Zalesky » Löshästar

Strindbergsrepetition, Drvored, skratt

Bodil Z — Wed, 16 May 2012 06:51:10 +0000

Snart är det dags. Skådespelarna har lånat dräkter från teatern ZKM:s källare. Dessa är nu avdammade och kemtvättade och alla ser fantastiska ut, så fantastiska att gårdagens eftermiddagsrepetition höll på att spåra ur i skrattsalvor. Och ändå: aldrig har de spelat så bra! Janica och jag satt andlösa – när vi inte måste hålla oss för skratt.

På kvällen åkte Janica, Londi, jag och två av studenterna ut till bandet Drvoreds repetionslokal och lyssnade igenom musikinslagen som de satt ihop till föreställningen. Också här var stämningen hög och vi tänkte att detta blir perfekt, odlično. Jag spelade in lite med min kamera, men jag vet inte hur man gör för att föra över det hit, fast är ni nyfikna på Drvored i allmänhet finns några smakprover här. Och så här ser de ut när de spelar (här syns i och för sig bara några av bandets medlemmar):

På fredag åker vi till Ljubljana och spelar Strindberg där på kvällen, tyvärr bara med en inspelning av Drvored som musikalisk illustration, men nästa vecka blir det komplett program här i Zagreb både på onsdag och fredag.

Sretan Uskrs

Bodil Z — Sun, 08 Apr 2012 06:59:16 +0000

Glad påsk! Håll till godo med en kvällsbild av de traditionella påskäggen i Kaptol utanför katedralen:

Londi och jag gör en liten påskresa så det blir en paus här under trädet.

Månskäran

Bodil Z — Tue, 27 Mar 2012 06:37:31 +0000

Jag måste tala lite med er om månskäran. Är det inte så att den är vertikal i Norden? Jag tycker att jag minns den så. En gång hörde jag att i tropikerna ligger den som en vagga, men vad är då detta?

Det här är inte någon tropisk zon. Och ändå… Eller är det den där lilla höjdskillnaden mellan spetsarna som gör det? Otropiskt?

Jag ville, jag vore i Indialand…

Londi och jag

Bodil Z — Fri, 16 Mar 2012 06:24:31 +0000

På bilfärd. Under borgen i Ozalj. Vid Kupa.

foto: Nilla

Väntan vid havet

Bodil Z — Sun, 04 Mar 2012 09:33:06 +0000

Tills jag trasslat ut knutarna i mitt (inter)nät och tills feberdimmorna lättat, nöjer jag mig med att visa några pausbilder att vila ögonen på.

kaj i Trieste

Vår – Tamara Obrovac i Zagreb

Bodil Z — Thu, 16 Feb 2012 09:04:59 +0000

Denna morgon stiger våren in här. Solen skiner lugnt och metodiskt på det krympande snötäcket. Ingen vind rör i trädens grenverk, den enda rörelsen är den mot varmare och ljusare tider.

Redan igår kväll inleddes våren för mig med att jag tillsammans med några vänner gick på en konsert med Tamara Obrovac.

Det här sjöng hon inte, men det kan ändå ge en idé.

kunde inte låta bli att leka konstnärlig

Och här finns en länk till en annan sång av henne som har hörts här förut.

Zima – vinter

Bodil Z — Tue, 07 Feb 2012 08:27:04 +0000

Ute är det skärande kallt men Londi och jag är tillbaka i världen igen, omskakade, men tillbaka. Hon stretar på ganska bra ute i kylan och snön – det här är det kallaste väder vi varit med om sedan vi kom hit – det hon har svårast för är att sätta sig eller lägga sig, så hon behåller ofta samma ställning ganska länge i tagit när hon är inne. Men hon mår bättre. Inatt någonstans runt tolvslaget blir hon elva år. Det ska vi fira sovande.

Jag måste nog skölja lite…

Bodil Z — Mon, 19 Dec 2011 05:34:49 +0000

Jag måste nog skölja lite för jag har satt ribban i halsen. Nej, inte där, längre ner, jag har satt den riktigt lågt. Jag tror bestämt både den och svalget har passerat bäst-före-datum, fast hjälp, den passerar ju inte, den där ribban! Förtvivlan är bara förnamnet, men var är efternamnet? Någon? Jag vill kunna tack nej till det som inte känns bra!

Sedan finns det aldrig mera något universum…

Bodil Z — Tue, 13 Dec 2011 08:21:08 +0000

Jag såg en en liten stund på Nobelprisutdelningen härom dagen och hörde i samband med detta Peter Englund fälla en kort kommentar till fysikpriset, en kommentar som väl byggde på något nyligen och kanske lite hastigt inhämtat men som fick mig att chockas svårt och kanske förstod jag inte riktigt vad han sa. Universum expanderar – just nu med accelererande hastighet – fram till en viss punkt och sedan kommer det att krympa för att så småningom försvinna och efter det kommer det aldrig mera att finnas något universum. Aldrig mer. Inte heller något annat universum än detta. Jag störtar ner i en allt smalare kon (jaja, det är ju det här avsmalnandet som gör en kon till just en kon): Detta är vårt enda universum. Detta är vårt enda solsystem. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda liv. Men märkligt nog tycker jag att konen känns trängre i motsatt riktning: Detta är mitt enda liv. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda solsystem. (Kanske stämmer det där med ”enda solsystem” inte, men det spelar ingen roll, det får vara med för symmetrins skull.) Detta är vårt enda universum. Varför är detta med universums ändlighet så skrämmande? Varför förbinder jag alls några känslor med detta oändligt (ja, jag säger ”oändligt” ändå) avlägsna? Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?

det här gyllenmyllret må avbilda universum lika väl som någon gnistrande stjärnhimmel

Fast hur kan fysikerna eller över huvud taget någon människa veta detta? Finns det inte sådant som människor inte kan veta? Och är inte detta med universums ändlighet eller oändlighet just en sådan sak (nej, det är ingen ”sak”)? Vad är ingenting för någonting? När universum vuxit, krympt och försvunnit finns ingenting. Vad är det? (Kvävs man om man tänker för noggrant på detta?) Vad var då allt detta gjort av? Varifrån kom det? Fanns det någonsin om det bestod av någonting som skulle bli ingenting? Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik? Och vilken plats har det mänskliga medvetandet här? Hur kan det veta något om universums yttersta beskaffenhet? Är detta medvetande större än universums slut? Hur kan det annars gripa om det? Kan det det?

PS Inte utan skäl för jag detta inlägg till kategorin ”löshästar”.

Angelo Branduardi: Il marinaio

Bodil Z — Sun, 13 Nov 2011 07:55:46 +0000

Sådant som kan fara genom huvudet när tankarna går fria….

Il marinaio

Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se
il cielo vorrà…
cerchi il sorriso
con cui ti lasciò
fra i solchi scuri
che il tempo disegna sul viso
di chi naviga il mare,
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà
l’uomo che amavi non mentiva mai.

Aspetti serena ogni uomo che torna
dal mare lontano verso
il quale partì…
Forse da anni
lui naviga già
lungo correnti
che non porteranno ai tuoi fianchi
il suo amore, mai più…
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà;
l’uomo che amavi non mentiva mai.

Angelo Branduardi & Luisa Zappa Branduardi

≈≈≈≈≈

≈≈≈≈≈≈≈≈