Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.

Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:

Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.

Så här börjar den:

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.

Här kan ni läsa hela.

≈≈≈

PS Det blir stilla här några dagar.

På kvällen åkte Janica, Londi, jag och två av studenterna ut till bandet Drvoreds repetionslokal och lyssnade igenom musikinslagen som de satt ihop till föreställningen. Också här var stämningen hög och vi tänkte att detta blir perfekt, odlično. Jag spelade in lite med min kamera, men jag vet inte hur man gör för att föra över det hit, fast är ni nyfikna på Drvored i allmänhet finns några smakprover här. Och så här ser de ut när de spelar (här syns i och för sig bara några av bandets medlemmar):

På fredag åker vi till Ljubljana och spelar Strindberg där på kvällen, tyvärr bara med en inspelning av Drvored som musikalisk illustration, men nästa vecka blir det komplett program här i Zagreb både på onsdag och fredag.

Herrarna i skogen 3

Onsjöskogen, september 2008

Och här är de båda första som innehåller lyckligare bilder från tiden före trädmorden:

Herrarna i skogen 1

Herrarna i skogen 2

Denna vår har Maciej Zaremba skrivit en serie uppskakande texter om den svenska skogens undergång.

Den första artikeln i serien som bär namnet ”Sveriges nya miljonprogram” börjar med en projekterad avverkning i närheten av ett bostadsområde i Storfors. Folk vill inte tro att det är sant att hela skogen ska bort. Men efter en tid, närmare bestämt:

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Och ändå har hela Storfors under de sju månaderna som gått uppvaktat alla som på något vis har makt över detta.

Zaremba fortsätter:

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Och:

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Med bitande ironi säger han:

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

Om svenskarnas speciella förhållande till träden säger Zaremba bland annat det här:

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Och detta:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Zaremba berättar om hur orättvist människorna på landsbygden och i skogslänen behandlas jämfört med storstadsborna när det gäller just detta med skogen:

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Och människorna som försökte försvara den lilla skogen vid Storfors visade sig vara helt maktlösa:

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Här är hela artikeln.

Och jag tänker – under tandagnisslan – läsa de övriga fyra artiklarna i serien. Kanske med er. Om ni inte är färdiga med detta.

Undet Pausträdet

Under våren försökte jag följa lövsprickningen hos de olika lövträdsarterna och jag tog lite bilder då och då – lind, kastanj, platan, akacia… Till sist var det bara catalporna som stod kala sånär som på de hängande skidorna, men inga löv. Så en dag såg jag pyttesmå ”lövbuketter” utspridda över träden som ett slags minisegel som motvikt till skidorna. Jag glömde kameran, men tänkte varje gång ”imorgon” eller ”senare idag”. Så kom hettan och plötsligt var catalporna lövklädda.

Trädet på bilden är visserligen inte litet och kanske inte heller så värst rufsigt, men jag tänker ändå på Silvana Palettis lilla berättelse Te rizberjani jarbulčić; det är ju samma trakt och samma sorts landskap. Den mytiska resianska världen döljer sig bakom nästa berg.

Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning

Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.



Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.



Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.



Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.

≈≈

PS Skicka följande protestskrivelse till rektor för Södertörns högskola:

moira.vonwright@sh.se

(Ämne:) PROTEST

Jag protesterar härmed mot att Södertörns högskola stoppar antagningarna till Litterärt översättarseminarium, och uppmanar skolans ledning att tänka om och låta denna unika och viktiga utbildning fortsätta!

Hälsningar, [ditt namn]

Jag tar er till Sabotin/Sabotino igen. Här går man med en fot i Slovenien och en i Italien och långt bort i söder ser man en strimma av havet och i norr tornar de juliska Alperna upp sig. På ett ställe finns ruinerna efter ett munkkloster, från 1600-talet, om jag minns rätt. Stenarna lyste vitaktigt i solljuset:

Skuggan blev plötsligt värdefull. I valvets övre del ser man sanktuariet på toppen av Sveta Gora/Monte Santo.

Londi hittade ett litet stenkar där det ännu fanns kvar lite vatten från regnet som föll några dagar tidigare. Hon satte sig där och förstod sig på denna lyx.

Den skönlitterära översättaren är en person som glatt och ibland mindre glatt ger sig i kast med det omöjligas konst varje dag i sitt värv, en person som vet att det jättelika arbete han/hon genomför aldrig eller i alla fall ytterst sällan kommer att röna någon uppskattning som kommer i närheten av den insats han/hon gjort. När det som en översättare åstadkommit uppmärksammas av litteraturkritiker, handlar det nästan alltid om någon lite svepande formulering om att ”texten i stora drag lyckats att återge originalet” och på det följer inte sällan några anmärkningar beträffande detaljer plockade ur textmassan. Den vanlige läsaren av romaner och dikter i översättning lägger endast i undantagsfall märke till vem som står bakom översättningen. Till detta kommer att den skönlitterära översättaren är underbetald och att arbetet oftast är mycket ensligt.

Under bokmässan i Göteborg den här hösten ställde jag några frågor till två översättare, som båda överför polsk litteratur till svenska, Irena Grönberg och Tomas Håkanson. Genom läsning av några nyutkomna antologier med polsk litteratur i svensk översättning och genom ett och annat jag hört visste jag, att det finns ett speciellt tätt samarbete inom gruppen som sysslar med översättning av polsk skönlitteratur till svenska. Jag hade också hört talas om något som kallas ”Södertörnsmodellen”.

Irena Grönberg, Tomas Håkanson och jag slår oss ner runt ett litet bord och jag ställer min första fråga:

BZ: Kan ni berätta lite om den här så kallade Södertörnsmodellen?

Irena Grönberg: Det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola var till en början ett Östersjöprojekt, första året fanns bara polska, ryska och tyska med. Det hela finansierades av Östersjöstiftelsen.

Längre fram tillkom även franska och finska.

De här kurserna leddes och leds av några av Sveriges absolut bästa översättare och i initialskedet bestod denna grupp av Anders Bodegård, Lars-Erik Blomquist, Camilla Frostell, Lars Kleberg och Ulrika Wallenström. Senare har också andra kursledare tillkommit. Kurserna har formen av en regelrätt universitetsutbildning på två år.

Antagningen går till så att man skickar in arbetsprover som sedan bedöms. Under kursen, som går på halvfart, träffas man ett antal helger per termin och arbetar tillsammans i varje språkgrupp för sig. Varje gång man samlas har man en gemensam föreläsning av en erkänt skicklig översättare eller någon annan i sammanhanget intressant person. Sedan arbetar man tillsammans med de texter gruppmedlemmarna översatt. Man läser varandras översättningar – alla läser allas texter – och arbetar sedan tillsammans med dem. Kursledaren har visserligen det största ansvaret, men alla kommer löpande med synpunkter på varandras texter.

Det är egentligen bara den polska gruppen som fortsatt det här riktigt täta samarbetet, även efter kursens slut.

Tomas Håkanson: Polska är ett så pass udda språk i Sverige att den polska översättargruppen blivit till ett slags subkultur. Man får hålla ihop för att man är så få som sysslar med den här saken.

IG: Jag tror att sammmanhållningen i den polska gruppen har sitt ursprung hos Anders Bodegård, som har den här förmågan att samla oss kring arbetet med texterna. Han satte igång det hela, men numera är det vi själva som tar initiativ till sammankomsterna.

TH: Sedan har vi ju kul och trivs tillsammans.

IG +TH: Vi vill ju gärna fortsätta att träffas i gruppen och det mest konkreta och självklara vi kan samlas kring är just översättandet och våra gemensamma antologiprojekt. Ibland har vi pratat om att samlas och gå igenom varandras egna översättningsprojekt i workshopform, men det har hittills inte blivit av. Däremot är det vanligt att man ber någon enstaka av kollegerna om hjälp med genomläsning och kommentarer till den bok man håller på med.

BZ: Hur går det till när ni får era uppdrag? Blir ni i det flesta fall anlitade av ett förlag för att göra en översättning eller översätter ni ibland ”på vinst och förlust” och skickar sedan runt manus till  olika förlag i hopp om att få det antaget någonstans? Eller finns det fler vägar?

IG: Vi har gjort tre antologier tillsammans: ”17 polska poeter” (2003) med poeter födda på 60-talet och senare. 2005 gjorde vi ”Navelsträngen i jorden”, en novellantologi med författare ur ungefär samma generation. Och nu i år kom ”Jag i första och sista person”, som innehåller dikter av kvinnliga poeter från 1900-talets början till idag.

Jag fick mitt första uppdrag av Lyrikklubben, via Anders Bodegård, (jag tror att han frågade dem) som tyckte att jag skulle vara redaktör för en antologi med yngre polska poeter. De andra böckerna, ”Herrans häst” av Wilhelm Dichter och de två andra polska antologierna har jag själv tagit initiativet till och gjort åt Tranan. Till ”Minnets trädgård” hade förlaget redan rättigheterna, så det var ett beställningsjobb. Och översättningen av Zbigniew Herberts poesi är delvis ett beställningsjobb från Polska institutet.

TH: Angående hur man gör för att väcka förlagens intresse tror jag det är väldigt sällsynt att någon översätter en hel bok på vinst och förlust, det känns inte lockande att arbeta 3-6 månader heltid utan att ha en aning om man kommer att få betalt för det. Jag har ibland översatt kortare bitar ur en bok, max ett kapitel, och skickat med en sammanfattning av handlingen. Det är också en hjälp om boken finns översatt till engelska, franska eller tyska; i så fall kan förläggaren eller någon lektör läsa själv och bilda sig en uppfattning. Tilläggas kan att jag hittills bara har lyckats en gång att intressera en förläggare på det sättet, trots att jag har försökt ganska många gånger.

Mina översättningar av romanerna ”Världen bortom Dukla” och ”Nio” av Andrzej Stasiuk var beställningsarbeten för Norstedts efter att Svante Weyler, som då var knuten till det förlaget, hade ”upptäckt” Stasiuk i tysk översättning.

Vi lämnar det allmänna för att titta närmare på ett steg i översättarsamarbetets praktik. Framför oss har vi en dikt av Marta Grundwald i Tomas’ översättning:

gerilla

                           man svalde tabletter med okänt syfte
                           men säkerligen skadliga

jag var en liten kines
[i spegeln var jag mig själv
och därför började jag blöda]
jag lade en lämmel i amerikanernas vapenförråd
[de flög i luften]
jag flydde sprang ända till dammen
kunde inte fly till Kina för vattnet var i vägen

jag gör en film om mig själv och försöker att inte tänka på
att det inte finns några gravar här i parken
jag vet att kriget kommer
man måste lära sig andas under vattnet
avstå från barn tro på gud ta livet av sig

var snäll och visa mig närmaste bageri
en sån där brödbutik [jag gör en film om mig själv]
får jag be om mycket halsduk och mera plats
ögonen skannar in kinderna
gässen flyger [förmörkret förfaller förfort]

snart är det vår och man kommer att skriva
att när det töar
kommer de stelfrusna sedlarna fram under isen
ju mera sol desto mindre plats för förtvivlan
sex rullar omkring på gatorna

jag sa till honom:
[ju mindre ljus desto friskare skott skjuter håret]
jag glömde vanten på spårvagnen
tycker du inte det är värre att glömma
en vante än båda

Tomas och Irena berättar att de tillsammans gått igenom den här nästan färdiga översättningen av dikten i bilen på vägen till bokmässan och samtalat kring eventuella ändringar. Irena tycker att ordet ”säkerligen” känns för tungt och långt och det byts ut mot ett smidigare uttryck: ”säkert”. Ett ord har blivit mindre klart på svenska än på polska vad gäller kön. Ett förtydligande ”-pojke” läggs till uttrycket ”liten kines”. Apropå ett svårtolkat ställe i dikten talar Tomas om värdet i att han i det här fallet har möjlighet att tala med författaren själv om sådant.

Samtalet kommer åter in på översättningsproblem på ett mera allmänt plan, inte minst när det gäller skenbart enkla ting. Irena säger att Anders Bodegård ofta betonat att det gäller att se upp med internationella ord och att dessa kanske inte alltid bär med sig samma betydelsenyans in i de lånande språken och att man därför som översättare måste kontrollera ordens valörer och konnotationer noga innan man bestämmer sig för att ta in ett i det närmaste likalydande ord i översättningen. Tomas säger att han ofta byter ut det internationella ordet mot en synonym i själva råöversättningen, men att han ibland sedan går tillbaka till det internationella ordet. Det viktiga är att man handskas uppmärksamt med den här kategorin av ord och att man inte slentrianmässigt väljer det ord som verkar ligga närmast. Tomas och Irena fortsätter att ge mig inblickar i sitt samarbete: De diskuterar vilken svensk synonym man ska använda för ordet ”seks” i diktens nästsista strof: Ska det vara ”kättjan”, ”lustan”, ”begäret” eller ”lusten” eller något annat? Det svenska ordet ”sex” går nog inte att använda i det här sammanhanget. Vad passar till diktens ton, till författarens sätt att använda orden? Jag dras, lite oavsiktligt, in i resonemanget, för det här är mycket spännande.

Tomas, som översätter en del bunden vers också, berättar lite om de speciella svårigheterna med detta. Naturligtvis måste man i många fall gå ifrån betydelsen mer än vid fri vers, eftersom man har ytterligare en komponent att ta hänsyn till. Förutom budskapet eller betydelsen och rytmen ska rimmet också få sin del. Irena skrattar och säger att Tomas är den ende i översättaregruppen, förutom Anders, som har fallenhet för att översätta bunden vers. Själv får hon nöja sig med att jaga ut ofrivilliga rim ur sina texter, säger hon anspråkslöst.

Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständig transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning. ≈≈≈≈≈≈≈≈

Doris Kareva – lånad bild

Men nu till nuet: Vad händer med översättarseminariet på Södertörn? Ännu vet vi inte men ett motstånd mot nedläggningen håller på att byggas upp och fler och fler texter till utbildningens försvar skrivs. Så här börjar Håkan Lindgren gårdagens inlägg på sin blogg Low life:

För att rädda översättarseminariet krävs inte mer än två miljoner kronor. Ingen stor summa jämfört med Södertörns högskolas totala utgifter på 659 miljoner (2010).

Detta betyder att det egentligen inte ens fordrar några större uppoffringar från Södertörns högskola för att rädda den, eller?

Lite längre in i texten berättar Håkan att prefekten för institutionen för genus, kultur och historia, Martin Wottle, för honom förklarat att han tvingats prioritera. Håkan funderar ett ögonblick över detta ords betydelse och fortsätter sin text så här:

Att prioritera betyder ju att ge företräde åt det mest värdefulla. En prioritering hade varit att säga att översättarseminariet är så viktigt att det ska fortsätta trots att högskolan måste skära ner. Gör man inte det har man prioriterat något annat. Vilka kriterier utgick du från när du stoppade seminariets verksamhet, frågar jag.

– Det här handlar om vår interna verksamhet och jag kan inte se att jag har anledning att förklara den, svarar Wottle.

När är en chef som mest arrogant? En svår fråga, men jag tror att det rätta svaret är: när hon inte bryr sig om att lära sig något om det hon har makt över.

Här är hela texten.

Vad mer har hänt?

Svenska PEN har skrivit till rektor Moira von Wright och bett henne ompröva sitt beslut.

En facebook-grupp med namnet Rädda Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har bildats och medlemsantalet växer löpande.

EUNIC, föreningen för alla utländska kulturinstitut som är verksamma i Stockholm håller på att sätta ihop ett protestbrev mot nedläggningen.

Den slovenska kulturrörelsen har proklamerat sitt stöd för kampen för bevarandet av översättarseminariet.

Och – så här skriver översättaren Janina Orlov på ”Rädda…”-sidan:

Det finns en opinion även utanför Sverige. I helgen deltog jag i TSWTCs ( Three Seas’ Writers’ and Translators’ Centers årsmöte på Rhodos och berättade om detta. Organisationen omfattar ett tjugotal översättar- och författarorganisationer i Europa och utanför. har kanske ett medlemsantal mellan 20-30.000. De som var på plats blev arga. Sverige och Södertörn har varit en förebild: Protest är att vänta.

En annan organsiation som ansluter sig till protesten är Baltic Writers’ Council med ca 20.000 medlemmar i Östersjöområdet. Frågan är bara hur vi gör detta mest effektivt.

°°

PS Salongen som naturligtvis i anden ansluter sig till denna rörelsen ligger fortfarande i koma. I dagarna görs ett nytt reparationsförsök.

Bolje ikad nego nikad.

Bolje išta nego ništa.

Välklingande och lätta att fästa i minnet, jel’ da? (Eller hur?) Den första betyder ungefär ”bättre en gång än aldrig” och den andra ”bättre något än inget”.