En dag följde vi Östersjökusten ända bort till Kołobrzeg (Kolberg på tyska). Vi stannade här och där i små byar och badorter och gick för att se på havet. Ibland följde vi en stig längs de höga dynerna. På många ställen var det till vår förvåning och besvikelse omöjligt att nå ner till vattnet ifrån höjden. Men utsikten var mycket vacker.

stranden vid Międzyzdroje

samma strand ur en annan vinkel

vid byn Rewal/Rewahl

stig utmed den ”höga kusten” vid Trzęsacz

”kustprofil”

Vi slog oss ner vid ett av borden i den stora nästan tomma salen och åt sedan gott och rikligt, men när vi efter måltiden ville göra en liten stadsvandring lyckades vi inte hitta staden, så vi bröt upp igen.

På färjan, som just var på väg att lämna bryggan befann sig förutom ett ungt tyskt motorcykelpar bara folk från trakten. De såg ganska fattiga ut och jag fick en känsla av att de aldrig lämnat de här små byarna invid floden. Det var som om de fanns i en annan tid, i en annan värld som blivit kvar vid sidan om.

Något ögonblick efter att vi skumpat upp på färjan lade den ut. Den drevs med hjälp av en vajer som utnyttjade flodkraften. Två skygga små pojkar fick hjälpa till att lossa färjan från bryggan och sedan också att hålla vajern. På bryggan stod några Połęcko-bor och bevittnade avfärden.

På andra sidan floden möttes vi stilenligt av en stork i vassen. Här märktes högvattnet mycket tydligare än på nordsidan. Från färjan åkte man genom vatten och motorcyklisterna hade all möda att ta sig över utan att dras med av vattnet.

Väl uppe på andra sidan gick färden – mot Chlebowo – vidare genom en nästan rysk eller kanske nordisk björkallé.

Ja, så kan man också välja sin resrutt och det visade sig att vi i det här fallet träffat ett lyckligt val. Barlinek/Berlinchen är ett riktigt smycke – i alla fall i solsken – och ”mittpärlan” i detta smycke är det lilla hotellet vid sjön. Här levde vi gott.

blick från balkongen

Hotel Barlinek

promenad utmed stadsmuren

Jezioro Barlineckie/ Nipperwitzsee i morgonljus

Och här är två stadsvyer från den tyska tiden (som jag har hittat på polska wikipedia):

Bodde Oma vid någon av dessa gator? Vid Pyritzer Straße eller Bahnhofstraße? Bahnhofstraße hade ju passat bra, eftersom hennes far arbetade vid järnvägen, eller var det inte så?

Nuets Stargard Szczeciński har ganska lite kvar av den gamla bebyggelsen, men några av husen vid torget finns kvar eller har återuppbyggts och de två stora kyrkorna och delar av stadsmuren med stadsporten som förr hette Pyritzer Tor och numera Brama Pyrzycka.

Regnet silade ner över staden den här dagen, så allt ser väl lite dystrare ut än det egentligen gör, föreställer jag mig.

torget med Marienkirche (på polska Kolegiata Najświętszej Marii Panny Królowej Świata)

Marienkirche igen med Pfarrhaus (”prästgården” om det nu heter så i en stad) i förgrunden

ett stycke av stadsmuren med Pyritzer Tor/Brama Pyrzycka

blick mot Marienkirche genom Pyritzer Tor

blick mot Ostrów Tumski (Dominsel)

blick mot torget från Woźna, ”vår gata”

rådhuset

Storken är de gamla byarnas och småstädernas frie besökare från det vilda.

PS Jag försvinner igen men är tillbaka här under mitt träd till helgen.

före fallet

På 1400-talet uppfördes en bykyrka i tegel i gotisk stil på den höga sandkusten vid byn Hoff. Under århundradena som följde åt sig sedan havet allt längre in stranden under kyrkan och i början av 1900-talet störtade halva kyrkan ner från sin upphöjda position och sedan störtade undan för undan allt utom den ena väggen ner och förmodligen är det bara en tidsfråga innan den sista väggen försvinner – om inget görs för att förhindra det.

…

PS Möjligen blir det här ett hisnande kliv åt sidan, men kanske ändå inte: Vid hemkomsten fann jag ett mail från en ukrainsk vän med en länk till en text av Jurij Andruchovytj om det katastrofala läget i dagens Ukraina. Texten är på tyska och det är Sabine Stöhr som gjort översättningen från ukrainskan. Här är den. Läs den, ni som förstår tyska. För er andra översätter jag några kortare stycken:

Landet blir åter till en polisstat. ”Åter” är nyckelordet här. Vi har kommit tillbaka till det förgångna. Ibland verkar det som om det åter igen vore – ja, vilket årtionde egentligen? Sjuttiotalet?

…

Inte för inte börjar man hos oss i Ukraina åter igen att bygga Stalin-monument.

Detta är inte någon metafor: Den 5 maj avtäcktes ”på lokalbefolkningens initiativ” ett nytt monument med diktatorn. Härnäst står Odessa och Sevastopol i tur. Och kommunisterna i Luhansk tar nu initiativ till en ändring av nationalsången. Och sedan är det kanske flaggans tur.

Längre fram ska jag försöka kommentera artikeln noggrannare för jag övertygad om att detta är något ytterst allvarligt och att vi som lever i den friare delen av världen inte får vända oss bort i från det här. Urkraina får inte störta ner i avgrunden.

Detta är Bisenzio – det är svårt att inte tala ”ungarettiska”, när man talar om om italienska floder – där den flyter fram utmed Pratos murar.

Trevlig sensommar! Jag är tillbaka om några veckor och kanske kommer det något ”mellanstick” här dessförinnan.