I ett försök att hitta något att hålla mig i går jag till mina bokhyllor och plockar fram de böcker jag har av honom: ”Hölderlin”, ”Perspektiv från andra sidan”, ”Okändhetens följeslagare” och ”Om konsten att älska skriften”. Jag vet förstås vilken av dem som för mig är huvudboken, för den är en av mitt livs huvudböcker. Den sparar jag därför till sist.

Jag tar upp ”Hölderlin” och bläddrar lite i den och läser igenom några av understrykningarna och väljer en att delge er:

”Den psykoanalytiska traditionen representerar mödosamt uppnådda sanningar som kan bevaras endast i den mån de ständigt återerövras.”

Jag läser vidare hit och dit och blir både oroad och tagen och jag tänker på hur nära han tycks komma Hölderlin, men jag bestämmer mig för att inte citera något mera utan att gå vidare till nästa bok. ”Hölderlin” kan jag läsa för mig själv.

”Perspektiv från andra sidan” blir nästa bok jag öppnar och jag går till väga på ett liknande sätt som med den första boken: Jag bläddrar, läser igenom understrykningar eller förstrykningar och så väljer jag. Det får bli början av kapitlet ”Om verklighetens tvetydiga natur – tankar kring, bland annat, Orson Welles liv och verk”:

”Om det förhåller sig så, att en mäktig bakgrundsfaktor och ’orsak’ till filosemitismen ofta, ibland, eller i alla fall hos mig, är själens attraktion till sin egen utvecklingshistoria, sitt eget förflutna, dess motsättningar och sina egna olika nivåer, vilket skulle påminna om samma själars, eller själs, dragning till den psykoanalytiska synpunkten, det psykoanalytiska perspektivet, hur ser då motsvarande bakgrund ut hos antisemiten och i antisemitismen? Är han den som grips av motvilja och avsky inför ett oidentifierat – men vagt anat – självporträtt och dess till stora delar för honom motbjudande utvecklingshistoria?”

Jag vill gärna läsa vidare men övermannar mig eftersom jag i denna stund har ett mycket bestämt mål, att skriva om och till Mikael Enckell på hans dödsdag.

Den tredje boken heter ”Okändhetens följeslagare” och den har en undertitel: ”Med frågan som drivkraft och mysteriet som färdmål”. Jag öppnar boken och börjar bläddra, men vad är detta? Inga understrykningar, inga spår av en läsning! Förskräckt och lite skamsen inser jag att jag inte har läst boken, trots att den är en gåva, precis som de andra! Men så lugnar jag mig och tänker att ja, den är en gåva från Mikael Enckell till mig nu i denna stund. Den finns kvar att läsa för första gången!

Då tar jag fram den fjärde boken, ”Om konsten att älska skriften”, och lägger den här så att ni kan se dess vackra framsida med bilden av Casa Israelitica di Riposo.

Och jag tänker att jag hann stå framför den byggnaden i i Gheto Novo i Venedig medan han ännu levde. ”Om konsten att älska skriften” läste jag tidigt på våren 2009. Den gick mig så djupt till sinnes att jag var tvungen att skriva om varje kapitel för sig i min blogg, som ännu lever även om den nu för en ganska tynande tillvaro, men annat var det då! Vilka brinnande samtal det blev under dessa texter, något sådant går nästan inte att föreställa sig idag och efter ett tag var Mikael själv med i samtalet. Ja, han skrev en gång, men långt och med stort egensinne och jag blev hänförd! Han skrev under min text om kapitlet ”En författare för vår tid?” som handlar om Irène Némirovsky. Detta säger jag ifall någon skulle vilja titta efter. Vad boken som helhet handlar om låter jag baksidestexten upplysa om:

Jag väljer nu ut ett citat ur det första kapitlet som heter ”George Eliot och filosemitismens gåta – eller – Om kärleken till förebilderna”:

”Filosemitismen, George Eliots liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria, med början i bibliska berättelser och etiska förväntningar i barndomen.”

Och jag väljer ett till ur samma kapitel:

”Eliot förtydligar en av tillvarons gåtor genom att gestalta uttryck för kärlek. Det föreligger en klyfta mellan jag tänker som jag å ena sidan och jag tänker som du i kärlekens ögonblick å den andra. Skillnaden består, men förmågan att gå över den, fram och tillbaka, är en av den kärleksfulla relationens tillgångar.”

Medan jag bläddrar faller ett litet papper ut ur boken. Det är ett brev från Mikael skrivet kanske ett och ett halvt år efter min stora berusning över ”Om konsten att älska skriften”. Jag visar det även om jag förstår att det kan ses som lite förmätet av mig, men jag vet att han skulle förlåta mig om det nu är något fel med att visa det.

Den entusiasm han visar mig är ju en spegling av min egen hänförelse inför hans bok. Så för honom får jag. Och nu är det tid för mig släppa ut dessa rader så att jag kan gå in i läsandet av ”Okändhetens följeslagare”.

The post En hyllning till Mikael Enckell first appeared on Bodil Zalesky.

Kanske minns några av er den där våren när jag läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften här ”inför öppen ridå”. Om inte vill jag påminna er eller – för dem som inte var med här då – för första gången berätta om detta. Jag gör det lite enkelt för mig och visar några länkar:

Om gåtorna

Mikael Enckell om Gerge Eliot och det judiska

Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

Mikael Enckell – Heidi

Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Mikael Enckell: Hänryckningens väsen

Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -”

För en liten tid sedan – kanske en månad, jag vet inte – fick jag mig Mikael Enckells senaste bok hitsänd. Den heter Perspektiv från andra sidan och också denna bok är genomsyrad av judisk tanketradition.

Jag läser den långsamt och egentligen har jag hittills bara promenerat omkring lite i de allra första kapitlen. Här tror jag att jag vill börja med ett citat eller två och sedan vill jag vänta lite. Kanske vill någon följa med på en ny Enckellvandring och då vill jag inte gå för långt i förväg.

Se här ur ”Ljus och skugga på filosemitens väg”:

Bortom porten, i ”trädgården”, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilierar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.

Och här:

Den sätts igång också av avsevärda mått av trots och vilja till uppror mot dem som försöker inskränka och bekämpa erkännanden av mångtydighetens och komplikationens ovedersägliga övervälde över verkligheten och oss själva.

Och detta:

Man var för blind för att förstå att man inte såg.

The post Tillbaka vid Mikael Enckells hand first appeared on Bodil Zalesky.

Essän ”Också jag har visst varit här en gång -” handlar till stor del om skriften som något som ger tillvaron sammanhang, ja, något som också på ett rent konkret sätt håller ihop livet. Jag tänker på ordet ”väv” och på ordet ”text”, ja för en text är ju också en väv. Den här skriftväven gör att inte alltsammans faller isär, utan allt binds genom den ihop till en meningsfull enhet. Enckell talar i början av kapitlet om Goethes upptäckt av Spinoza och också det får mig att tänka på det här med väven, för i Goethes Faust I, som jag alltid läser, kommer ordet ”väv” gång på gång tillbaka, kanske för att visa på textens sammanhållenhet. Enckell talar i början av essän – genom Fromer – om Goethes fascination inför Spinozas

mäktiga harmoniseringsförmåga att gjuta samman dialektiska motsatser, hur han förmådde samordna sin förhärskande rofylldhet och frid med sina vitala strävanden, sin matematiska metod med sitt poetiska synsätt.

Och så tillägger han:

Det var uppenbarligen denna vidöppna motsatsbejakande harmoniseringsförmåga hos Spinoza som i sista hand gjorde Goethe till ”spinozist”.

Vidare pekar Enckell på det som Goethe såg som kärnan i Spinozas verk: ”den som älskar Gud helhjärtat skall inte kräva genkärlek!” Jag gör ett försök att gå in i tanken, men måste släppa försöket ofärdigt. (Jag märker tydligt när jag skrapar mot mina gränser.) I stället vill jag ge ytterligare ett citat ur det Enckell säger om Goethe och Spinoza:

Den judiska kärnan hos Spinoza är betydelsefull och en utgångspunkt för Goethes blixtlika reaktion av igenkännande av sig själv och sina strävanden hos den bannlyste Amsterdamjuden: förmågan till obönhörlig realism å ena sidan och outsläcklig hängivenhet i relation till idealen å den andra.

Ett viktigt tankestråk i den här sista essän är idén om släktskapet mellan poeten eller litteraturmänniskan och juden, eftersom för båda det skrivna intar en så framskjuten plats. Båda erfar dessutom en känsla av främlingsskap, eftersom de ser att omvärlden förhåller sig helt annorlunda än de själva till det skrivna:

Placeringen av tillvarons tyngdpunkt på det i skrift fixerade uttrycket, så som är fallet inom judendomen och litteraturen, medför i sin tur konsekvenser som närmar det litterära ödet till det judiska.

Jag stannar upp lite för jag måste släppa fram lite ”mottankar”: Är inte de flesta religioner baserade på heliga skrifter? Vilken är härvidlag skillnaden mellan judendomen och de andra skriftreligionerna?

Enckell kommer in på ordet ”hebré” och försöker ringa in dess innebörd. Ordet ”betecknar att subjektet passerar”. Det innehåller en betydelse av ”andra sidan” och ”jag har ingen varaktig stad”. I detta ord finns det judiska ödets utsatthet, men denna utsatthet lindras genom skriftens sammanhållande väv, verkar Enckell vilja antyda.

…

Resan genom den här boken har för mig varit full av omskakande upplevelser och när jag tittar bakåt utan att leta mig fram till enskilda detaljer, ser jag att första kapitlet givit mig en inblick i filosemitismens fascinerande och gåtfulla värld, där gåtan är livgivande, att det andra är en sinnrikt uppställd samling speglar som reflekterar bilder av texter av bilder av texter nästan in i oändligheten. Det tredje kapitlet är det klappande hjärtat som övervinner allt. Det fjärde är det ädla försöket att införliva det som svårligen låter sig införlivas. Det femte kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion” och till ”bokens folk”. Och det här sista handlar om skriftens skyddande och sammanhållande väv.

Jag behöver väl inte tillägga att detta är en ytterst subjektiv sammanfattning av Enckells hemlighetsfulla bokpärla?

…

Här nedan finns för den intresserade mina texter om bokens tidigare kapitel:

Om George Eliot och det judiska

Helen af Enehjelms essäistik

Heidi

Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Hänryckningens väsen

The post Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -” first appeared on Bodil Zalesky.

Redan rubriken ”Ett författarskap för vår tid?” bjuder på ett slags motstånd. Vad vill Enckell säga med frågetecknet? Att detta (eventuellt) inte är ett författarskap för den här tiden? (Å andra sidan säger Enckell i slutet av essän att Némirovskys ”avbrutna författarskap” är ”emblematiskt för vår tid”, men det betyder väl något annat?) Och vad menas med ”vår tid”? Post-Auschwitz? Eller just dessa dagar som vi lever i nu?

Jag har tagit mig för att vaska fram vad som jag tror kan vara kärnan i den här essän och tycker mig då se något som skulle kunna beskrivas som en icke-judisk filosemits försök att förstå en judinna med något som han tolkar som en åtminstone delvis antisemitisk inställning.

Men låt oss nu först med Enckells ord rita upp en bakgrund och placera in Némirovsky i tiden:

Närmar vi oss Irène Némirovskys författarskap och liv (1903-1942) ur synvinkeln hur de eventuellt håller upp en spegelbild, eller snarare en svit spegelbilder av europeisk närhistoria, så kan vi nästan genast slå fast, att hennes biografi i alla fall på ett genomgripande sätt reflekterar de flesta av de kriser Europa frambesvor under 1900-talets första brutala hälft. Redan inledningsskedena av föräldrarnas liv i slutet av 1800-talet överskuggades av den antisemitism som genomsyrade det ryska samhället uppifrån hovet och tsarfamiljen, via den ortodoxa kyrkohierarkin ända ner till de egendomslösa. Alltifrån medlet av detta sekel utbröt då och då pogromer på olika orter och dessa upplopp, som mer eller mindre tolererades, i den mån de inte direkt understöddes av myndigheterna, tilltog kring sekelskiftet.

Enckell berättar vidare om hur de mer framgångsrika inom den ryska judenheten ofta ”hanterade” sin judiskhet. De försökte distansera sig från den judiska miljön, upphörde att tala jiddisch och tog avstånd från det mesta av de religiösa bruken. Familjen Némirovsky följde också denna strategi.

För Irène Némirovsky själv som ung kom familjens franska guvernant att utgöra ett slags kulturellt och moraliskt ideal. Dessutom var franska språket en stor kärlek och det var det språk som talades i hemmet redan under tiden i Ryssland. 1919 kom Némirovsky till Frankrike och anpassningen till det nya landet gick utan större svårigheter. Hennes beundran för det franska höll i sig ända fram till den smärtgräns som passerades när hon efter tjugo år i landet fick avslag på sin ansökan om franskt medborgarskap, fast förmodligen fanns det ändå rester kvar av denna beundran även efteråt.

Enckell berättar om hennes relationer med franska antisemiter och han identifierar antisemitiska komponenter i hennes texter och söker sedan efter förklaringar till detta:

Antagligen måste detta ”inre landskap” betraktas som ett reslutat av påverkan från två krafter: en våldsam besvikelse på föräldrarna, i synnerhet på modern, och en redan i barndomen påbörjad upphöjelse av allt franskt.

Man skulle alltså på ett vis kunna definiera hennes ”antisemitism” som hennes sätt att distansera sig från föräldrarna. Betyder det här att den eviga antisemitismen egentligen omöjliggör ett normalt uppror mot föräldragenerationens värderingar om man är av judisk härkomst? Gör det yttre trycket eller förtrycket den inre eller personliga utvecklingsvägen smalare?

Enckell avslutar den biografiska delen av sin text om Némirovsky så här:

Alla dessa konstellationer i hennes inre utsattes för stora påfrestningar under hennes två sista år, då hon tvingades gå omkring med den påbjudna sexuddiga stjärnan i det av henne redan tidigt idealiserade landet och var förbjuden att publicera någonting på det älskade språket, samt slutligen anhölls av landets polis. Ändå är det svårt att helt avvisa föreställningen om att de ursprungliga tankemönstren bidrog till att hon inte insåg vidden av de faror som hotade henne och familjen och inte försökte komma undan, till exempel till Schweiz.

De romaner av Némirovsky som Enckell läst är ”David Golder”, ”Balen”, ”Affären Kurilov”, ”Ensamhetens vin” och ”Storm över Frankrike”. Helt parentetiskt kan jag säga att jag själv bara läst ”Hundar och vargar” (som inte finns på svenska) och att jag tycker att det är lite synd att jag därför inte kan jämföra min egen läsupplevelse med någon av Enckells på ett direkt sätt.

Enckell uppehåller sig särskilt vid ”David Golder”. Romanen inleds med ordet ”nej”, en ”fanfar” kallar Enckell det och han kommenterar det bland annat på följande vis:

Men i detta ”Nej” genljuder hela det ryska samhällets genom generationer upprätthållna vägran att erkänna den judiska människans jämbördighet med ryssen och att medge ett rimligt spelrum åt judarnas kreativa potentialer,

Enckell yttrar sig en bit längre fram i texten om samma romans sista trettio sidor:

Detta avsnitt lyfter romanen till en nivå som författarinnans senare texter i allmänhet inte når upp till. Och man kan undra över vad det är för kraft som finns nedlagd i denna final som på något sätt räddar de föregående hundrafemtio sidorna av förtätat förakt, hat och antisemitism och av dem förorsakat obehag även i den filosemitiskt sinnade läsarens föreställning?

Just här känns det väldigt ”handikappande” att inte ha läst den roman Enckell pratar om. Hade jag reagerat likadant?

Enckell fortsätter sedan så här:

För den filosemitiskt sinnade läsaren av ”David Golder” blir ett huvudproblem hur man förhåller sig till skildringen av de judiska gestalterna i berättelsen, det vill säga de tre medlemmarna i familjen Golder, Simon Marcus, Fischl, Soifer och den unge anonyme judiske utvandraren.

Och ytterligare något stycke ner:

Man grips vid dessa upprepade möten med de allra vanligaste klichéerna stundtals av en viss förtvivlan: varför i Herrans namn griper en litterär begåvning nästan tvångsmässigt efter fragment av en dylik helt ritualiserad antisemitisk ”liturgi”?

Enckell försöker en gång till hitta förklaringar till Némirovskys ofta negativa judiska romangestalter:

Antisemitismen hos Némirovsky är – hur annars? – kopplad till två intensiva tendenser: hennes lidelsefulla vilja till anpassning till en omgivande antisemitisk kultur och hennes påfallande motvilja mot mycket i hennes utgångsmiljö.

Jag frågar mig – igen – om den traditionella europeiska antisemitismen med nödvändighet gör det svårare för en jude att kritisera eller racka ner på sådant han inte tycker om i sin ursprungsmiljö än för någon med en annan härkomst. Och är detta verkligen antisemitism? Hur definierar man egentligen ”antisemtism” i strikta termer?

Mot slutet av essän genomför Enckell ett slags vägning av Némirovskys författarskap:

Man kan säga att den litterära styrkan hos Némirovsky (”David Golder”, ”Balen” och ”Affären Kurilov”) i första hand baserar sig på det faktum att hatet, med ett länge framgångsrikt dolt inslag av identifikation med den hatade, kan utgöra en ytterst fruktbar utgångspunkt för vad läsaren upplever som skarp iakttagelseförmåga hos författaren.

Jag blir lite ställd här och jag funderar på vad detta kan betyda. Ligger kärnan här i uttrycket ”identifikation med den hatade”? Upphör kanske hatet att vara hat, när man som författare kryper in i den hatade gestalten? Är det ett sätt att närma sig kärleken?

Sedan funderar jag över vilken plats tanken om skriftens livgivande kraft har i den här essän. Finns det något att hitta här kanske?

Läsupplevelsens mysterium befinner sig ofrånkomligen närmare texten och upplyses mer av den än av det vi kan få veta om författarens liv.

…

PS Här är en länk till en text om Hundar och vargar, som för vidare till två texter om boken, en av Karin Stensdotter och en av mig själv.

The post Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky first appeared on Bodil Zalesky.

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Och här följer ett avsnitt ur min Némirovsky-text:

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

•

tavla målad av Ada Sinner under hennes tid i Paris

The post Irène Némirovsky – Hundar och vargar first appeared on Bodil Zalesky.