Londi och jag gick vår kvällsrunda utmed Vukovarska för att jag ville titta på lyktraderna. Det var ganska ödsligt ute, bara då och då strömmade det förbi en grupp bilar som just släppts förbi trafikljusen. Stod lyktorna lite glesare i år än förra året eller var det inbillning? Eller stod de kanske tätare vid en annan del av den långa långa gatan?

°°

PS Salongen har en ny text.

Eller den här texten från min första tid här och från mitt första och hittills enda ”besök” på berget Medvednica. Möjligen är det ingen av er som undrar längre över de här ruinerna, för hur länge orkar man undra man över något som egentligen inte angår en, något som inte är en del av ens liv. Jag hade själv nästan slutat fundera över saken, men så nämnde jag det i ett samtal med Draženka härom dagen. Hon visste först inte vad jag pratade om för ”moderna ruiner” på Medvednicas sluttning, men sedan började hon rota i saken och fann att det rörde sig om det som blivit kvar av ett sanatorium från början av 1900-talet som övergivits någon gång i mitten av århundradet. Det är alltså inte förstört av krig, utan hela det stora byggnadskomplexet har under årtionden av övergivenhet vittrat och vittrat för att slutstadiet bli en lekplats för idkare av graffiti och paint-ball. Så här fint såg det en gång ut:

Och här en ännu vackrare bild:

Och här finns en bloggtext om sanatoriet och dess historia. Den är visserligen på kroatiska, men några av er kan kanske det språket mer eller mindre och dessutom finns det rätt många bilder till texten.

Hur kan livet en gång ha gestaltat sig här i denne enslighet?

Nu har Draženka kommit fram till att det måste vara ruinen av Lipovec grad, en borg som byggdes 1618. Höjden är 582 m.

Ni som är vana vid mig vet ju att jag är en ruinromantiker.

I Slavenka Drakulićs ”Café Europa” har jag nu funnit ett slags förklaring:

År 1990 – då Kroatien som nyligen blivit självständigt ville ta avstånd från den andra icke-europeiska delen av det forna Jugoslavien, från den serbiska fienden – döptes Zagrebs vackraste biograf om till Europa. Innan dess hade den i flera decennier hetat Balkan. Plötsligt uppfattades det gamla namnet som en symbol för det förflutna, för något primitivt, för krig, något icke-europeiskt. Det nya namnet är däremot laddat med en mängd positiva värden.

…

Vi förutsätts veta vad vi menar med Europa. En sak är säker: det är inte längre namnet på kontinenten i sin helhet, utan betecknar bara en del av den, den västra delen, i såväl geografisk, kulturell, historisk som politisk bemärkelse.

…

Men vad är då Europa i östeuropéernas fantasi? Det är verkligen inte en fråga om geografi, för i den bemärkelsen tillhör vi redan Europa och behöver inte anstränga oss för att räknas dit. Det är någonting avlägset, någonting att eftersträva, att göra sig förtjänt av. Det är också någonting dyrt och fint: snygga kläder, det speciella sätt på vilket människorna där ser ut och doftar. Europa är överflöd: mat, bilar, ljus – en färgfest, mångfald, välstånd och skönhet. Det erbjuder valmöjligheter från schampon till politiska partier.

…

Europa är motsatsen till allt det vi har och vill lämna bakom oss – det är frånvaron av kommunism, rädsla och armod.

…

Europa är ingen mor som står i skuld till de barn hon så länge försummat; hon är inte heller en prinsessa som måste uppvaktas. Hon är varken en riddare som kommit för att befria oss, eller ett äpple eller bakverk vi ska avnjuta; hon är varken en sidenstass eller det magiska ordet ”demokrati”. Högst sannolikt är Europa vad vi – länder, folk och individer – själva gör det till.

Nu har ungefär tjugo år gått sedan den här texten kom till och vi är närmare citatets sista rad. I Kroatien drömmer man inte längre om Europa, man är Europa, minst lika mycket som en del västeuropeiska länder. EU-dörren är bara tillfälligt stängd och detta främst på grund av ”västeuropeisk” otillräcklighet. Bilskolan Europa finns kanske inte mer eller i alla fall är det inte någon populär eller modern bilskola. Och namnet på skylten har bleknat och hela den verkar peka bortåt:

Wangerin ligger överst i högra hörnet av kartan – klicka för förstoring

Wangerin hette min Oma som ogift. Tänk om det kunde finnas något samband där! Ja, troligen gör det väl det, för jag vet att släkten under en tid levde i orter som Polnow (på polska Polanów) och Schlawe (på polska Sławno) och och de ligger ännu längre österut än Wangerin, som egentligen kunde varit ”en anhalt på vägen” mellan Schlawe och Stargard.

Vi åkte till Wangerin för att se hur det såg ut. Det var en av resans gråa dagar, så den lilla staden kom väl inte riktigt till sin rätt. Vi vandrade runt ett varv i den centrala delen, också i den här staden fanns det många tomrum som påminde om sår mellan husen. Jag tog några bilder på rådhuset, kyrkan och ytterligare några hus.

Efteråt var jag lite osäker på var vi egentligen hade varit. Det var på något vis svårt att hålla kvar några minnesbilder.

Jag klev in genom porten och gick en runda bland gravarna i det knähöga gräset. De flesta av stenarna bar inskriptioner på tyska men inte alla.

PS Jag ser att jag glömt berätta att Salongen är tillbaka efter sommaruppehållet.

Och här är två stadsvyer från den tyska tiden (som jag har hittat på polska wikipedia):

Bodde Oma vid någon av dessa gator? Vid Pyritzer Straße eller Bahnhofstraße? Bahnhofstraße hade ju passat bra, eftersom hennes far arbetade vid järnvägen, eller var det inte så?

Nuets Stargard Szczeciński har ganska lite kvar av den gamla bebyggelsen, men några av husen vid torget finns kvar eller har återuppbyggts och de två stora kyrkorna och delar av stadsmuren med stadsporten som förr hette Pyritzer Tor och numera Brama Pyrzycka.

Regnet silade ner över staden den här dagen, så allt ser väl lite dystrare ut än det egentligen gör, föreställer jag mig.

torget med Marienkirche (på polska Kolegiata Najświętszej Marii Panny Królowej Świata)

Marienkirche igen med Pfarrhaus (”prästgården” om det nu heter så i en stad) i förgrunden

ett stycke av stadsmuren med Pyritzer Tor/Brama Pyrzycka

blick mot Marienkirche genom Pyritzer Tor

Så Jelena och jag gav oss av från Berlin till Bautzen en vårdag 2005. Det blev inte Erika Riemann utan en bekant till henne, Gunter Domschke, som tog emot oss vid fängelseporten där.

Gunter Domschke

Också han är en före detta Bautzenfånge. Som tjugoåring hade han tillverkat flygblad som vände sig emot valsystemet som gjorde DDR till en enpartistat. Straffet blev tre år (1950-53), två år i Bautzen II, det nya fängelset och ett år i Bautzen I, ”Gula eländet”. Gunter, ja, vi blir faktiskt du med varandra redan i början av samtalet, visar oss olika typer av straffceller som mörkerceller eller celler där fönstret var öppet också på vintern. ”Hit kunde man komma om man blev upptäckt när man försökte få kontakt med medfångar genom knackningar eller om man inte kunde låta bli att skrika ut sin förtvivlan”, svarar han på min fråga. Han berättar att mattillgången under långa tider var så knapp att en extraranson kunde var avgörande för en fånges överlevnad. ”Fast man blev också avtrubbad”, sade han, ”efter några veckor var vi vana vid hungerkänslan och eftersom vi var så försvagade förorsakade den ingen smärta.” Gunter berättar att han vid två tillfällen under fängelsetiden höll på att duka under av hunger.

cell

Han pekar ut isoleringscellen där han satt i nio månader. Vi stannar upp och tittar på raden av celldörrar på motsatta sidan av gången. ”Jag försökte på alla sätt att orientera mig i den nya tillvaron. Jag lärde mig att lyssna och förstå alla ljud. Jag försökte att alltid titta ut de korta ögonblick då min celldörr öppnades. Efter en tid upptäckte jag små vita eller gula kors som var målade över vissa celldörrar. Senare fick jag veta att ett gult kors betydde livstid och ett vitt en dödsdom. Jag grubblade ofta över om det kunde finnas ett sådant tecken över min dörr.”

dörren till Gunters cell

En sak som gör att dagens besökare i fängelset inte får något riktigt intryck av ”hur det verkligen var” är att det numera finns värme överallt och detta är ett fängelse där många omkom på grund av just kölden. Erika beskriver på ett ställe i sin bok iskristallerna på väggarna. En annan sak som är annorlunda är lukten. Smutsen och stanken från toaletthinkarna är borta, fast Gunter säger att ”lukten kände man inte så mycket av, man var en del av den”.

Gunter visar oss en liten plastask i ungefär en tändsticksasks storlek, fast kvadratisk. Det är en ask för ”Zahnseife” (tandtvål) och i den hade han lyckats konstruera en dubbel botten – i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter som han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad.

asken för Zahnseife

Texterna skrev han med en liten pennstump han tillverkat själv som han höll gömd under tungan så snart någon vakt fanns i närheten. Han skrev för att hålla tankarna klara, för att inte bli galen eller frestas att begå självmord. Lapptexterna blev utgångspunkten för de böcker han senare skrev om umbärandena i fängelset. En av dem heter ”In den Krallen des Unrechts” (”I orättvisans klor”) och den fick jag av honom innan vi skildes åt.

Många av Gunters medfångar försvann under hans tid till andra fängelser och läger, så de vänskapsband som uppstod, slets ofta av och den ene visste inte om den andre levde. I Erika Riemanns bok finns en passage som beskriver hur hon flyttades från ”Gula eländet” till ett annat fängelse:

”Vi drivs genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.Vi lastas på tåget och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.”

fängelseinteriör

Precis som Erika Riemann kunde Gunter Domschke knappast tala om fängelsetiden efter att han släppts ut. Ämnet var tabu i DDR och nästan ingen ville lyssna på något sådant, så han fick försöka förtränga sina upplevelser. För att minska det inre trycket skrev han om livet i fängelset, trots att han inte fick publicera något. Under de första sju åren efter frigivningen var han dessutom utsatt för något som kallades ”Sühnemaßnahmen” (botgöringsåtgärder), vilket innebar att han till exempel inte fick köra bil, bara fick utföra vissa typer av arbete och att han stod under nästan ständig observation.

Både Erika Riemann och Gunter Domschke hann bli mycket gamla innan deras lidandeshistorier fick komma fram i ljuset. De fick stora delar av sina liv förstörda, dels av det som hände under själva fängelsetiden, dels av att de i nästan femtio års tid inte godkändes som offer. Nu har den tid kommit då man äntligen har börjat tala om offren för kommunismens brott, men för många av Erikas och Gunters olyckskamrater är det för sent….

matlucka

Fakta i korthet:
Bautzen, stad på ca 40 000 invånare i Tysklands östligaste hörn
Bautzen I, ”Gula eländet”, fängelse grundat 1904: Här hamnade under nazitiden, den sovjetiska ockupationen och DDR-tiden ett stort antal politiska fångar och även många helt godtyckligt ihopplockade människor (byggnaden är invändigt moderniserad och används fortfarande som fängelse).
Bautzen II, fängelse som kom till under DDR-tiden, specialinriktat på regimkritiker och människor som försökt fly från DDR
Gedenkstätte Bautzen finns inrymt i Bautzen II och har till uppgift att informera om offren i de båda fängelserna. Här finns untställningar med foton och beskrivningar av förhållandena och man kan besöka celler och rastgårdar.
Karnickelberg, begravningsplats för offren från de båda fängelserna

(En liknande text av mig publicerades i Göteborgsposten på våren 2005)

Der Begriff Umgebinde kommt von umbinden, das heißt einen Baukörper durch ein wenigstens zweiseitiges Stützgerüst zu umgeben. Beim Umgebindehaus wird eine Stützkonstruktion (bestehend aus Ständern, Rähm und Kopfstreben) um einen Baukörper, die Blockstube, errichtet. Diese Stützkonstruktion hat die Aufgabe, die Blockstube von der Last des Daches und gegebenenfalls des Obergeschosses zu entlasten.

(Begreppet ”Umgebinde” kommer från ”umbinden”, det vill säga att omge en byggnadskropp med en åtminstone tvåsidig stödställning. ”Umgebindehuset” byggs så att en stödkonstruktion (som består av xxx) reses kring byggnadskroppen, ”blockstugan”. Stödkonstruktionen har till uppgift att avlasta ”blockstugan” från takets och i förekommande fall från övervåningens tyngd.)

Många av de här husen beboddes enligt vad jag har fått veta en gång i tiden av vävare och den här stödkonstruktionen runt den hushalva där människorna bodde och där vävstolarna stod utgjorde dels ett skydd mot skakningarna från vävstolarna, dels hade de en ljudisolerande funktion och man hade dessutom ofta veden staplad i trävvalven kring fönstren.

I Schirgiswalde står Umgebindehusen tätt, de flesta är fint skick, men några är stadda i förfall, fast alla är de vackra:

I byn Weifa strax intill finns det också många hus som är byggda i den här stilen:

Här finns lite mer fakta om husen.

Lite grann får de här vackert funktionella husen mig att tänka på de randiga husen i Krkonoše/Riesengebirge.