Fulvio Tomizza (1935-1999) växte upp i byn Giurizzani i Istrien i det dåvarande Italien. Idag ligger byn i Kroatien och heter Juricani. 1954 då zon B av det Fria territoriet Trieste, där Giurizzani ingick, tillföll Jugoslavien flyttade Tomizza till Trieste, eftersom familjen berövats hus och jord. Tre av hans första romaner kom att handla om den förlorade hemtrakten och de finns samlade i Trilogia istriana. Jag har inte läst någon av dem, men jag är nyfiken på dem och ämnet ligger mig nära och Trieste också, där jag säkert kan få tag på dem.

När jag var i Trieste strax före jul åt jag bland annat på den rustika slovenska restaurangen ”Il Buffet da Pepi”. Handlingen i Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti – en roman med slovenska huvudpersoner – har trådar som förbinder den med denna lilla restaurang. Jag jagade boken i Bologna, men det är tydligen bara i Trieste man kan hitta den och på hemvägen hade jag för bråttom. Men den vill jag läsa.

Den enda roman jag hittade på Feltrinelli i Bologna (som har det mesta) var La città di Miriam och ”la città” är förstås Trieste. Jag slog till – för Tomizza och för Trieste. Första kapitlet öppnar med suggestiva bilder av staden. Tomizza skriver till exempel så här:

il cielo tra le cupole della chiesa serbo-ortodossa e la statua di Sant’Antonio è di un azzurro cupo e lontano, appena solcato di graffi bianchi come il mare se visto dall’alto.

(himlen mellan den serbisk-ortodoxa kyrkan och statyn av den helige Antonius har en dov och avlägsen blå färg som fåras en aning av vita rispor som havet sett från ovan.)

Och på romanens nästsista sida får vi se Trieste så här:

la città delle cupole e dei platani si appiattiva arancione tra l’altipiano selvatico e il mare.

(kupolernas och platanernas stad bredde ut sig orange mellan de vilda höjderna och havet.)

För det var ju Trieste jag ville möta i boken. Men det finns också en handling, en kärlekshistoria mellan Stefano Marcovich, flykting från Istrien och Miriam Cohen, triestinsk judinna. Mycket av boken utspelar sig i Miriams hem, där hon bor tillsammans med sin far, doktor Cohen och den mäktiga katten Ezechiele. Doktor Cohen är en charmerande och originell person som för det mesta talar triestinsk dialekt. Han är bland annat vän med poeten Umberto Saba (så här stiger verkligheten in över fiktionsgränsen) och stämningen i romanen får mig att tänka både på Italo Svevo och Giorgio Bassani (Ferraras judiska kvarter har/hade säkert mycket gemensamt med de dito triestinska). Psykoanalysen svävar över rummen och drömmarna och deras tydning. Det finns en tät eller förtätad erotisk intimitet i romanen, i alla fall i början och i något lyckligt kapitel mot slutet. Det som river hål på denna lockande gåtfullt sensuella atmosfär av rent fysisk närhet och kroppsvarm förtrolighet är inte doktor Cohens närvaro i huset eller på det unga parets bröllopsresa, utan Marcos notoriska otrohet, eller kanske inte den heller i sig utan Tomizzas litania över Marcos erotiska eskapader, den ena tristare och banalare än den andra. Tyvärr består mer än hälften av boken av dem. Uffa che barba! För det finns så vackra kapitel, till exempel det fjärde (av fem) som är en återblick på Miriams och Stefanos allra första möten. Det är här boken påminner lite om Bassanis Il giardino dei Finzi-Contini. Jag blir så tagen av Miriam, precis som av Bassanis Micòl. För Tomizza kan verkligen skapa underbara kvinnoporträtt. Och staden Trieste får också liv under hans händer. Ett argt och taggigt liv, men ett med trollkraft.

sai – dice un giorno Miriam a Stefano – la città in cui viviamo, pronta a farsi in quattro pur di dare dispiacere ad un altro. Città di fratricidi, diceva papà.

(vet du – säger Miriam en dag till Stefano – staden vi lever i slår gärna knut på sig själv för att den ena ska få pina den andra. En stad av brodermord, sa far.)

Canal Grande, Ponterosso, le cupole della chiesa serbo-ortodossa – dicembre 2011

Ultimo quarto

Luna,
Piuma di cielo,
Così velina,
Arida,
Trasporti il murmure d’anime spoglie?

E alla pallida che diranno mai
Pipistrelli dai ruderi del teatro,
In sogno quelle capre,
E fra arse foglie come in fermo fumo
Con tutto il sgolarsi di cristallo
Un usignolo?

≈≈≈

Sista kvarteret

Måne,
Himlafjäder,
Så tunn,
Spröd,
Bär du sorlet från nakna själar?

Och till den bleka vad säger då
Fladdermössen från teaterruinen,
I drömmen dessa getter,
Och bland torra löv som i orörlig rök
Med hela sin kristallsång
En näktergal?

Igår eftermiddag när jag satt och bläddrade lite planlöst i Klaus Wagenbachs Kafkabiografi gjorde jag en upptäckt. Ja, ingen upptäckt för världen men väl för mig själv, det är väl det man vanligen menar med att man gör upptäckter.

På sidan 136 i boken står det strax ovanför mitten så här:

Den ”Schloß”-Roman begann Kafka während eines dreiwöchigen Aufenthalts in Spindelmühle,

På ett annat ställe läser jag att mycket av miljön i ”Das Schloß” är hämtad från Spindelmühle. Det var ju i Spindelmühle som nu heter Špindlerův Mlýn, som jag tillbringade två dryga halvveckor den här sommaren. Denna lilla ort var utgångspunkten för alla Riesengebirgevandringarna.

Jag slår nu upp första sidan i ”Das Schloß” och läser de inledande raderna:

Es war spätabends, als K. ankam. Das Dorf lag in tiefem Schnee. Vom Schloßberg war nichts zu sehen, Nebel und Finsternis umgaben ihn, auch nicht der schwächste Lichtschein deutete das große Schloß an. Lange stand K. auf der Holzbrücke, die von der Landstraße zum Dorf führte, und blickte in die scheinbare Leere empor.

Det här måste vara bron K. stod på och Kafka måste ha gått här och tänkt ut det hela. Jag fotograferade (lite klumpigt) av en av bilderna från förra sekelskiftet som finns uppsatta på en vägg på pensionatet där vi bodde. I verkligheten ser det nu lite annorlunda ut, men inte helt och bron finns där än. Och jag har stått på den precis som K.

Contovello

Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende

così erta dal monte una scaletta,

che pare, come avanza, il piede metta

nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.

Ricompare. Si affanna ancora attorno

quel ritaglio di terra grigia, ingombra

di sterpi, a fiore del sasso. Seduto

all’osteria, bevo quest’aspro vino.

Contovello

En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.

Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.

Jag fastnade särskilt för det Jan Henrik sa om hur tidigt man kan hamna i ett sådant här ”yrkesspår”, att det nog var den tvåspråkiga barndomen som förde in honom på hans bana, ja, inte bara den, men den beredde marken för den (”hat die Weichen dafür gestellt”, skulle jag vilja säga).

Efteråt gick vi på restaurangen ”Pri Zvoncu” och tillbringade eftermiddagen med härliga kötträtter – flätade, fyllda, inbakade köttbitar – och gott vin.

Och nu är det strax dags för nästa del av programmet: Jan Henrik Swahn ska möta min ena studentgrupp över två romaner han skrivit och de läst, Lingonkungen och Vandrarna.

Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sän – En enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.

Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:

Dan sami sän

Dan sami sän,
da Canyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Canyn,
ostani itän.

≈≈≈

Samo en sen

Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.

≈≈≈

En enda dröm

En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.

≈≈≈

Un unico sogno

Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.

Umberto Saba har skrivit en dikt om just den utsatta positionen hos Kontovel. Kliver man fel i trappan så hamnar man i det ändlösa havet.

Contovello

Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.

Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.

Ein Winterabend

Wenn der Schnee ans Fenster fällt,
lang die Abendglocke läutet,
vielen ist der Tisch bereitet
und das Haus ist wohlbestellt.

Mancher auf der Wanderschaft
kommt ans Tor auf dunklen Pfaden.
Golden blüht der Baum der Gnaden
aus der Erde kühlem Saft.

Wanderer tritt still herein;
Schmerz versteinerte die Schwelle.
Da erglänzt in reiner Helle
auf dem Tische Brot und Wein.

Georg Trakl (1887-1915)

≈≈≈

Ikväll bär det av. Jag tar upp tråden igen efter nyår.

Jag läser dikten Trieste av Umberto Saba:

Trieste

Ho attraversata tutta la città.
Poi ho salita un’erta,
popolosa in principio, in là deserta,
chiusa da un muricciolo:
un cantuccio in cui solo
siedo; e mi pare che dove esso termina
termini la città.

Trieste ha una scontrosa
grazia. Se piace,
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
come un amore
con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via
scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,
o alla collina cui, sulla sassosa
cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.
Intorno
circola ad ogni cosa
un’aria strana, un’aria tormentosa,
l’aria natia.

La mia città che in ogni parte è viva,
ha il cantuccio a me fatto, alla mia vita
pensosa e schiva.

≈≈≈

Jag prövar att översätta orden i den del av dikten jag tycker bäst om:

”hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;
som en kärlek
med svartsjuka.”

och i den finns bland annat sex dikter av Tranströmer i Mišo Grundlers översättning.

Jag väljer ut dikten ”Gogol” och lägger den här både i original och i kroatisk översättning:

Gogol

Kavajen luggsliten som en vargflock.
  
Ansiktet som en marmorflisa.
   
Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar                                                                                
av hån och misstag,
  
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga                                                        
passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,  

antänder gräset på ett ögonblick.
  
Rymden är full av horn och klövar och därunder                                                                              
glider kaleschen skugglik mellan min faders                                                                                  
upplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen                                                               
(såg du den sköna i det lutande tornet)
  
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt                                                                                 
den arme i sin kappa.
  
Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av
                                          
                                       skrattets hjordar,  
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
                                           
                                        ovanför trädgränsen.

Människors raglande bord.  

Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.  
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet! 


Gogolj

Sako olinjao poput čopora vukova.
Lice poput krhotine mramora.
Sjedi okružen svojim pismima usred gaja koji šušti
od prezira i pogrešaka,
da, srce biva otpuhano kao list papira kroz negostoljubive
prolaze. 

Suton se šulja zemljom poput lisice,
i u trenu uspije užgati travu.
Svemir je pun rogova i kopita, a ondje dolje
poput sjene klizi fijaker osvijetljenim dvorištima
mojega oca.

Petrograd položen na zemljopisnoj širini uništenja,
(jesi li vidio tu ljepotu u nagnutome tornju)
a ledom okovanim četvrtima poput meduze pluta
siromah u svojoj kabanici. 
A tu, umotan u ruho posta, sjedi on, nekad okružen
                salvama smijeha,
no one su odavna prešle u sfere daleko gore
                iznad vrhova stabala.

Klimavi čovječji stolovi.
Pogledaj van, vidi kako tama u vatri guta galaksiju od duša.
Uzvini se na svojoj vatrenoj kočiji i napusti ovu zemlju!  

≈≈≈

För övrigt kan ni höra den dikten läsas på kroatiska i det här radioprogrammet, där jag intervjuas om Tranströmer. Jag säger inget särskilt värdefullt, men det rymmer faktiskt två av Mišo Grundlers översättningar. (För att komma åt programmet får ni leta er fram till rubriken ”Tomas Tranströmer” eller datumet 13.12.)

PS Här finns det förra inlägget med Mišo Grundlers Tranströmer-översättningar.