Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.

För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.

När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.

Genom Tannhäuser som jag lät dyka upp under pausträdet härom dagen har jag lockat mig själv in i den medelhögtyska diktningens värld. Jag har nu börjat läsa versberättelsen Helmbrecht av Wernher der Gärtner, en diktare man inte vet nästan någonting alls om, mer än att han bör ha levt någonstans i det bayersk-österrikiska området under 1200-talets andra hälft.

Huvudpersonen i novellen är den unge Helmbrecht. Han är av bondesläkt men vill lämna sin krets för att bli riddare. Han blir rovriddare och begår en rad grova brott. Till slut blir han straffad å det grymmaste: han blir bländad och misshandlad och till sist blir han hängd och hans mössa slits i trasor. Detta sista är inte det minst viktiga för det var med mössan eller huvan som allt började. Helmbrechts första steg ut ur bondeståndet var nämligen detta att skaffa sig en huvudbonad som bara en riddare kunde tillåtas bära.

Denna mössa, som träder in på scenen redan i verkets allra första början, bär en hel värld broderad på sitt tyg och på sätt och vis är mössan en värld. Så här ser den första strofen ut i original:

Einer seit waz er gesiht,
der ander seit waz im geschiht,
der dritte von minne,
der vierde von gewinne,
der fünfte von grôzem guote,
der sehste von hôhem muote:
hie wil ich sagen waz mir geschach,
daz ich mit mînen ougen sach.
Ich sach, deist sicherlîchen wâr,
eins gebûren sun, der truoc ein hâr,
daz was reide unde val;
ob der ahsel hin ze tal
mit lenge ez volleclîchen gie.
in eine hûben er ez vie,
diu was von bilden wæhe.
ich wæne ieman gesæhe
sô manegen vogel ûf hûben:
siteche unde tûben
die wâren al dar ûf genât.

Och så här ser den ut på nyhögtyska. (Det är Fritz Tschirch som gjort översättningen och det är också han som skrivit kommentaren till min utgåva Wernher der Gärtner. Helmbrecht. Mittelhochdeutsch. Neuhochdeutsch. Förlaget är Reclam.)

Einer erzählt von dem, was er gesehen hat,
ein zweiter von dem, was ihm widerfahren ist,
der dritte von Liebe,
der vierte von Handel und Wandel,
der füfte von Reichtum,
der sechste von hohen Idealen.
Hier will ich erzählen, was ich selbst erlebt
und mit eigenen Augen gesehen habe.
Ich habe – das ist absolut zuverlässig! –
einen Bauernsohn gekannt, dessen
lockiges blondes Haar
über die Schulter
lang herabviel.
Diese Haarpracht bändigte er in eine
mit Bildern kunstreich verzierte Kappe.
Ich glaube: Niemand hat bisher
so viele Vögel auf einer Kappe abgebildet gesehen:
Papageien und Tauben
waren darauf gestickt.

Jag gör en svensk variant för de läsare som inte förstår tyska:

En berättar om det han har sett,
en annan om det som har hänt honom,
den tredje om kärlek,
den fjärde om vinning,
den femte om rikedom,
den sjätte om höga ideal.
Här vill jag berätta vad jag själv upplevt
och med egna ögon har sett.
Jag såg – detta är verkligen sant! –
en bondson, vars
lockiga ljusa hår
räckte ända ner
över axlarna.
Denna hårprakt höll han samman
under en konstfullt broderad mössa.
Jag tror: Ingen har hittills
sett så många fåglar på en mössa:
Papegojor och duvor
var broderade på den.

Längre fram stegras mössans bildvärld till att skildra Trojas belägring, Aeneas färder över Medelhavet och scener ur Rolandssången. Och mycket mer…



Mascha Kaléko föddes 1907 i Galizien av judiska föräldrar. 1938 emigrerade hon till USA. Senare – 1959 – flyttade hon till Israel. Hon dog 1975 i Zürich. Här kan man läsa mer om henne på tyska och här finns lite på engelska också.

Jag läser dikten Kurzes Gebet (Kort bön):

Herr, laß mich werden, der ich bin
In jedem Augenblick.
Und gib, daß ich von Anbeginn
Mich schick in mein Geschick.

Ich spür, daß eine Hand mich hält
Und führt, – bin ich auch nur
Auf schwarzem oder weißem Feld
Die stumme Schachfigur.

Först en råöversättning:

Herre, låt mig bli den jag är
I varje ögonblick.
Och giv att jag från första stund
Finner mig i mitt öde.

Jag känner en hand som håller mig
Och för mig, – jag är ju blott
På svart eller vitt fält
En stum schackpjäs.

Och nu ett försök till rim:

Herre, låt mig bli till den jag är
I varje ögonblick.
Och giv att jag från början bär
Det öde som jag fick.

Jag känner kring mig handens tag
Som för mig, – jag är blott
En schackspelspjäs så stum så svag
På svart fält eller vitt.

Och nu är det bara att bygga nästa variant…

Leipziger Buchmesse, läsarnas stora bokmässa, är just nu i full gång och jag kastar i tanken långa blickar i ditåt. Förra året var det olyckan som hindrade mig, det här året är det arbetet. Nästa år kanske?

Vid det här laget vet vi att det är den ungerske författaren och historikern György Dalos som tilldelats det prestigefyllda priset för ”Europäische Verständigung”:

Dalos till höger på bilden

György Dalos’ tacktal kommer i svensk översättning i Salongen om några dagar.

En av tyngdpunkterna i årets mässa ligger på nyutkommen litteratur från Central- och Östeuropa.

Det kommer i vanlig ordning att delas ut priser i kategorierna skönlitteratur, fakta/essäistik och översättning.

Här kan ni se vilka böcker som nominerats i de olika kategorierna:

Belletristik

Sachbuch/Essayistik

Übersetzung

Sent igår avgjordes vilka som skulle bli vinnarna:

Am 18. März wurde zum sechsten Mal der renommierte Preis der Leipziger Buchmesse vergeben. Georg Klein erhielt die Auszeichnung für seinen ”Roman unserer Kindheit” (Kategorie ”Belletristik”). Ulrich Raulff wurde für sein Buch ”Kreis ohne Meister. Stefan Georges Nachleben” (Kategorie ”Sachbuch/Essayistik”) geehrt und Ulrich Blumenbach für seine kongeniale Übertragung des Romans ”Unendlicher Spaß” von David Foster Wallace (Kategorie ”Übersetzung”).

Och till sist en länk till startsidan: Leipziger Buchmesse 18-21 März 2010

Jag stannade upp och kastade en blick åt sidan in bland kala buskar:

Här har ett rådjur nyss slutat sitt liv. Dukade det under av köld och svält? Eller tog räven det medan det ännu levde? Skaren hade ju mjuknat och bar inte längre för rådjursklövar. Pälsbitarna är ännu vackra och liksom levande…

karta över Ukraina med tysk text

Jag plockar nu in länkar till tre mycket olika texter om läget i Ukraina publicerade för mindre än en månad sedan. Den första är skriven av poeten och journalisten Mykola Rjabtjuk:

Först ett kort utdrag ur den långa texten:

In sum, the Orange Revolution was a success in a sense that it re-established evolutionary development, curbed negative (authoritarian) tendencies, and restored basic political pluralism and civic freedoms. Yet it was a failure in the sense that it did not create a positive dynamics, but reintroduced very slow, inconsistent changes that in the short run can be easily perceived as stagnation.

Och här är hela texten.

Den andra texten är skriven av den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder. Så här börjar den:

Viktor Yanukovych, seen five years ago as the vote-stealing villain of the Orange Revolution, was elected president of Ukraine on February 7. The incumbent president, Viktor Yushchenko, the hero of the mass protests demanding fair elections in 2004, had already been eliminated in the first round three weeks earlier. This left Prime Minister Yulia Tymoshenko to represent those who had won the right to a working democracy. Despite a strenuous campaign for the presidency, she received only 45.5 percent to Yanukovych’s 49 percent, with 4.5 percent voting against both candidates. How to account for this dramatic reversal of heroes and villains, and for the democratic return of a man who himself rejected democracy? Ukrainian politics is full of the courageous and the grotesque, and it is no easy task to tell the difference.

Hela texten.

Den tredje och i den här omgången sista texten är hämtad ur bloggen Kyiv Scoop och inlägget inleds med en bild från ett bokbål på Krim:

On March 14, activists from the PSPU and the Proryv youth movement (name means ‘Breakthrough!’) gathered in Simferopol to barbecue Ukrainian history books written since the country declared independence from the Soviet Union nineteen years ago. Marching through the Crimean capital, they carried banners that read “Give our native Russian language state status” and “Yanukovych – Don’t sell out our goal: Union with Russia.” The photos show some of the demonstrators extending their right hands upwards and to the right – just like the Nazis used to. The history texts were brought in by wheelbarrow and burned with the statue of Lenin looking on in approval…

Hela inlägget.

De här texterna är naturligtvis en ganska spretig samling, men kanske kan de locka oss att intressera oss mer för detta vårt glömda europeiska grannland.

I mitt häfte finns en berömd avbildning av Tannhäuser och i texten bredvid kan man läsa följande om den:

Auf dem Bilde in der Manessischen Handschrift ist er nicht als Kreuzfahrer, sondern als Deutschordenritter dargestellt, aber doch mit deutlicher Beziehung auf sein Kreuzzugslied.

(På bilden i Manessische Handschrift framställs han inte som korsfarare utan som riddare av Tyska orden, men ändå med en tydlig förbindelse till sin korstågssång.)

Man vet mycket lite om personen Tannhäuser. Kanske härstammade han från en släkt som tagit sitt namn från byn Thannhausen vid Neumarkt i Oberpfalz. Tannhäusers dikter beräknas vara skrivna mellan 1225 och 1265. Han beskrivs som en brytningstidens man. En del av hans dikter kan hänföras till den klassiska höviska traditionen medan andra distanserar sig ifrån denna och bryter med de gamla idealen och idealismen och även ironiserar över dessa. Och ändå finns det smärta och längtan till det som varit i det han skriver.

En av Tannhäusers dikter eller sånger beskriver ett korståg där han själv var med. Här talar han på ett för tiden uppseendeväckande öppet och konkret sätt om vedermödorna under färden. Han skriver om hur han som skeppsbruten hamnar på Kreta. Dricksvattnet är skämt, vinet mögligt, skeppsskorporna som stenar och allt stinker av smuts. Detta är en mycket otypisk korstågsskildring.

Tannhäuser var både hovsångare och kringvandrande rimsmed.

För en liten tid sedan fick jag i mina händer en roman av den ukrainske författaren Vasyl Barka, en roman som handlar om Holodomor, Svältkatastrofen. Mitt exemplar av boken är en översättning till tyskan av Maria Ostheim-Dzerowycz och bär namnet Der gelbe Fürst (Den gule fursten). Den gule fursten personifierar svältdöden.

Författaren presenteras i ett av de tre förorden som diktare, visionär och mystiker och romanen beskrivs som influerad av Dantes Divina Commedia. I ett annat av förorden berättar författaren själv om romanprojektet: Romanen har tre skikt, ett som realistiskt återger hungerlidande och hungerdöd inom en bondfamilj, ett som återger de psykiska förloppen hos de hungrande och döende och slutligen ett som rör människosjälens kamp på en metafysisk nivå.

Jag vill nu läsa lite ur det första förordet som handlar om faktabakgrunden till romanen. Jag översätter direkt till svenskan utan att först visa den tyska texten (om någon skulle vilja se den eller delar av den, kan jag visa den här senare):

Hungersnöden som förde till massdöd förorsakades av en gränslös omänsklighet. Målet var att förinta den motspänstiga lantbefolkningen, främst den ukrainska, att utsläcka dess tro, att krossa deras livskraft i det att man gjorde dem ledarlösa, genom att man med en speciell envishet tog död på så gott som alla individer ur den fritänkande intelligentian. I Ukraina utsläcktes närmare åttio procent av eliten.

…

Enligt vissa demografiska beräkningar slök hungerdöden över sju miljoner människor, främst från landsbygden.

…

Under många år var det strängt förbjudet att på något sätt nämna dessa händelser.

…

Fasorna kan nog bara jämföras med nazisternas massmord på det judiska folket. För att genomföra hungermassmorden sattes militär in i vissa i förväg bestämda orter; beväpnade grupper ur milis och styrkor underordnade GPU inkvarterades och mobiliserades.

…

På ort och ställe tog en medlem av politbyrån kommandot. Sittande i den regionala partikommitténs arbetsrum satt den utsände och slog med en blyertspenna mot bordet och skrek ursinnigt: ”Ta bort spannmålet till sista kornet!” Detta genomfördes i snabbast möjliga tempo och människorna började dö undan. Till slut dog de i miljontal inför den övergödda överhetens likgiltiga blickar!

…

Böndernas hus förvandlades till stora gravar fulla med lik: länge fanns det ingen som begravde dem och inte begravde man dem som låg ute i det fria heller; dödgrävarna med sina vagnar förde ändå de döda till gravarna så snabbt de kunde. Och halvdöda fördes också dit.

Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.

…

Allt bevakades strängt, så att var och en som närmade sig för att försöka få tag i något ätbart, omdelbart blev nedskjuten av vakterna.

Låt oss inleda med en kort saklig bakgrundstext om Kányádi. Jag läser början av Ove Berglunds förord till diktantologin Dagg på stjärnan:

Sándor Kányádi, född 1929, växte upp i en ungersk småbrukarfamilj i byn Galambfalva i Transsylvanien i nuvarande Rumänien. Han studerade filologi i Kolozsvár (Cluj-Napoca), där han är bosatt sedan 1950-talet, hela tiden med hustrun Magda. Han är poet, översättare från bland annat tyska, yiddish och rumänska, och har varit redaktör för flera litterära tidskrifter för vuxna och barn. Kányádi har publicerat cirka 600 dikter i ett dussin utgåvor i Ungern och Rumänien, på 1980-talet huvudsakligen i Ungern efter att han hamnat i politisk kyla.

I slutet av boken, efter ungefär 300 sidor av dikter ur olika samlingar, finns ett efterord av Zoltán Veress. Jag vill också läsa lite ur det:

Men det finns och har alltid funnits människor vilka anser att bevarandet som mål och ideal har ett högt moraliskt värde, kanske det högsta som man idag kan tänka sig och som en poet kan ge uttryck för. Som exempelvis de som en gång på grund av sitt ursprung eller sin religion skulle förintas i gaskamrarna, de som på grund av sin nationalitet eller sitt annorlunda tänkande blev fångar i gulaglägren, de vars urskog fälldes och som har berövats sitt land. Så skulle de som blev atombombens offer tänka, om de nu levde, och så anser alla som oroar sig för bevarandet av en familj, ett folk, eller hela mänskligheten [...] Kritiken från nirvanas och nihilismens ideologer är obönhörlig: Kányádis poesi är alldeles för snäv och särpräglad och ständigt sysselsatt med en liten folkgrupps (de transsylvanska ungararnas) bevarandefrågor; till och med stjärnorna på himlen kopplar han ihop med dessa tankar. Men detta är helt enkelt inte sant. Även föregående lilla urval av hans dikter låter oss ana hans djupa medkänsla med folk av samma öde som hans eget i världens alla hörn.

Men nu är det hög tid att lyssna till Kányádis egen röst:

HÖSTBLOMMA

Till M

glöd med vit ögonfrans
redo att vakna
till eld
så ser jag dig
i den allt mörkare
skoningslösa natten
söker dig
på varje stjärna

…

HÄSTEN OCH RYTTAREN

hästen gnägg-gnäggar
näsvingen benen darrar
vittring

rädd skrider som en blind
marken sjunk-viker under hoven
tuvig sank

ej betsel eller sporrar
blott en torftig grimma
två säkra knän

hör du brus från bäcken
eller är det blodet
i dina ådror

du skulle hoppa –
om det fanns en motsatt strand

översättningar av Farkas Vánky och Ove Berglund

…

TILL SLUT

Sen blir allt översköljt av havet.
Från dunklet av en gammal skymning
hör jag ännu min mor säga mitt namn,
medan en liten blind fjäril flyger emot
det lilla husets fönster från lampan hon håller i.
Sen blir allt översköljt av havet,
vaggande Solen och Månen och
underbara båtar på sina vågor.
Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar
efter mig från denna strandlösa värld.

översättning av Susanna Fahlström

…

Brända Böcker Förlag

PS Idag intervjuas Ove Berglund i Salongen.

Är det mörka fältet bortom den snötäckta eller i alla fall ljusa marken kanske havet? Då är de ljusa stänken i det mörka väl vågors skumkammar. Plötsligt känner jag igen platsen. Men då måste jag hålla undan stolpraderna.

Nog är väl marken, havet och himlen i Rådlunds målning ett slags något vidare vy över marken, havet och himlen i Caspar David Friedrichs Der Mönch am Meer? Och munken, ja, han har givit sig av.

Jag ser på ”Winterreise” igen. Det romantiska öppnar betraktaren och skapar mottaglighet för förnimmelser av smärta och annat. Stolparna naglar fast.