°
°°°

Abigail

I herdinnedräkt skred hon ut ur Melechs hus
Till sina hjordar av unga dromedarer,
I ädel tävlan med de vilda hästarna
Och drev silvergetterna ut ur staden,
Tills aftonametisterna stod i ring runt jorden,
Fylld av oro för sin dotter var kung Saul.

Hon lät ej vilsegångna djur bli offer
För öknens hungriga schakaler
Och på armen bar hon blodiga spår av bett;
Hon ryckte killingen ur lejoninnans gap.
– Den blinde siaren förutsåg det var gång…
Gräsen skälvde i Judalandets dal.

I faderns famn sov den lilla Abigail
När Israels härskare lyssnade över Juda
Bort mot den fientliga hettiten.
– Skarabén i hans krona vittrade. –
Men månen höll troget vakt över Melechs marker,
Och hans krigare övade sig i bågskytte.

Tills den allsmäktige blåste ut den gyllne herden
”Fader Abraham” – förklarade Melech allvarligt för sitt barn:
”Han förblev i sitt eviga sken utan synd.”
Och även hans sena lilla stjärna glänste ljus och vit:
Man kunde ännu se den gnistra där i vinden.
”En gång bar hans far den, ett påskalamm, på sin Herres maning.”

När det unga riset sedan blommade på fälten,
Slöt Saul sina mäktiga judeögon båda,
Och en ängel mötte hans Abigail i hagen,
Han sade: ”Jehova har blåst ut din faders själ”…

°
°°°

Abigail

Im Kleid der Hirtin schritt sie aus des Melechs Haus
Zu ihren jungen Dromedarenherden,
Im edlen Wettlauf mit den wilden Pferden
Und trieb die Silberziegen vor die Stadt hinaus,
Bis sich die Abendamethysten reihten um die Erden,
Um seine einzige Tochter bangte König Saul.

Sie setzte das verirrte Tier nicht aus
Der Wüste hungernder Schakale
Und trug am Arme blutiger Bisse Male;
Entriß das Böcklein noch der Löwin Maul.
– Der blinde Seher sah es jedesmal voraus…
Die Gräser zitterten im Judatale.

Im Schoß des Vaters schlief die kleine Abigail
Wenn über Juda lauschte Israels Gebieter
Hinüber zu dem feindlichen Hettiter.
– Der Skarabäus seiner Krone wurde faul. –
Treu aber hütete der Mond des Melechs Güter,
Und seine Krieger übten sich im Pfeil.

Bis der Allmächtige blies den goldenen Hirten aus
”Den Vater Abraham” – erklärte ernst der Melech seinem Kinde:
”Der blieb in seinem ewigen Scheine ohne Sünde.”
Und auch sein spätes Sternlein glitzerte ganz hell und weiß;
Man konnte es noch funkeln sehen im Winde.
”Einst trug sein Vater es, ein Osterlämmlein, hin auf seines Herrn Geheiß.”

Als auf den Feldern blühte jung der Reis,
Schloß Saul die mächtigen Judenaugen beide,
Und seiner Abigail begegnete ein Engel auf der Weide,
Der kündete: ”Jehovah blies die Seele deines Vaters aus” …

The post Abigail first appeared on Bodil Zalesky.

The post Det svekfulla mumlandet first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är målad av Julie Wolfthorn.

Kete Parsenow

Du är undret här i landet,
Rosenolja flyter under din hud,

På ditt hårs guldande
Läppjar drömmar;
Deras tolkningar förkunnar diktare.

Du är mörk av guld –
I ditt anlete vaknar
De älskandes nätter.

En sång är du
Broderad på blondgrund,
Du står i månen…

Alltid vaggar dig
Bambulunden.

°°°
°

Kete Parsenow

Du bist das Wunder im Land,
Rosenöl fließt unter deiner Haut,

Vom Gegold deiner Haare
Nippen Träume;
Ihre Deutungen verkünden Dichter.

Du bist dunkel vor Gold –
Auf deinem Antlitz erwachen
Die Nächte der Liebenden.

Ein Lied bist du
Gestickt auf Blondgrund,
Du stehst im Mond…

Immer wiegen dich
Die Bambusweiden.

The post Else Lasker-Schüler: Kete Parsenow first appeared on Bodil Zalesky.

Idag har jag bestämt mig för att visa ”Visibile, invisibile” på svenska: ”Synlig, osynlig”. Bildvalet är, det medger jag gärna, rätt självsvåldigt, men den som vill kan ju tänka sig andra bilder. Och helt omöjligt är det ju inte att Quasimodo sett Sjöströms film…

Visibile, invisibile

Visibile, invisibile
il carrettiere all’orizzonte
nelle braccia della strada chiama
risponde alla voce delle isole.
Anch’io non vado alla deriva,
intorno rulla il mondo, leggo
la mia storia come guardia di notte
le ore delle piogge. Il segreto ha margini
felici, stratagemmi, attrazioni difficili.
La mia vita, abitanti crudeli e sorridenti
delle mie vie, dei miei paesaggi,
è senza maniglie alle porte.
Non mi preparo alla morte,
so il principio delle cose,
la fine è una superficie dove viaggia
l’invasore della mia ombra.
Io non conosco le ombre.

°°°
°

Synlig, osynlig

Synlig, osynlig
körkarlen vid horisonten
i vägens armar ropar
svarar rösten från öarna.
Inte heller jag är på drift,
runt om rullar världen, jag läser
min historia som nattvakten
regnets timmar. Det hemliga har lyckliga
konturer, strategier och svåra lockelser.
Mitt liv, inbyggare grymma och leende
på mina vägar, i mina landskap,
har dörrar utan handtag.
Jag rustar mig ej för döden,
tingens ursprung vet jag,
slutet är en yta där min skuggas
inkräktare färdas.
Jag känner inte skuggorna.

The post Visibile, invisibile first appeared on Bodil Zalesky.

Idag vill jag visa mitt försök med dikten ”Albero” ur den första samlingen ”Acque e terre”.

Albero

Da te un’ombra si scioglie
che par morta la mia
se pure al moto oscilla
o rompe fresca acqua azzurrina
in riva all’Ànapo, a cui torno stasera
che mi spinse marzo lunare
già d’erbe ricco e d’ali.

Non solo d’ombra vivo,
ché terra e sole e dolce dono d’acqua
t’ha fatto nuova ogni fronda,
mentr’io mi piego e secco
e sul mio viso tocco la tua scorza.

°°°
°

Träd

Från dig lösgör sig en skugga
så att min egen då tycks död
om än den i rörelse dallrar
eller splittrar det friska vattnets blånad
vid Ànapos strand, dit jag går ikväll igen
driven av månen i mars
redan rik på gräs och vingar.

Ej blott av skugga lever jag,
ty jord och sol och vattnens milda gåva
har åter givit dina grenar löv,
medan jag böjer mig och förtorkar
och i mitt ansikte vidrör jag din bark.

The post Salvatore Quasimodo: Albero first appeared on Bodil Zalesky.

Ödets stjärnor

Dina ögon dröjer inför mitt liv
Som nätter som längtar efter dagar,
Och den kvava drömmen ligger på dem
Outforskad.

Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden,
Järnfärgade med längtanssvansar,
Med brännande armar som söker kärlek
Och griper i luftens kyla.

Stjärnor i vilka ödet mynnar.

°°°
°

Sterne des Fatums

Deine Augen harren vor meinem Leben
Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen,
Und der schwüle Traum liegt auf ihnen
Unergründet.

Seltsame Sterne starren zur Erde,
Eisenfarb’ne mit Sehnsuchtsschweifen,
Mit brennenden Armen, die Liebe suchen
Und in die Kühle der Lüfte greifen.

Sterne in denen das Schicksal mündet.

The post Sterne des Fatums first appeared on Bodil Zalesky.

Ikväll vill jag visa en dikt ur samlingen ”Mein blaues Klavier”, en dikt jag vågade mig på först ganska sent, men som jag kanske just den här dagen har kommit en bit närmare.

°°°
°

Grånad kommer hans lilla värld tillbaka

I mitt hjärta leker paradisen…..
Men jag vänder ur förgången lycka
Åter till en värld av tröstlös lövlöshet.

En sänka ler så aningslöst från ängen,
En bäck, men på dess botten törstar nu dess öde.

Jag lider så vid tanken på dess lyckas flykt –
Därför sluter jag mig mot min ljusa dykarlust.

Ur mitt hjärta faller sista hälsningar
Från livstråden ned – dig vill jag dem förläna.

Solen fäster i grusets kristaller,
Ända till slutet sitt gyllne ögonblick.

Gud gråter….. grånad kommer hans lilla värld tillbaka,
Som Han i skapelsen skar ut ur himmelens turkos.

Mig lär vingmänniskor, som längs en bit av vägen
Mig stärker och mig vattnar för mitt kall –
Och sedan åter flyter bort i luftens skikt:
Så att jag för – ouppfyllda Gudabud – må sona.

°°°
°

Ergraut kommt seine kleine Welt zurück

In meinem Herzen spielen Paradiese…..
Ich aber kehre aus versunkenem Glück
In eine Welt trostlosester Entblätterung zurück.

Ein Grübchen lächelt ahnungslos aus einer Wiese,
Ein Bach, doch auf dem Grunde dürstet sein Geschick.

Ich leide sehr um sein verflüchtend Glück –
Darum ich mich des Tauchens heller Lust verschließe.

Aus meinem Herzen fallen letzte Grüße
Vom Lebensfaden ab – dir schenk ich diese.

Die Sonne heftet im Kristall der Kiese,
Noch scheidend ihren goldenen Augenblick.

Gott weint….. ergraut kommt seine kleine Welt zurück,
Die Er in Seiner Schöpfung schnitt aus himmlischem Türkise.

Es lehren Flügelmenschen, die des Wegs ein Stück
Mich, meines Amtes wegen, stärken und begießen –
Und wieder jenseits in die Lüfte fließen:
Daß ich für – unerfüllte Gottesweisung – büße.

The post Else Lasker-Schüler: Ergraut kommt seine kleine Welt zurück first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är en bild av en bild av de här stenbrotten vid Siracusa.

Latomìe

Sillabe d’ombre e foglie, 
sull’erbe abbandonati 
si amano i morti. 

Odo. Cara la notte ai morti, 
a me specchio di sepolcri, 
di latomìe di cedri verdissime, 

di cave di salgemma, 
di fiumi cui il nome greco 
è un verso a ridirlo, dolce. 

°°°
°

Stenbrott

Stavelser av skuggor och löv,
i gräset övergivna
älskar de döda.

Jag hör. Kär är natten för de döda,
för mig speglar den gravar,
stenbrott klargröna av cedratblad,

saltgruvor,
floder där det grekiska namnet,
upprepat blir en vers, så ljuv.

The post Salvatore Quasimodo: Latomìe first appeared on Bodil Zalesky.

L’Ànapo

Alle sponde odo l’acqua colomba,
Ànapo mio; nella memoria geme
al suo cordoglio
uno stormire altissimo.

Sale soavemente a riva,
dopo il gioco coi numi,
un corpo adolescente:
Mutevole ha il volto,
su una tibia al moto della luce
rigonfia un grumo vegetale.

Chino ai profondi lieviti
ripatisce ogni fase,
ha in sé la morte in nuziale germe.

– Che hai tu fatto delle maree del sangue,
Signore? – Ciclo di ritorni
vano sulla sua carne,
la notte e il flutto delle stelle.

Ride umano sterile sostanza.
In fresco oblio disceso
nel buio d’erbe giace:
l’amata è un’ombra e origlia
nella sua costola.

Mansueti animali,
le pupille d’aria,
bevono in sogno.

°°°
°

Floden Ànapo

Vid dina stränder hör jag vattnet kuttra,
min Ànapo; i minnet flämtar
till dess sorger
ett ljudligt brus.

Mjukt stiger ur floden,
efter leken med gudar,
en ynglingakropp:
Ansiktets uttryck skiftar,
på skenbenet buktar
i ljusets spel en växtfiber.

Böjd över jäsande djup
uthärdar han åter var fas,
inom sig bär han döden i hymens grodd.

– Vad har du gjort med blodets flodgång,
Herre? – Kretslopp av återkomster
fåfängt i hans kött,
och natten och stjärnornas vågsvall.

Ofruktbar massa skrattar mänskligt.
Nedstigen i nyfödd glömska
han ligger i gräsets mörker:
den älskade en skugga som lyssnar
i smyg i hans revben.

Milda djur,
med pupiller av luft,
dricker i drömmen.

The post L’Ànapo first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är lånad och landskapet är visserligen som i dikten från det sicilianska inlandet, men inte från Acquaviva eller Plàtani. Det är Calascibetta vi ser på höjden, men stämningen i bilden kanske ändå påminner om den i dikten. Och om inte annat så är det en mycket vacker bild. Så vitt jag kan se är den tagen av den store fotografen Giorgio Sommer.

Che vuoi, pastore d’aria?

Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Plàtani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
dal riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.

°°°
°

Vad vill du, luftens herde?

Och ännu hörs ljudet från herdarnas
urtida horn, kärvt över skrevor
vita av ormars skinn. Kanske
det brusar från Acquavivas höga slätt,
där floden Plàtani rullar snäckor
under vattnet kring fötterna på pojkar
med olivfärgad hud. Från vilka marker
ljuder och ekar vindens fångna fläkt
i det redan vittrande ljuset; vad vill du,
luftens herde? Kanske kallar du på de döda.
Du här bredvid mig hör det ej, yr av havets
återsken, du lyssnar till ett dämpat rop
från fiskare som drar upp näten.

The post Che vuoi, pastore d’aria? first appeared on Bodil Zalesky.