°
°°°

Abigail

I herdinnedräkt skred hon ut ur Melechs hus
Till sina hjordar av unga dromedarer,
I ädel tävlan med de vilda hästarna
Och drev silvergetterna ut ur staden,
Tills aftonametisterna stod i ring runt jorden,
Fylld av oro för sin dotter var kung Saul.

Hon lät ej vilsegångna djur bli offer
För öknens hungriga schakaler
Och på armen bar hon blodiga spår av bett;
Hon ryckte killingen ur lejoninnans gap.
– Den blinde siaren förutsåg det var gång…
Gräsen skälvde i Judalandets dal.

I faderns famn sov den lilla Abigail
När Israels härskare lyssnade över Juda
Bort mot den fientliga hettiten.
– Skarabén i hans krona vittrade. –
Men månen höll troget vakt över Melechs marker,
Och hans krigare övade sig i bågskytte.

Tills den allsmäktige blåste ut den gyllne herden
”Fader Abraham” – förklarade Melech allvarligt för sitt barn:
”Han förblev i sitt eviga sken utan synd.”
Och även hans sena lilla stjärna glänste ljus och vit:
Man kunde ännu se den gnistra där i vinden.
”En gång bar hans far den, ett påskalamm, på sin Herres maning.”

När det unga riset sedan blommade på fälten,
Slöt Saul sina mäktiga judeögon båda,
Och en ängel mötte hans Abigail i hagen,
Han sade: ”Jehova har blåst ut din faders själ”…

°
°°°

Abigail

Im Kleid der Hirtin schritt sie aus des Melechs Haus
Zu ihren jungen Dromedarenherden,
Im edlen Wettlauf mit den wilden Pferden
Und trieb die Silberziegen vor die Stadt hinaus,
Bis sich die Abendamethysten reihten um die Erden,
Um seine einzige Tochter bangte König Saul.

Sie setzte das verirrte Tier nicht aus
Der Wüste hungernder Schakale
Und trug am Arme blutiger Bisse Male;
Entriß das Böcklein noch der Löwin Maul.
– Der blinde Seher sah es jedesmal voraus…
Die Gräser zitterten im Judatale.

Im Schoß des Vaters schlief die kleine Abigail
Wenn über Juda lauschte Israels Gebieter
Hinüber zu dem feindlichen Hettiter.
– Der Skarabäus seiner Krone wurde faul. –
Treu aber hütete der Mond des Melechs Güter,
Und seine Krieger übten sich im Pfeil.

Bis der Allmächtige blies den goldenen Hirten aus
”Den Vater Abraham” – erklärte ernst der Melech seinem Kinde:
”Der blieb in seinem ewigen Scheine ohne Sünde.”
Und auch sein spätes Sternlein glitzerte ganz hell und weiß;
Man konnte es noch funkeln sehen im Winde.
”Einst trug sein Vater es, ein Osterlämmlein, hin auf seines Herrn Geheiß.”

Als auf den Feldern blühte jung der Reis,
Schloß Saul die mächtigen Judenaugen beide,
Und seiner Abigail begegnete ein Engel auf der Weide,
Der kündete: ”Jehovah blies die Seele deines Vaters aus” …

The post Abigail first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är målad av Julie Wolfthorn.

Kete Parsenow

Du är undret här i landet,
Rosenolja flyter under din hud,

På ditt hårs guldande
Läppjar drömmar;
Deras tolkningar förkunnar diktare.

Du är mörk av guld –
I ditt anlete vaknar
De älskandes nätter.

En sång är du
Broderad på blondgrund,
Du står i månen…

Alltid vaggar dig
Bambulunden.

°°°
°

Kete Parsenow

Du bist das Wunder im Land,
Rosenöl fließt unter deiner Haut,

Vom Gegold deiner Haare
Nippen Träume;
Ihre Deutungen verkünden Dichter.

Du bist dunkel vor Gold –
Auf deinem Antlitz erwachen
Die Nächte der Liebenden.

Ein Lied bist du
Gestickt auf Blondgrund,
Du stehst im Mond…

Immer wiegen dich
Die Bambusweiden.

The post Else Lasker-Schüler: Kete Parsenow first appeared on Bodil Zalesky.

Idag har jag bestämt mig för att visa ”Visibile, invisibile” på svenska: ”Synlig, osynlig”. Bildvalet är, det medger jag gärna, rätt självsvåldigt, men den som vill kan ju tänka sig andra bilder. Och helt omöjligt är det ju inte att Quasimodo sett Sjöströms film…

Visibile, invisibile

Visibile, invisibile
il carrettiere all’orizzonte
nelle braccia della strada chiama
risponde alla voce delle isole.
Anch’io non vado alla deriva,
intorno rulla il mondo, leggo
la mia storia come guardia di notte
le ore delle piogge. Il segreto ha margini
felici, stratagemmi, attrazioni difficili.
La mia vita, abitanti crudeli e sorridenti
delle mie vie, dei miei paesaggi,
è senza maniglie alle porte.
Non mi preparo alla morte,
so il principio delle cose,
la fine è una superficie dove viaggia
l’invasore della mia ombra.
Io non conosco le ombre.

°°°
°

Synlig, osynlig

Synlig, osynlig
körkarlen vid horisonten
i vägens armar ropar
svarar rösten från öarna.
Inte heller jag är på drift,
runt om rullar världen, jag läser
min historia som nattvakten
regnets timmar. Det hemliga har lyckliga
konturer, strategier och svåra lockelser.
Mitt liv, inbyggare grymma och leende
på mina vägar, i mina landskap,
har dörrar utan handtag.
Jag rustar mig ej för döden,
tingens ursprung vet jag,
slutet är en yta där min skuggas
inkräktare färdas.
Jag känner inte skuggorna.

The post Visibile, invisibile first appeared on Bodil Zalesky.

Ödets stjärnor

Dina ögon dröjer inför mitt liv
Som nätter som längtar efter dagar,
Och den kvava drömmen ligger på dem
Outforskad.

Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden,
Järnfärgade med längtanssvansar,
Med brännande armar som söker kärlek
Och griper i luftens kyla.

Stjärnor i vilka ödet mynnar.

°°°
°

Sterne des Fatums

Deine Augen harren vor meinem Leben
Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen,
Und der schwüle Traum liegt auf ihnen
Unergründet.

Seltsame Sterne starren zur Erde,
Eisenfarb’ne mit Sehnsuchtsschweifen,
Mit brennenden Armen, die Liebe suchen
Und in die Kühle der Lüfte greifen.

Sterne in denen das Schicksal mündet.

The post Sterne des Fatums first appeared on Bodil Zalesky.

Ikväll vill jag visa en dikt ur samlingen ”Mein blaues Klavier”, en dikt jag vågade mig på först ganska sent, men som jag kanske just den här dagen har kommit en bit närmare.

°°°
°

Grånad kommer hans lilla värld tillbaka

I mitt hjärta leker paradisen…..
Men jag vänder ur förgången lycka
Åter till en värld av tröstlös lövlöshet.

En sänka ler så aningslöst från ängen,
En bäck, men på dess botten törstar nu dess öde.

Jag lider så vid tanken på dess lyckas flykt –
Därför sluter jag mig mot min ljusa dykarlust.

Ur mitt hjärta faller sista hälsningar
Från livstråden ned – dig vill jag dem förläna.

Solen fäster i grusets kristaller,
Ända till slutet sitt gyllne ögonblick.

Gud gråter….. grånad kommer hans lilla värld tillbaka,
Som Han i skapelsen skar ut ur himmelens turkos.

Mig lär vingmänniskor, som längs en bit av vägen
Mig stärker och mig vattnar för mitt kall –
Och sedan åter flyter bort i luftens skikt:
Så att jag för – ouppfyllda Gudabud – må sona.

°°°
°

Ergraut kommt seine kleine Welt zurück

In meinem Herzen spielen Paradiese…..
Ich aber kehre aus versunkenem Glück
In eine Welt trostlosester Entblätterung zurück.

Ein Grübchen lächelt ahnungslos aus einer Wiese,
Ein Bach, doch auf dem Grunde dürstet sein Geschick.

Ich leide sehr um sein verflüchtend Glück –
Darum ich mich des Tauchens heller Lust verschließe.

Aus meinem Herzen fallen letzte Grüße
Vom Lebensfaden ab – dir schenk ich diese.

Die Sonne heftet im Kristall der Kiese,
Noch scheidend ihren goldenen Augenblick.

Gott weint….. ergraut kommt seine kleine Welt zurück,
Die Er in Seiner Schöpfung schnitt aus himmlischem Türkise.

Es lehren Flügelmenschen, die des Wegs ein Stück
Mich, meines Amtes wegen, stärken und begießen –
Und wieder jenseits in die Lüfte fließen:
Daß ich für – unerfüllte Gottesweisung – büße.

The post Else Lasker-Schüler: Ergraut kommt seine kleine Welt zurück first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är en bild av en bild av de här stenbrotten vid Siracusa.

Latomìe

Sillabe d’ombre e foglie, 
sull’erbe abbandonati 
si amano i morti. 

Odo. Cara la notte ai morti, 
a me specchio di sepolcri, 
di latomìe di cedri verdissime, 

di cave di salgemma, 
di fiumi cui il nome greco 
è un verso a ridirlo, dolce. 

°°°
°

Stenbrott

Stavelser av skuggor och löv,
i gräset övergivna
älskar de döda.

Jag hör. Kär är natten för de döda,
för mig speglar den gravar,
stenbrott klargröna av cedratblad,

saltgruvor,
floder där det grekiska namnet,
upprepat blir en vers, så ljuv.

The post Salvatore Quasimodo: Latomìe first appeared on Bodil Zalesky.

L’Ànapo

Alle sponde odo l’acqua colomba,
Ànapo mio; nella memoria geme
al suo cordoglio
uno stormire altissimo.

Sale soavemente a riva,
dopo il gioco coi numi,
un corpo adolescente:
Mutevole ha il volto,
su una tibia al moto della luce
rigonfia un grumo vegetale.

Chino ai profondi lieviti
ripatisce ogni fase,
ha in sé la morte in nuziale germe.

– Che hai tu fatto delle maree del sangue,
Signore? – Ciclo di ritorni
vano sulla sua carne,
la notte e il flutto delle stelle.

Ride umano sterile sostanza.
In fresco oblio disceso
nel buio d’erbe giace:
l’amata è un’ombra e origlia
nella sua costola.

Mansueti animali,
le pupille d’aria,
bevono in sogno.

°°°
°

Floden Ànapo

Vid dina stränder hör jag vattnet kuttra,
min Ànapo; i minnet flämtar
till dess sorger
ett ljudligt brus.

Mjukt stiger ur floden,
efter leken med gudar,
en ynglingakropp:
Ansiktets uttryck skiftar,
på skenbenet buktar
i ljusets spel en växtfiber.

Böjd över jäsande djup
uthärdar han åter var fas,
inom sig bär han döden i hymens grodd.

– Vad har du gjort med blodets flodgång,
Herre? – Kretslopp av återkomster
fåfängt i hans kött,
och natten och stjärnornas vågsvall.

Ofruktbar massa skrattar mänskligt.
Nedstigen i nyfödd glömska
han ligger i gräsets mörker:
den älskade en skugga som lyssnar
i smyg i hans revben.

Milda djur,
med pupiller av luft,
dricker i drömmen.

The post L’Ànapo first appeared on Bodil Zalesky.

Bilden är lånad och landskapet är visserligen som i dikten från det sicilianska inlandet, men inte från Acquaviva eller Plàtani. Det är Calascibetta vi ser på höjden, men stämningen i bilden kanske ändå påminner om den i dikten. Och om inte annat så är det en mycket vacker bild. Så vitt jag kan se är den tagen av den store fotografen Giorgio Sommer.

Che vuoi, pastore d’aria?

Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Plàtani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
dal riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.

°°°
°

Vad vill du, luftens herde?

Och ännu hörs ljudet från herdarnas
urtida horn, kärvt över skrevor
vita av ormars skinn. Kanske
det brusar från Acquavivas höga slätt,
där floden Plàtani rullar snäckor
under vattnet kring fötterna på pojkar
med olivfärgad hud. Från vilka marker
ljuder och ekar vindens fångna fläkt
i det redan vittrande ljuset; vad vill du,
luftens herde? Kanske kallar du på de döda.
Du här bredvid mig hör det ej, yr av havets
återsken, du lyssnar till ett dämpat rop
från fiskare som drar upp näten.

The post Che vuoi, pastore d’aria? first appeared on Bodil Zalesky.

Achim von Arnim (1781-1831) är i våra dagar mest bekant för sin andel i arbetet med ”Des Knaben Wunderhorn” (Gossens förtrollade horn). Tillsammans med vännen Clemens Brentano gav han under denna titel ut en omfattande samling gamla tyska folkvisor. De båda vännerna skapade delvis om visorna, gjorde egna tillägg och gav texterna i samlingen en mer enhetlig form. Dessa visor kom att påverka de flesta tyska romantikerna och även senare författare. Heinrich Heine som egentligen inte hade mycket till övers för de tyska romantikernas verk säger om denna bok att ”den i sig bär den tyska själens mest intagande blomster, och att den som vill lära känna det tyska folket från dess mest älskvärda sida ska läsa dessa folkvisor.” En rad tonsättare har genom tiderna känt sig manade att göra musik av eller till dessa visor – vi kan till exempel tänka på Gustav Mahlers sångcykel ”Des Knaben Wunderhorn".

Romantiken vill sträcka sig bortom det för oss begripliga. Den förnekar egentligen inte förnuftets värde men den vill ge rymd åt fantasin och drömmen och det som ligger utanför det rationella tänkandets sfär. Bland den tyska romantikens författare finns många egensinniga gestalter och deras texter tar gärna de mest vindlande svindlande vägar och det är förstås omöjligt att avgöra vem av dem som skrev mest originellt, men en liten vink om Arnims plats bland dessa kan kanske några röster från hans samtid ge. Goethe uttryckte sig en gång så här om honom: ”Achim von Arnim är som ett fat där tunnbindaren glömt att fästa banden, så att innehållet flödar ut på alla sidor.” Och Wilhelm Grimm – en av bröderna Grimm – menade att hans berättelser ”liknade bilder som på tre sidor hade en ram, men ingen på den fjärde sidan, så att målningen fortsatte i all oändlighet tills man slutligen inte kunde skilja himmel från jord.”

Den tyska romantiken hade rent geografiskt flera centra där tidens tänkare och diktare kom att samlas för att utbyta erfarenheter, inspirera varandra eller låta sina åsikter brytas mot varandras. En blick bakåt från vår tid säger oss att de två hjärtpunkterna var städerna Jena och Heidelberg. Jena kom att bli navet för den tidigare som lade den teoretiska grunden för strömningen. Verk om konstens väsen, om enheten mellan natur och ande, om litteraturens väg till ”universalpoesin”, där alla genrer möts i de litterära verken samtidigt som litteraturen i sig också vill införliva vetenskap och filosofi, blev skrivna. Till de mer kända bland dessa filosofer och teoretiker hör Fichte, Schleiermacher, Schelling och bröderna Schlegel. Skönlitterära verk av Jena-romantikerna som lever än idag har egentligen bara Novalis och Tieck lämnat efter sig. De något senare Heidelberg-romantikerna kom inte sällan att omsätta Jena-romantikernas idéer i praktiken. Lite grovt kan man säga att de diktade mer och ägnade sig mindre åt att konstruera tankebyggen. Till denna gren räknas bland andra Eichendorff, Hoffmann, Brentano och Arnim. Många av de romantiska diktarnas verk förblev fragment eftersom det i romantikens väsen finns en strävan efter eller en längtan till det som ligger bortom det för oss möjliga, den är rörelse och vardande och kan därför aldrig nå fulländning.

Achim von Arnims mor dog kort efter hans födelse och han kom att med sin bror växa upp hos mormodern. Innan han slog in på författarbanan studerade han både juridik, naturvetenskaper och matematik – han skrev under studietiden en rad vetenskapliga texter som exempelvis ”Versuch einer Theorie der elektrischen Erscheinungen" (Försök till en teori om elektriska fenomen). Tillsammans med brodern Karl Otto gjorde han mellan 1801 och 1804 en omfattande bildningsresa både genom de tyskspråkiga länderna och genom andra delar av Europa. Han kom under denna tid i kontakt med några av romantikens stora, bland andra Ludwig Tieck, och när han var i tjugoårsåldern lärde han känna Clemens Brentano och en stor vänskap kom att inledas. De båda flyttade senare till Heidelberg och kring dem kom den heidelbergska grenen av romantiken att växa fram. Under en kortare tid gav Arnim där ut tidskriften ”Zeitung für Einsiedler” (Tidning för eremiter), som då blev ett slags språkrör för Heidelberg-romantikerna. Bland dem som skrev för tidskriften var Bettina Brentano, Clemens’ syster, som kom att gifta sig med Achim von Arnim. Paret fick tillsammans sju barn, men levde efter några år tillsammans till största delen åtskilda, hon och barnen i Berlin och han på familjegodset Wiepersdorf söder om staden. Då och då besökte de varandra och brevväxlingen mellan dem var tät och breven har givit litteraturforskningen mycket stoff om romantiken och de båda författarna, för Bettina von Arnim var också författare i sin egen rätt. Dessutom var hon ofta den första läsaren av makens böcker.

Med ”Die Kronenwächter” (Kronväktarna), sin väl mest kända roman, hade Arnim åtminstone inledningsvis mycket begränsad framgång. När den första av de planerade fyra delarna kom ut missförstod många den som en historisk roman i Walter Scotts anda, eftersom Scotts romaner just vid denna tid kommit att bli kända och beundrade i Tyskland och man tänkte sig Arnim som en tysk motsvarighet till Scott. Hans läsare visste inte hur de skulle ställa sig till verket som för dem tedde sig orealistiskt, skurrilt och överlastat. Men hans mål med romancykeln var helt andra än att återge historiska förlopp och i förordet skrev han bland annat att detta verk ”inte alls var tänkt att återge en historisk sanning utan att det i stället sökte treva sig fram till att fylla luckorna i historien”. Tyvärr lät han sig påverkas av tidens mode och av kritikerrösterna, så i den andra delen försökta han närma sig det man önskade sig av honom, men då tynade inspirationen bort, eftersom de vilda kasten i förloppen inte gick att styra och hans romanfigurer inte lät sig tämjas. Bettina von Arnim uttryckte detta senare så här: ”Han kunde inte stänga in sina hjältar i skåp för att de likt dockor skulle skyddas från skador.”

Till svenska finns inte mycket ur Arnims verk översatt utom några av novellerna som till exempel ”Majoratsherrarna” (1948), ”Den galne invaliden" (1957) liksom ”Isabella av Egypten” (1920) som ni har framför er här i nyöversättning. ”Majoratsherrarna" är en mycket tät berättelse om två i varandra sammanvävda kärlekshistorier fylld av hallucinationer och drömmar men också av ett djupt allvar, fast mitt i detta allvar kan plötsligt ironin blinka till. Kort efter att novellen kommit ut skriver författaren några bittra rader till Brentano där han jämför mottagandet av boken med det av produkterna från hans brännvinsbränneri. Men Arnims berättelser inspirerar ännu i vår tid och Werner Herzog gjorde 1968 sin första film ”Lebenszeichen" (Livstecken) genom att omskapa ”Den galne invaliden” och flytta förloppet 150 år framåt i tiden. 

Att läsa Arnim är ett äventyr där dröm, saga och vildaste fantasi står sida vid sida med de grundligaste sakliga beskrivningar och de fiktiva figurerna verkar ofta leva sina egna liv närmast oåtkomliga för författarens påverkan, intressant är också hur rundade och föränderliga dessa karaktärer är och hur ofta läsaren tvingas omvärdera sin syn på dem – den man kanske först kände antipati för kan i ett senare skede väcka ens medlidande. Förloppen är så slingrande och samtidigt branta att ingen läsare kan förutse vilket hugskott Arnim tänker kasta in härnäst. Orädd och obekymrat lekfull låter han infallen välla fram och ändå kan en stark, betvingande vilja att tala uppriktigt om de yttersta tingen ligga innesluten i berättelsernas virrvarr. Arnim säger vid ett tillfälle om en av sina karaktärer, en döende furstinna: ”Hennes sista jämrande utrop ska vi inte nedteckna; de tillhör knappast henne längre, de är blott skriket från den mänskliga naturen, som med möda lämnar det som är detta liv.” Och Heine skrev en gång: ”Han var inte livets diktare utan dödens.”

Och trots den hisnande akrobatiken och groteskerierna i skeendena ställer Arnim oss inte sällan inför en bländande, om än gärna bisarr, skönhet inne i den förvirrande värld han låter oss besöka:

”Till sist kom Braka tillbaka och eftersom dörren inte öppnades för henne smög hon sig ner i trädgården, där hon blev vittne till den underbara orörliga bilden av den kraftfulle Michael i liksvepning och med glänsande silverkrona och på honom den bleka flickan med de svarta lockarna böljande över honom, samtidigt som den svarta hunden med de glödande ögonen höll fast i henne.”

 En gång skrev Achim von Arnim till vännen Clemens Brentano: ”Allt i världen sker för poesins skull”.

The post Isabella av Egypten – förord first appeared on Bodil Zalesky.

Här hemma på Kornatska har jag bara tre dikter av honom inne i en antologi. Den första står direkt under Gunnar Björlings ”Vita mås och änders lugna slag”, jag har ett bokmärke där, men vågar jag välja den, när den nu tvingar mig till så många tårar? Nej, men jag gör det ändå. Och bilden av Rabbe Enckell är från mitt födelseår.

Första sommarns kalv

Första sommarns kalv ser med blanka ögon jorden.
I hans stora svarta öga simmar molnet och vattubäckens skum
och vårens färglösa mygga flyr ur björkens gröna blad
att spegla sig däri
som var det ett av skogens blinda vatten.

The post En dikt av Rabbe Enckell first appeared on Bodil Zalesky.