Bilderna här gör ingen rättvisa åt det som spelades upp inför våra ögon, men kanske kan de ändå ge en liten idé:

ur Fröken Julie:

Jean: Och så får jag se fröken anföra dansen med skogsvaktarn. Men när hon blir varse mig, rusar hon direkt i mina armar och bjuder opp mig, till damernas vals.

ur Fadren:

Nöjd: Jo, se, det var så, att vi var på dans hos Gabriel, och så, och så sa Ludvig…

ur Spöksonaten:

Bengtsson: Ja-a, lite ovanliga, kan man säga.
Johansson: Är det musikafton, eller vad ska det bli?

Bengtsson: Denna fru i huset – tyst Polly! – denna mumie har suttit här i huset i fyrtio år – samma man, samma möbler, samma släktingar, samma vänner…

ur Liten katekes för underklassen:

x: Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det.

Drvored spelar:

Imorgon är det premiär på riktigt och då kommer det hela att filmas av en som kan det här och så småningom hoppas jag den filmen ska bli tillgänglig ”överallt”.

Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.

Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:

Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.

Så här börjar den:

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.

Här kan ni läsa hela.

≈≈≈

PS Det blir stilla här några dagar.

blick mot ”hemsidan”

När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?

Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.

°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin.

Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,

Som preussarn visste att förträffligt bruka,

I exercisen smidiga och mjuka,

I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

Från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.

Carl Snoilsky

från Röhsska museet

Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!

ur Sesemana

och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:

Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”

Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.

Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.

Det här är ett försök att introducera Vasyl Makhnos poesi för en svenskspråkig publik. När Salongen vaknar till liv återkommer jag med Makhno där.

gata i Sighetu Marmației – lånad bild

Sighetu Marmației

I Sighetu Marmației doftade maskstungna äpplen
och zigenerskor hängde i dina ärmar och ville spå
och de sa att de visste allt om dig
de luktade av țuică spetsat med morgonens lök
och ukrainska cigaretter
som de smugglade över gränsbron flera
gånger om dagen

morgondimmor omslöt staden upp till halsen
de kom ner från bergen – som byborna därifrån – till marknaden i Sighetu
och stannade kvar på gatorna
och smög sina huvuden intill husen
som de herrelösa hundarna
i denna stad

Jag stod vid en gatukorsning
en skylt pekade mot Baia Mare
i närheten den restaurerade synagogan
den ortodoxa kyrkan och rådhuset och några tändsticksaskshus
omkullvälta av vinden vittnande om undergången
för alla europeiska kontinenter och imperier
och bara järnvägen från österrikisk tid
släpade trots allt iväg sina vagnar
som ett trotsigt barn vid handen
och tåget
for in bland bergen och försvann i dem för alltid
hade tagit med sig judarna bort

för de fick inte leva där
för det betydde att be i synagogan
att mjölka getter och sälja paprika
att resa till Baia Mare och Ungern
och att sjunga sina sorgsna sånger på sabbaten

här kunde man alls inte leva
bland träkyrkorna med kyrilliska inskrifter
med bilder på sankta Barbara och yttersta domen
med evangelisterna som höll pekfingret redo
som en nyckel
och när han låser kyrkan och kyrkogårdsgrinden för natten
knotar nattvakten kanske
över de rostiga nycklarna och låsen

Och Sighetu Marmației luktade också av söndermosade plommon
med bruna kärnögon som hos en död ko där
myggor och myror kröp
och det var tydligt att nattåget närmade sig stationen
för långt innan det stannade hade lokföraren sänt sin vissling
till bergen och äpplena och plommonen och de utmattade zigenarna
som satt och drack vin på vägkrogen
och rensade stekta foreller med smutsiga fingrar
medan de hojtade till krogägaren
hämta mer vitt bröd
och det kvickt

för de ville nå fram till gränsövergången
när deras kvinnor kom hem
med de smugglade cigaretterna

≈≈≈

När jag läste dikten så upptäckte jag helt vid sidan om att jag faktiskt har snuddat vid den här trakten genom en annan poet, nämligen rumänske poeten Ioan Es. Pop som kommer från landskapet Maramureş, där Sighetu Marmației ligger. Kanske minns ni några av hans dikter som jag publicerade här en gång? Här är en.

°°
Här kan ni läsa Makhnos originaltext.

Jag ville, jag vore

Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.

Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.

En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.

Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.

Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.

Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…

Skulle jag sörja då vore jag tokot

Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft
att de kunn’ trotsa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;
mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej
Ingen mått’ skjutshästen alltför hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.
Ingen tårs göra mer än han kan svara,
rätt måst (trots orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

Åkerbrukarens sång

Dagen gryr, av arbete full.

Med vila kommer natten.

Jag vänder min åker för matens skull.

Jag gräver min brunn och får vatten.

Vad angår mig kejsarens ära och prakt,

storhet och makt?

För en liten tid sedan fick jag en alldeles ny bok i mina händer, en bok som då var så ny att det ännu inte vuxit ut några pärmar på den. Vid det här laget har den pärmar och den är utgiven av Bonniers. Den heter ”Grymhet” och den är skriven av Birgitta Lindqvist. Nu kunde jag säga ”hon är gift med…”, men det gör jag inte, fast det är hon förstås ändå. Hon har bott i Kina under långa tidsperioder och kommit mycket nära det kinesiska, så nära att hon kan föra andra en bit på vägen in i Mittens rike, där det förresten finns fem väderstreck och där det femte är just mitten. ”Grymhet” är en novellsamling eller kanske i lika hög grad en samling essäer. Mycket handlar om det svåra eller omöjliga i att vara kvinna i Kina, idag eller ännu mer under tidigare epoker. Den första texten ”Taklamakan” slutar med orden: ”Härskaren av helvetet dömer honom till det grymmaste straffet: Zeng ska återfödas i en kvinnas kropp.” Och då har vi nyss fått läsa att Zeng först doppats i kokande olja, spetsats på rader av svärd och tvingats svälja flytande metall. Nu ska det alltså bli värre…

Det finns, inte oväntat kanske, också en berättelse om lotusfötterna. Vi bjuds på en liten inledning där vi möter en prins som i sin närhet har en underbar dansös som dansar på tåspetsarna klädd i sidenstrumpor. Denna lilla vackra bakgrund avslutas med det hårda konstaterandet: ”Prinsens skönhetsupplevelse på 900-talet gav upphov till miljoner kvinnors lidande och vanställda fötter.” Och till sist får vi tillsammans med Birgitta Lindqvist vara med om hur en gammal kvinna tar av sig tygskorna och lindar upp fotbanden tills de små smärtsamt ihopkrökta fötterna blir synliga, men att röra vid dem avstår vi ifrån.

Vi ser in i det enda tillåtna ansiktet, Maos ansikte, och i tusentals kopior av det. Men från en tid långt efter Maos kommer historien om de unga kinesiskorna som riskerar synen för att genom en operation avlägsna ögats sneda linje och för att få ögonlock att smeta ögonskugga på.

Det är svårt att värja sig emot sirligt tecknade fasor som den om den grymma kejsarinnan Cixi som kastar de stackars eunuckerna som inte kan simma i vattnet som föda åt karparna och ”hovdamerna fnissade när hon föraktfullt påpekade att eunuckerna inte hade någon ‘drake’, därför var deras dödsskrik gälla som kråkornas.”

Vi promenerar i Fu Xing-parken i den gamla franska stadsdelen i Shanghai. Vårt mål är en plats nära utgången där en gammal man står böjd över stenläggningen och målar dikter med en pensel doppad i vatten. Under några ögonblick är dikten där, sedan inte.

Något av det allra intensivaste och starkast berörande finns inrymt i den lilla berättelsen om fredspristagaren Liu Xiaobo och hans kärleksförklaring till hustrun som slutar med orden: ”Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig.”

Texterna i den här samlingen är alla vackert och pregnant skrivna och de ger läsaren överraskande djupa inblickar i Kina och det kinesiska. I boken behandlas både historia, politik och kultur, men det är de mänskliga relationerna som står i centrum, kommunikationen mellan en västerländsk människa och hennes kinesiska systrar och bröder i världen. Samtidigt som framställningen är mycket saklig är tonen hela tiden djupt personlig. Närmandena mellan väst och öst känns i hög grad angelägna, visserligen ofta fyllda av komplikationer men alls inte omöjliga.

Många av de här korta berättelserna för tanken till klart tecknade miniatyrer, ja, faktiskt till kinesiska tuschteckningar. Och det känns helt riktigt att avsluta den här lilla presentationen med en dikt av Li Po (701-762):

Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,

men lodar aldrig sorgens djup ändå.

≈≈

(En liknande text publicerades för några veckor sedan i Hufvudstadsbladet)

≈≈

PS Salongen lider av ett tekniskt elände, möjligen är det fråga om ett sabotage. Jag hoppas den snart ska vakna till liv igen.