The post Lijepo Zagorje first appeared on Bodil Zalesky.

Det var kväll och mörkt när vi kom fram men med lite hjälp hittade vi rätt och sedan gick vi en runda nedanför en stor vingård under den höga stjärnbeströdda himlen. Det var länge sedan jag såg så många stjärnor. Och luften var ren och bar de rätta dofterna från markerna och träden. Jag tror vi sov som stockar den natten, fast kanske hittar jag på för att jag vill tro det.

Morgonen därpå gick vi glada och målmedvetna vägen fram till stadens fot. Ja, Drniš ligger på ett litet berg. Sedan följde vi vägen eller gatan uppåt uppåt under den blåaste himmel. När vi nått det inre övre av staden slog vi oss ner på ett kafé – vi har ju våra vanor. Sedan fortsatte vi uppåt och kom över marknaden och det som kanske är centrum och efter det gick vi vidare mellan stenmurar och olivträd tills vi kom till Crkva sv. Ante Padovanskog, den helige Antonius av Paduas kyrka. Lustigt nog förde jag inte då samman detta med vårt besök i Padua i våras, fastän vi bodde helt nära Basilica di sant’Antonio di Padova. Ibland är varje del av hjärnan på sitt håll liksom och inget hänger ihop med något. Men nu så. Vi tassade runt bland stenmurarna och såg också Ivan Meštrović skulptur av Ante Padovanski. Fast Miki hade nog mer ögon och nos för katterna.

Efter att sedan ha ätit på bästa sätt Kod Baje, billigt dessutom, släntrade vi ner från höjden, hämtade våra saker på Sobe Braica och travade vidare till stationen där den nitiske stinsen om och om igen förklarade hur försiktiga vi måste vara när vi klev på tåget till Perković, där vi skulle byta till Split. Och visst var tåget högt och någon drog upp Miki och sakerna. Alla hjälpte alla och tåget bestod bara av en vagn, så det var väl kanske en rälsbuss. Och denna urgamla rälsbuss for fram snabbare än något av de moderna tågen vi kom att färdas med under denna resa. Lokföraren verkade vara mycket lekfull och allt var mycket lättsamt där uppe i den höga vagnen, konduktrisen skrattade när jag ville köpa en biljett åt Miki, nej, han är för söt för det! Och jag åkte ju gratis som pensionär. Denna lyckliga färd på slingrande spår bland bergen tog emellertid snart slut och vi sänktes ner på en mycket smal perrong på stationen i Perković. En man tittade varnande på mig och sa att här måste vi se upp, och ja, det var väldigt smalt, men vi lyckades ”ställa oss smalt” och Miki var helt cool och bra var ju det för en kort stund senare brusade tåget mot Split in en handsbredd ifrån oss. Tack och lov var det inte så högt så vi kom på ganska smidigt. Framför oss hade vi den sista etappen och snart såg vi havet skymta fram mellan bergen och vi åkte förbi stationerna till raden av Kaštela. I skymningen var vi så framme i Split.

Mitt eländiga lokalsinne förde oss sedan ut på en virrig vandring tills vi äntligen hittade vårt lilla krypin och lyckades ”bryta oss in” där. Vi avslutade sedan kvällen med att tassa omkring lite bland katterna i kvarteret. Det luktade hav och sopor och det hela kändes lugnande.

När vi kom ut nästa morgon gick vi genast till Stari Pazar, som vi bodde ett stenkast ifrån, och där samlade vi ihop ett bra förråd av pršut, getost, fårost, druvor, tomater, mandariner, kaki, valnötter och bröd. Det är ett rent nöje att gå omkring där och både Miki och jag blev bjudna på ett och annat. Och så blev det kaffe strax intill bageriet. Sedan gick vi hem med sakerna och åt en bra frukost. Här slirar minnet lite men jag har ju en del bilder i mobilen, så jag anar att vi gick till Stari Pazar igen och sedan vidare genom Diocletianuspalatset, men aldrig mer att jag får den där känslan av magi som den där första gången när jag var där med Janica, Janica som inte längre går här på jorden, den där första gången för kanske tolv år sedan. Palatset fortsätter att vara oerhört märkligt, men det stannar vid det. Miki och jag travade igenom det och sedan gick vi längs strandpromenaden, nästan ända bort till den där bänken där de gamla sångarna brukar sitta och sjunga om tidiga kvällar. De är något särskilt, men ännu hade vi inte träffat på dem för det här var bara den första förmiddagen. Det märktes att Miki kände igen sig i staden och snart drog han iväg mig in i labyrinterna i Varoš. Egentligen tycker jag bäst om Varoš men den här gången hade jag fattat ett annat beslut när det gällde var vi skulle bo. Det blev middagstid, med det menar jag mitt på dagen, och jag bestämde mig för att äta på min vanliga lilla konoba där i Varoš alldeles vid ”huvudgränden”. Miki tog plats under bordet och beredde sig på att spana på grändens katter och jag åt en risotto med skaldjur och drack ett glas pošip. Pošip är bäst – berätta inte nu att det finns olika – men det blir rätt dyrt på restaurang, så jag bestämde mig för att köpa en flaska i en mataffär att ha för resten av tiden i Split. Ett glas på kvällen är något.

På eftermiddagen gick vi ut mot Marjan, men längst nere vid havet för jag ville leta reda på en möjlig badplats för dagen därpå. Även om det var oktober så får inte hundar bada överallt även om reglerna blir allt mer uppmjukade ju mer man avlägsnar sig från säsongen, men samtidigt rådde det ju ett slags vänlig lättsommar: 23-24 grader, sol och blåaste himmel, nästan ingen vind. Och folk badade. Vi letade oss fram till Ježinac där vi varit förr, närmare bestämt i april det här året, och jag såg att det egentligen inte var hundtillåtet, men jag såg också hundar i vattnet. Och Miki badar ju inte, så jag tänkte att det här ska nog gå, precis som i våras. Vi avslutade vår recognosering i solnedgången och sedan tror jag att vi gick hem, men vem vet, kanske stannade vi till någonstans. Ja, jag tror vi stannade och lyssnade en stund på de där gamla sångarna med gitarren.

Men nu hotar den här historien att bli odrägligt lång. Jag tänker väl inte berätta om varje dag på resan på det här viset? Nej, det tänker jag inte, för vem orkar läsa? Jag. Jag är ju lite nyfiken på hur jag förvränger sanningen. Fast jag orkar inte skriva om varje steg jag tagit.

I alla fall gick vi till Ježinac dagen därpå. Vi hittade en plats som var en blandning av perfekt och väldigt riskabel. Ja. Här är en bild:

Ni ser ett gäng gamla Split-bor med hund eller hundar. Det var något som bidrog till att göra platsen perfekt. Både Miki och jag blev vänligt mottagna och liksom införda i gemenskapen och den lilla ljusbruna hunden var rar, försöker komma på hennes namn, men nej. Och solvärmen och havet som inte alls var kallt var också bra. Det som var väldigt riskabelt var kattgänget på muren ovanför eller bakom oss, så Miki fick ha ganska kort koppel hela tiden, men det enda han brydde sig om var att spana efter katterna som var både stora och vackra. Bara för ett ögonblick lät han sig störas av en dam som vill bjuda honom på något gott. Jag solade, badade, pratade och läste lite, nej, det gjorde jag nog inte, det var bara en plan, och så åt jag min medhavda matsäck och då var Miki åtminstone lite vagt intresserad och åt lite ost och kött. Det är ju så med honom att först kommer jakt och sedan jakt och långt senare kommer sådant som mat och sällskap och ändå är han det bästa sällskap jag kan tänka mig.

Nästa dag vet jag att vi gick upp på Marjan, det underbara skogklädda berget som sticker ut i havet mot ön Čiovo eller kanske mest av allt ut i havet. Det luktar så underbart från barrskogen där och från havet. Och den här dagen var himlen så skimrande och blåblå. Första gången jag mötte det här berget var i Enzo Bettizas självbiografiska roman ”Esilio”. Där heter berget Monte Marjan och Enzo går där som barn med sin barnflicka som var från det vilda Drniš. Det här var första gången som jag kunde förbinda Marjan med Drniš. Och Miki såg många katter och kopplet var ofta spänt.

En annan dag gick vi till stranden i Bačevice, som låg strax nedanför vår bostad utan att jag först märkte det. Det var söndag och strålande väder så jag insåg snart att detta inte skulle gå med Miki för den här stranden var verkligen söndagsfull och de få hundar jag såg var väldigt små och kunde bäras omkring i nödfall. Vi vände därför efter en stund och Miki fick var hemma medan jag tog ett dopp. Sent på eftermiddagen gick vi till Varoš, där jag åt på Konoba Varoš, inte samma som den vi var på första dagen. I alla fall är den också helt ok, det är alltså svårt att hitta bra matställen i Split. Turismen har liksom ätit sönder restaurangmaten – detta säger jag bara till mig själv. På hemvägen hasade vi lite genom palatset och besåg ett och annat lite snett från sidan.

Och så letade vi redan på en lite vild restaurang inne i den främre muren som Toma sagt att vi borde gå till. Den sköts av några sträva äldre damer som omger sig med ett gäng katter. Maten är billig men serveras ganska sällan och vi fick aldrig till det under våra dagar i staden. Men nästa gång… Så blev det en baddag vid Ježinac igen: samma plats, samma människor, samma lilla ljusbruna hund och samma katter. Och samma sol och hav. Vem vill att det ska vara på annat sätt?

Tidigt på morgonen den 14 oktober var vi på stationen igen. Jag köpte en biljett till Drniš för 95 cent och så klev vi på. Zagreb-tåget, det går en gång om dagen utom på söndagar då det inte går alls, tog oss direkt till Drniš och det kändes välgörande att stiga av där på morgonen, ja, alltså i Badanj. VI blev insläppta i vårt rum fastän klockan bara var lite över nio på morgonen. Sobe Braica kan jag tänka mig att återvända till. Och det är något speciellt med huset eller kanske allra mest med utgången åt baksidan. När jag öppnar den skrangliga dörren med metallram luktar det som det gjorde på något ställe i Spanien när jag var ungefär tjugo. Och det luktar så varje gång jag går genom den dörren.

Jag hade bokat två nätter så vi hade två hela dagar i Drniš och min plan var att gå ända upp till ruinen av den medeltida fästningen Gradina – man ser tornruinen från tåget. Vi gick samma väg som förra gången ända tills vi kom till kyrkan nedanför Crkva sv. Ante Padovanskog. Där svängde vi lite lätt åt vänster och så bara gick vi upp upp upp tills vi kom till ett slags park uppe på höjden. Längst ute på kanten åt det ena hållet såg vi de ljusa ruinerna efter fästningen.

Denna fästning lär ha tillhört den kroatiska adelsfamiljen Nelipić och den var en del av ett system av befästningar i området. Senare kom fästningen i turkarnas händer och något århundrade senare var venetianarna där. För övrigt finns det också lämningar från en bronsåldersbosättning där uppe och ja, romarna var också här en gång. Ursäkta den summariska genomgången, men jag tyckte mest att det är vackert. Och spännande för direkt under fästningen stupar lanskapet ner i en djup ravin på vars botten floden Čikola rinner.

Efter att ha varit i timmar upp vid ruinen gick vi ner till Kod Baje och åt och sedan letade vi oss så småningom tillbaka till baslägret på Sobe Braica. Dagen efter gjorde vi om samma sak. Ja, det är sant. Jag upprepar gärna något bra och för Miki handlar det ju mest om jakt.

På förmiddagen den 16 oktober gick ner till stationen i Badanj och hoppade på tåget hem till Zagreb. Den här gången hade vi sällskap av en dam som bodde i en by nära Šibenik, som skulle på läkarbesök i Zagreb. Hon gav mig en utmärkt šipak, vilket är detsamma som en nar, alltså ett granatäpple.

The post Drniš och Split first appeared on Bodil Zalesky.

Några dagar före vår avfärd från Varberg lät Rudolf meddela att han tänkte eskortera oss ner, så vi blev tre: Rudolf, Miki och jag.

Efter vissa upplevelser på stationer och tåg i Berlin-trakten under resan upp – det rörde sig om obehag förorsakade av den alltför stora och illa hanterade immigrationen från Mellanöstern – så hade jag valt en östligare väg. Ytterligare en orsak till detta var ett möte med en före detta malmöit som berättade att han sedan tre år bodde i Szczecin för att han inte längre orkade med våldet och vapenskramlet i Malmö. Kanske säger någon nu att jag överdriver, men jag kan inte lyssna på någon som flyger över eller bilar förbi, för sådant ger sannolikt inget vetande om hur det är på marken. Och jag vill inte bli knuffad och jag är rädd om Miki.

Nå, vi tog tåget till Trelleborg och steg på färjan mot Świnoujście. Eftersom biljettbokningen var väldigt krånglig – endast robotar ville tala med mig och sådana svarar ju ogärna på just de frågor man ställer – så fick Rudolf tjuvbo i Mikis och min hytt. Vi sov oss över vattnet och i gryningen nådde vi fram. Vi befann oss på ”andra stranden” så vi fick se staden över Świnas vatten:

Świnoujście

Morgonen var fridfull men snart visade det sig att det var många som skulle ta tåget söderut ner mot Wrocław och andra platser. Personalen i biljettluckorna var osannolikt grinig och ovillig att sälja biljetter, men till slut fick jag köpa några förstaklassbiljetter till Wrocław, som faktiskt bara var obetydligt dyrare än andraklassbiljetterna. Fint, vi kom iväg, visserligen inte med det första tåget men väl med det andra. Och så gungade vi genom det polska landskapet och efter kanske en timme for vi genom Szczecin. Ja, järnvägen går faktiskt rakt genom staden så det finns mycket att titta på.

Szczecin

I Wrocław steg vi efter ett antal timmar av och tog en matpaus nära stationen. Det var soligt och varmt och vi var ganska nöjda. Dessutom hade vi utan svårigheter lyckats köpa biljetter till Ústí nad Orlicí ett stenkast in i Tjeckien, där jag hade hittat ett lämpligt nattkvarter. Ja, och så tuffade vi vidare. Snart blev landskapet mer kuperat och undan för undan blev det allt vackrare. Kanske är detta en utlöpare av Krkonoše, tänkte jag, men det är möjligt att jag hade fel. Omärkligt korsade vi gränsen och när vi steg av började det skymma. Lite snopna blev vi när vi insåg att vårt härbärge UNO inte låg vid den riktiga stationen utan vid en bibana, så vi fick gå en kilometer, men en kilometer är ju inte mycket. Den lilla staden sov när vi gick vår kvällsrunda i den, men vi hittade i alla fall en bar med terrass så vi satt egentligen mycket fint och blickade ut över bergens silhuetter innan de blev ett med himlen.

Morgonen därpå gick vi en liten runda för att se var vi egentligen befann oss. Ústí nad Orlicí fortsatte att vara sömnigt men morgonen verkade ändå vara dess tid.

Ústí nad Orlicí

Vi eller jag fick sedan ett infall att stiga av i nästa lilla stad, som heter Choceň. Jag tyckte att vi kunde tillåta oss det eftersom vi inte skulle längre än till Prag som ligger en och en halv timme från Ústí nad Orlicí. Det var redan ganska hett när vi steg av och först förstod vi inte var staden egentligen kunde befinna sig. Vi frågade några flickor som verkade väldigt glada över att få pröva sin engelska. De visade oss vägen genom en stor, nästan ändlös park. Där bakom låg staden. Choceň är mycket litet men ändå verkligen en stad. Vackra, mäktiga byggnader tornade upp sig åt alla håll. Vi hittade en liten ”Biergarten” där vi drack mineralvatten av märket Mattoni, det rätt mineralvattnet.

Och så var rasten slut och vi hoppade på tåget igen och snart var vi i Prag, där vi tog in på mitt favorithotell, det lätt förkomna Hotel PurPur, som ligger så mitt i smeten och är så billigt att man inte tror det är sant. På kvällen hälsade vi på Peter och gick tillsammans till en av hans kvarterskrogar. Det blev bra.

Dagen därpå blev också en kort resdag. Det tog kanske två timmar till České Budějovice, som ju är en av mina favoritstäder. Där tog vi in på Hotel Dvořák, en nyupptäckt som jag verkligen kan rekommendera: mitt i stan, vackert, billigt, vänlig personal, hundar får vara i frukostrummet, ja, vad mer kan man önska? Vi tillbringade dagen vandrande längs floden, längs gator och torg. Det är en mycket vacker stad, det är lätt att hitta bilder som bevisar det! På kvällen drack vi öl och drinkar. Ja, för första gången i livet dricker jag denna sommar drinkar, alltid campari spritz:

České Budějovice

När det mörknade började musiken strömma ut från olika små helt eller halvt improviserade scener. Stämningen var vänlig och glad och vi stannade ute till ganska sent.

Dagen därpå blev en ganska hård resdag eftersom linjen Linz-Selzthal-Graz ligger nere denna sommar, så vi fick löjligt nog åka via Wien. Trötta kom vi fram till Graz men kvällen blev ändå bra inte minst i barerna vid Mur. Och så kom sista resdagen och eftersom förbindelserna Graz-Zagreb är mycket tunnsådda, så gjorde vi ett långt uppehåll i Maribor, där vi bland annat stärkte oss på den helt underbara bosniska restaurangen Baščaršija. Rudolf åt ćevapi och jag åt fyllda paprikor och Miki fick smaka på både det ena och det andra.

Maribor

The post Sommaren 2025, resan söderut first appeared on Bodil Zalesky.

När vi stigit av gick vi rakt genom Schwedt och fortsatte sedan över broarna över Oderwiesen och Oder. Vi var på väg mot vår mammas barndomstrakter i det som nu är Polen, ja, egentligen är det ju Schwedt som är barndomsstaden men också Niederkränig och Hohenkränig, nu Krajnik Dolny och Krajnik Górny, hörde dit.

Oderwiesen

Vägen över broarna är tre kilometer lång och vi hade gått den flera gånger redan förra året. Den är både lång och kort, lång för att den är ganska rak och det kommer bilar rätt ofta, kort för att man ser mycket vackert: de sanka ängarna med spankulerande storkar, de olika armarna av floden. Vi hade fått veta att vår lägenhet befann sig 600 meter från brofästet, men vi blev lite osäkra på riktningen och ingen vill svara i telefonen, så vi gick in i en av gränshandelns grönsaksaffärer och frågade. Kvinnan kände lustigt nog igen telefonnumret, ringde och nu svarade det och strax stod en blond kvinna i rosa dress i ett gathörn femtio meter bort. Det var vår värdinna och det var inte alls några 600 meter till vårt härbärge, dessutom sjönk priset till 20 euro per person och ingen hundtaxa, så det var perfekt.

Krajnik Dolny/Niederkränig

Här skulle vi bo i två nätter och vårt mål var att så långt möjligt söka upp de gamla platserna. Morgonen därpå följde vi en sandig väg genom skogen upp mot Hohenkränig. På flera ställen mötte vi rådjur och Miki drog hårt i kopplet men jag höll emot. Jag tänkte lite på att det förr måste ha varit mycket vanligare att någon följde den här vägen och att människorna måste ha känt varandra i den övre och nedre byn. Nu var den nedre egentligen mest ett centrum för gränshandel och den övre en rest av något från förr och kanske några nytillkomna som hade pengar, ja, jag såg några nya hus med ganska dyrbart utseende. Polackerna här har väl inga rötter i trakten utan kommer långt långt österifrån, tyskarna är borta eller har ”återvänt” i form av andra som inte heller har egna rötter. Ja, det går att tänka mer och djupare om detta, men jag låter det stanna vid detta. Vi gick hit och dit genom Hohenkränig, vi fann rosor och plommon i skogen och inne i byn var gatorna till stor del stenlagda. Vi stannade vid några hus som måste vara från den gamla tiden; slitna, men liksom stadiga, varken vanskötta eller välskötta, liksom bara kvar. Vi såg mycket få människor, en del mycket gamla och några som såg lite vilsna ut i tillvaron. Vi gick genom en stor igenvuxen park längs en övervuxen mur. Vi försökte förstå var vi var eller vad det hade varit här en gång, men det mesta förblev gåtor. Jag tänker mig att kanske ingen längre vet.

Hohenkränig/Krajnik Górny

När vi kom ner till Krajnik Dolny igen hade det börjat regna och eftermiddagen blev rätt krävande när vi mot bättre vetande försökte ta oss ner till ”Tal der Liebe” längs Oder i sydlig riktning. Det fanns inga skyltar någonstans, bara en smal bilväg och floden och skogen. Genomblöta kom vi efter en obestämd men lång tid fram till Café u Beaty (som möjligen ligger ganska nära där ”Waldkater” en gång fanns i den andra tiden). Vi gick upp på höjden där kaféet låg och när vi kom in i den enkla lokalen fick jag en utskällning för att jag var barfota, men snart förbättrades mot förmodan stämningen. Vi kom i samspråk med ett par från Angermünde som verkade vara ganska hemmastadda där och som hade en del att berätta, men tyvärr var mina frågor som bortblåsta just då. På menyn fanns bara tårtor, men det visade sig snart att Beata också lagade mat, så vi åt piroger och lite annat. När vi gick tillbaka hade det slutat regna och allt var mycket vackert, men hela tiden lika gåtfullt. Var hade vi varit?

Oder

Sista dagen i Krajnik Dolny åt vi på Restauracja Astoria, som väl inte levde upp till sitt storvulna namn men som ändå inte var så illa. För övrigt stänger den sju på kvällen och efter sju är det bara gränshandeln som lever. Vi knatade över broarna en gång till och passade på att titta lite på Schwedt, som ju är en utbombad stad som bara till nöds lappats ihop efter kriget, fast här och där är det ganska snyggt men liksom utan djup.

Vi hade bestämt oss för att åka genom ett hörn av Tyskland för att komma tillbaka till Polen för från Schwedt går det inte att ta sig österut. Schwedt är liksom en slutpunkt och vill man fortsätta österut måste man först vända om. Biljettautomaten på stationen satte myror i huvudet på oss. Hur vi än lirkade med den så ville den inte ge oss några biljetter längre än till Anklam som ligger halvvägs mellan platser man kan vilja åka till. Vi bestämde oss för att ta hindren när de kom och inte innan. I Züssow steg vi av. Där var det liv och rörelse kring ett Bäder-Zug, alltså ett tåg som går till de olika badorterna på Usedom och vidare till Swinemünde/Świnoujście, dit vi ville. Vi hoppade på och erkände sedan för biljettrisen att vi åkt gratis mellan Anklam och Züssow. Hon hade inget att säga om de utan erbjöd oss i stället lågprisbiljetter hela vägen fram. Pust! Ja, och så åkte vi öer bron vid Wolgast och ut på det vackra Usedom. Vi såg inget av havet även om det väl dolde sig strax bakom träddungarna, men landskapet var intagande också utan havsvyer. Och jag tänkte lite på en episod ur Fontanes ”Effi Briest”, den där om Uvagla och vattnets underströmmar.

Och så var vi framme i Świnoujście, där vi fick gå igenom en skärseld för att få ut nycklarna till vår bostad i ett ganska monotont och trist område, men på kvällen hade vi ett fint restaurangäventyr. Platsens härskarinna, en mäktig dam med en hög blond håruppsättning serverade bara oss och släppte sedan inte in några andra gäster. Först verkade hon vara missnöjd med Miki, men så bytte hon inställning på en femöring och sa med en röst som först var lite mjukt dov: ”dog, eating…” men som sedan blev till en triumferande fanfar: ”SCHNITZEL!!!”. Och Miki fick mycket riktigt en hel stor schnitzel.

Dagen därpå ägnade vi helt åt strandliv – från morgon till kväll vältrade vi oss på den långa vita sandstranden. Hundar fick vara överallt, inget tjafs! Och vi drack kaffe, badade, åt piroger och latade oss.

Świnoujście

På kvällen åt vi på en, som det hette, tysk restaurang. Vi var vid gott mod men så dök det upp ett bekymmer. Hur skulle vi ta oss över Świna? Färjan vi skulle ta till Ystad avgick ju från den andra sidan! Vi frågade och frågade och fick hela tiden andra svar. Vi glodde i mobilerna som plötsligt påstod att det inte fanns någon stadsfärja längre.

Morgonen därpå hittade vi färjeläget, som inte alls var särskilt dolt, och det visade sig att färjorna gick i skytteltrafik över floden. Ja, så vi kom över och resten gick också bra, så det behöver jag inte berätta något om.

The post Sommaren 2025, resan norrut, del två first appeared on Bodil Zalesky.

Den 12 juli var det avfärd och denna gång skulle Miki och jag få skjuts upp med bil ända till strax norr om Berlin. Efter en tid av spretande planer bestämde Marit och jag oss för att göra en stor del av resan tillsammans och Marit har ju bil. Så vi blev två människor och tre hundar. Den första pausen inföll i Ptuj, Sloveniens äldsta stad, där vi skulle träffa Iva och äta lunch med henne.

Ptuj

Det blev en glad och samtidigt lite vemodig stund. Det är något med resor av det här slaget – nej, jag säger inte vilket – som för min tankar till förgängligheten, sista gången?, nästsista gången? Men jag bevarade noggrant mina hemligheter och färden fortsatte. Efter en inte så lång stund var vi i Österrike och så småningom kom vi upp på högre höjder och vi var inne bland Kalkalpen någonstans mitt inne i landet, bortom de vanliga vägarna. Jag broderar lite fritt här och gissar ihop minnet, eftersom planen var Marits och jag mest följde med, väldigt gärna men dock lite som ett barn som låter sig föras. Någon gång på kvällen nådde vi den lilla orten Großraming i sydligaste Oberösterreich. Där hade Marit bokat in oss. Vi var alla glada att vara framme och Miki, Nova och Skajla inspekterade nyfiket sin nya värld, en grön värld kantad av höga, men inte alltför höga berg. Det fick bli en tidig natt. Jag tror jag sov gott.

Großraming

Morgonen därpå solig och klar och vi gick lite längs floden Enns, åt frukost och packade ihop våra saker inför nästa etapp. Jag såg att järnvägen ledde genom byn och jag funderade på om inte Miki och Rudolf och jag kommit den vägen året innan. Det måste nog ha varit så, men det klarnade aldrig riktigt.

För den här dagen hade Marit planerat en längre etapp än för den första, men precis som dagen innan – med undantag för Ptuj – så fanns det inga städer i planerna, för Marit tycker bättre om naturen än det av människan byggda, och jag behöver inte alltid städer. Efter ett tag svängde vi in i Tjeckien, där vi åt lunch på en liten restaurang på en höjd vid byn Nažidla, om det nu är en by eller bara en punkt. Därifrån gick vi en ganska lång runda till fots bland annat längs den lilla floden Malše, där vi stötte på barn i kanoter och indiantält, en sommarkoloni. Det var hett i solen men i trädens skugga var det behagligt och vi plockade också i oss lite blåbär, ja, och så badade vi fötter och tassar.

Malše

Vi bröt upp och for genom landsbygden tills vi plötsligt kom att stryka alldeles intill Prag eller i ärlighetens namn igenom centrala Prag. Väldigt underligt, men det måste ha varit så för jag har bilder kvar därifrån (som jag inte visar). Efter det minns jag inget särskilt utom att vi korsade gränsen till Tyskland och nådde Erzgebirge, där vi stannade för natten i byn/staden Altenberg.

Altenberg

På kvällen klättrade eller gick vi upp till en restaurang i skogen ovanför Altenberg. Tyst och stilla i skogen – ”Waldeinsamkeit”, ”der deutsche Wald”, for det genom mig – luften var hög och klar och så kom vi in i en gammaldags kurort, Bärenfels. Restaurangen med sin vida terrass var nästan tom och värden presenterade rätterna för oss och hundarna behandlades som herrskap. Vi kom tillbaka ner till Altenberg efter mörkrets inbrott och stöp sedan i säng.
Morgonen därpå under vår promenad märkte vi att det också löper en järnväg genom Altenberg och att byn har en mäktig stationsbyggnad. Spårvidden på järnvägen fick oss att ana att detta måste vara något mycket lokalt, men vi fick inte kläm på vart man eventuellt skulle kunna åka.

Ut på vägarna igen. Jag minns att vi stannade i Senftenberg för en matrast. Hundarna doppade tassarna i Senftenberger See och jag försökte minnas den där gången när Miki och jag åkte tåg den här vägen. Men resultatet blev ganska fladdrigt. Tydligast mindes jag att det fanns en karta med Senftenberg utsatt på de små borden under tågfönstren.

På kvällen kom vi fram till Boltenmühle utanför Neuruppin, ett favorittillhåll för Marit under resorna ner och upp – för naturens och stillhetens skull. För mig är ju Neuruppin Fontane-trakter. Här har jag genom åren varit ofta och intensivt och Boltenmühle minns jag med ett helt annat och både vildare och förkomnare utseende. Här mellan Tornowsee och Kalksee, i bokskogen längs stigarna råder ännu frid. Här stannade vi i två nätter och stärkte oss med vandringar och bad, mat och vila.

Boltenmühle

På morgonen den 15 juli släppte Marit av Miki och mig vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Därifrån skulle vi fortsätta resan med tåg.

The post Sommaren 2025, resan norrut, del ett first appeared on Bodil Zalesky.

Dagen därpå gav vi oss av och på eftermiddagen var vi framme. Vi tog in vid Via del Santo inte långt från den mäktiga Basilica di Sant’Antonio. Länge vandrade vi längs sidorna på den oöverskådliga kyrkbyggnaden. Jag kämpade med att förstå hur byggnaden hängde ihop, Miki tog det lite lugnare och undersökte gathörnens lukter. Kyrkans enorma torn, dess svällande kupoler, verkade försöka tränga undan varandra, det var som om de rörde sig för att ta plats och ge plats åt sin svällande närvaro. Det var först när jag såg en modell av byggnaden som jag fick klart för mig att den är både regelbunden och orörlig, ja, den verkade plötsligt ha slagit sig till ro.

I Padua mötte jag systrar till flera för mig bekanta italienska städer. Det vidsträckta torget Prato della Valle med sin enorma blänkande ovala vattenring som omger den gröna ön Memmia tog mig med överraskning. Längs ringens båda sidor står en nästan oändlig rad av vita marmorstatyer, alla med ansiktena mot åskådaren. Även om det finns stora skillnader så dök Palmanova upp i mitt minne. Den där ringen av vatten runt hela torget talar samma språk, fastän Palmanovas torg är sten, vithet och kantighet där Paduas är gräs, grönska och rundning. Miki tyckte det var spännande med vattnet men som den torrkrull han är lät han förstås bli att hoppa i.

En eftermiddag regnade det och då fick vi gå mycket i de roströdbruna arkaderna, nästan överallt finns det arkader, precis som i Bologna och färgen är nästan densamma och lika glad blir man över skyddet de ger – mot regn och mot sol.

Jag låter de centrala delarna av staden ligga hemliga, för att det blir för mycket annars, för mig i alla fall. I stället vill jag i minnet vila lite vid kanalsidan och gå lite hit och dit över de små broarna. Den stad den här delen påminner mig om är Treviso. Kanalvärlden både här och där är grön och vit, ett slags grönlockigt vitt Venedig.

Så skulle vi då till Chioggia och jag hade tänkt att vi skulle ta tåget, men det gick inte, man reparerar ”just nu” den järnvägssträckan. Buss? Får hundar åka buss i Italien? Ja, i alla fall den här typen av landsvägsbuss är hundtillåten, visserligen med munkorg, men om man är lite smidig, så kan man ta av korgen efter förevisandet och så gjorde vi. Vi kom över bron nästan ända in i hjärtat av den lilla täta rödbruna staden.

Vi hade vårt bo inne i det labyrintiska gyttret och först så småningom hittade vi genvägar via pennsmala passager och då blev med ens alla vägar kortare. Rakt genom staden löper den breda Corso del Popolo, en bilgata där bilarna vackert får vänta på fotgängarnas oberäkneliga förflyttningar. Turisterna håller sig runt den ena kanalen med de många broarna, överallt annars är det lätt att hamna helt utanför de stråken, i hamnkvarteren och fisklukten eller i något vanligt bostadsområde mot landsidan. En gång på Corso del Popolo stötte vi på vad vi tyckte kunde vara en bekant, och nu talar jag för både Miki och mig; det var en svartkrullig hund av typen ”hrvatski ovčar” precis som Miki och som det visade sig också blandras precis som Miki, fast Miki är nog ännu intensivare blandad. Jag fick av hundens följeslagare veta att de var från Novigrad/Cittanova i Istrien. Landsmän.

Och så en dag började jag fundera på fortsättningen av vår färd. Skulle vi vända om mot Trieste eller vart kunde vägen ta oss? Var vi kanske tvungna att åka tillbaka till Padua? Jag tittade lite på kartan och hörde mig för om möjligheter och plötsligt märkte jag att jag hade bestämt mig för att åka till Venedig! Ibland verkar besluten finnas på en liten lapp i fickan, en lapp man slumpvis plockar upp när man letar efter något annat. Nå, jag var tvungen att välja mellan buss och båt. Jag tog buss eftersom risken att bli avvisad var mycket större med båt. Att resa med hund – utan bil – har sin egen dimension.

Till Venedig! På med munkorg, sedan snabbt av med den – i dunklet bakom ryggsäcken. Vi kom fram och gick från Piazzale Roma över en kanal och så var vi på Il Moro di Venezia, ett tvåstjärnigt hotell där alla utom Miki och jag var indier eller kanske mori, fast Miki är kanske ändå moro. Ganska snart insåg jag att vi bodde vid utkanten av Ghetto Ebraico och det var där i ghettot vi kom att vara mest. Ja, en förmiddag pressade vi oss visserligen ut till Piazza San Marco och Palazzo Ducale, men det var mest som en eftergift åt formen. Visst, också åt skönheten. Genom trängseln nådde vi skönheten, men sedan räckte det för oss.

Ghetto Ebraico har tre delar: Ghetto Vecchio, Ghetto Nuovo och Ghetto Nuovissimo. Vi höll oss mest kring eller på Campo del Ghetto Nuovo och när vi kom dit först var det lördag, sabbat, och till min överraskning kunde jag titta in genom den ena synagogans ganska stora fönster och se männen där inne gunga fram och åter inneslutna i sina ljusa bönesjalar. Kanske var det kvinnor där också, men jag såg nog inga. Utanför ingången i ett litet svalkande valv stod några stora fåtöljer uppställda. I dem satt omväxlande olika människor, mest äldre män, och pratade och läste eller vilade. En stund satt där en ung kvinna i brokig dräkt. Jag vet inte om det egentligen var något särskilt jag såg, men det hela gjorde ett djupt intryck på mig. Att detta judiska ghetto var så fullt av liv och liksom så öppet för omvärlden grep mig, fast sedan såg jag också de beväpnade vakterna i det ena hörnet och sedan också i Ghetto Vecchio. Det går tydligen inte att komma ifrån detta.

Vid den ena sidan av Campo del Ghetto Nuovo var det med ens något som fångade min blick, något jag kände igen. Både fönstervalven och portvalvet var mig bekanta men mest av allt texten ovanför: CASA ISRAELITICA DI RIPOSO. Var hade jag sett detta? Jo, på omslaget till Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”, en bok jag läst på ett mer passionerat sätt än kanske någon annan. På baksidan av boken kan man läsa bland annat detta: ”Med judiska glasögon och med husgudarna Freud och Proust som sällskap resonerar författaren också kring läsandet och vårt inre som resonanslåda för textens möjligheter. Det är psykoanalytikern och filosemiten Enckell som talar, och han gör det med stor beläsenhet och skärpa.”

Framför huset sitter ett ungt judiskt par på en stenbänk. Jag såg att hon hade en liten tummad bok i ena handen och att de en stund läste något tillsammans i den. Nej, jag tittade inte länge på dem, men tiden komprimerades och jag såg hela världshistorien i dem där på stenbänken.

The post Resa i Veneto first appeared on Bodil Zalesky.

Hrvatska Kostajnica är liksom hopkrympt stad, man anar att den varit något mycket mer än den nu är och det finns fortfarande en del vackra hus kvar, en del restaurerade och vissa mindre skadade än andra. Tätt intill varandra nära floden står en katolsk och en ortodox kyrka – här kan man kanske ställa sig en del frågor.

Hotel Central är en byggnad man lägger märke till för att den ser ganska välmående ut och dessutom har en spännande form, fast den sidan jag valt att fotografera för att den är vackrast är den döda sidan.

Det vanligaste är kulhålsärrade fasader och avflagnad puts. Här och där finns det luckor mellan husen, lite ser gatorna ut som glesa tandrader. På många ställen tittar man in i affärer och barer som ser nyplundrade ut, omkullvälta stolar, dörrar på ett gångjärn, halvöppna byrålådor…

Men landskapet är mycket vackert: floden Una som fortfarande lär ha mycket rent vatten slingrar sig skön och bred vid stadens fötter och mängder av öar simmar omkring på dess yta.

Idag var vi där, Rudolf, Miki och jag. Strålande sol och blåaste himmel men kallt och vi gjorde mer eller mindre oavsiktligt helt rätt när vi valde att vara där mellan elva och fyra. Vi lyckades sitta utomhus på två kaféer utan att frysa – vi valde vinklarna väl. Och efter att korsat bron och besett borgen från utsidan och dessutom snuddat vid gränsen, gick vi in i staden igen och kryssade lite bland halvtomma gator tills vi bestämde oss för att gå upp på Djed till restoran Djed. Djed är en kulle eller snarare Kostajnicas ”Hausberg” och ”djed” betyder ”farfar/morfar”. Det lär växa massor av kastanjeträd där och på de andra kullarna i närheten. Ja, namnet ”Kostajnica” har med kastanj att göra och i oktober firas ”Kestenijada”, kastanjefesten, jag har upplevt den en gång.

Efter maten gick vi ner från kullen och sedan uppåt igen längs vägen mot stationen. Tåget från Volinija var punktligt och det var vi glada för. Sedan satt vi och vilade medan tåget fylldes av folk från de olika byarna och småstäderna som skulle till Zagreb för att fira fredagkväll.

The post En dag i Hrvatska Kostajnica first appeared on Bodil Zalesky.

Den 13 augusti nådde vi alltså České Budějovice. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen och vi började med att äta på en terrass som var mycket het tills vi ställt om stolarna, så att vi kom i helskugga. Nedanför oss syntes ett vattendrag, kanske Malše som rinner in i Vltava någonstans i staden. Efteråt gick vi in i en park och satte oss under några träd och ett parasoll, för det var för varmt för att göra något med packning på ryggen och vårt rum kom vi inte in i förrän i slutet av eftermiddagen. Vi slöade någon timme i parken och drack något. Till sist blev det dags att ta rummet vid den lilla gatan Panská i besittning. Vi gick uppför en trappa bland vinrankor och rummet hade en god trälukt. Nå, vi blev av med ryggsäckarna och kunde röra oss obehindrat, så vi tog oss ut på en liten stadsvandring. Snart hade vi gått runt hela det stora huvudtorget, Náměstí Přemysla Otakara II., och glatt oss åt de vackra husen där. Jag kände igen mig, men inte med någon större precision.

Vi drack Budvar, som vi av en expert fått veta är ett kärringöl, men det är ju stadens eget öl, så vad ska man göra? Fast lustigt nog serveras det inte alls överallt där. Vi gick ut vid alla de stora torgets hörn för jag letade efter en plats från förra gången. Till sist visade det sig att den platsen befann sig en bit ut på vår gata Panská. Så kan det vara när man inte har något lokalsinne.

Så småningom började det kvällas och hettan sjönk till värme, en mycket behaglig värme. Det var fullt med människor på gator och torg och vi hörde musik än här en där. Vi åt något tungt på Masné krámy. Jag har en hemlig föreställning om vad den andra delen av namnet betyder. Och så gick vi runt och satte oss på olika ställen, drack öl och vin, och tittade på folk. Särskilt länge satt vi på Kavárna u Žáby, där det hände något som jag nu har glömt.

Nöjda gick vi till sist till vårt natthärbärge bland vinrankorna och jag sa att detta skulle bli min nya resväg. Ja, varför ska jag jämnt åka över Wien och Brno? Rudolf tyckte det lät bra och Miki gick krullig bredvid.

Dagen därpå gav vi oss av lite halvtidigt för nu hade vi en längre dagsetapp framför oss. Första sträckan förde oss ut ur Tjeckien till Linz, där vi hade gott om tid att byta tåg. Världen var varm, solig och grön. Den andra etappen förde oss till en plats jag aldrig hört talas om: Selzthal. Det ligger mitt inne bland bergen där Österrike är som tjockast och lär vara en järnvägsknut. Där hade vi bara sex minuter till nästa tåg, men det gick bra. Dittills hade det varit ganska tomt på tågen, men nu på den sista sträckan märkte vi att vi närmade oss mer bebodda eller befarna trakter. Vi nådde Graz och fortsatte med samma tåg in i Slovenien, till Maribor, där ingen av oss hade varit, även om vi alla tre hade åkt förbi staden mer än en gång. I Maribor tog vi in på ett jättehärbärge, billigt men varmt och trångt. Jaja, där tänker jag inte bo igen. Kvällen var skön och vi slog långa lovar runt stan och längs Drava.

Nästa dag hade vi ända till eftermiddagen för Maribor så vi gick över till andra sidan floden igen och gick en bra bit i lövträdens skugga där. På huvudsidan gick vi sedan till det gamla vattentornet och till ”Stara trta” (den gamla vinstocken), som sägs vara den äldsta i världen. Kanske syns den på den sista bilden.

Sedan hade vi bara två timmar hem till Zagreb.

The post Sommarens resa söderut – del tre first appeared on Bodil Zalesky.

I Angermünde skildes Miki och jag från Nilla som fortsatte mot nordost, mot Stettin/Szczecin och vidare. Själva for vi mot Berlin och därifrån skulle vi vidare mot Dresden och vi klev in i ett överfullt tåg, så fullt att konduktören ropade ut i högtalarna att alla stående måste stiga av. En stund såg det ut som om vi inte alls skulle komma iväg, men så droppade de stående passagerarna av (mot anvisade tåg). Jag hade som väl var en plats och Miki satt duktigt vid mina fötter. Så avgick då äntligen tågen men strax visade det sig att det bara var regionaltåg den första biten och att alla som hade regionalbiljetter borde stiga i Elsterwerda (om jag minns rätt). Folk vädrade sin oro och kastade fram olika lösningar. En lustig man med stort skägg och med en lätt slavisk brytning som satt mitt emot mig förklarade med knipslug min reglerna för alla omkring och vad man riskerade om man inte följde dem. Jag sa att jag tänkte chansa och sitta kvar och han talade då förmanande till mig om vad som kunde hända, men då jag frågade vad han tänkte göra, sa han: sitta kvar. Jaha. Nå, allt gick bra, ingen konduktör dök upp och Miki och jag hoppade av i Dresden och jag köpte kvickt biljetter till Prag. Nej, inget uppehåll i Dresden den här gången heller, men på utresan söderut tog jag den där tornbilden. Eller skojar jag med mig själv? Var det på invägen?

Och så åkte vi förbi Elbsandsteingebirge igen och längs Elbe/Labe precis som på uppvägen. I början av kvällen nådde vi ett hett och soligt Prag. Rudolf mötte oss på stationen och så gick vi tillsammans till mitt favorithotell PurPur, där Rudolf också flyttat in. Efter lite plock och uppackande gick vi för att träffa Peter. På bilden ser ni Rudolf och Miki på Václavplatsen.

Vi åt kvällsmat någonstans som jag inte minns och så drack vi väl en öl eller liknande någon annanstans, men det minns jag inte heller. Jag vet bara att man stänger löjligt tidigt i det inre av Prag och att Peter tycker det är dåligt. Och det är det ju.

Förmiddagen därpå gick Rudolf, Miki och jag en innerstadsrunda hit och dit över broar och åtminstone Miki gick över Karlsbron.

Vi sammanstrålade med Peter igen och åt piroger på en ukrainsk restaurang. Sedan stack Rudolf och badade och vi andra drack kaffe och vilade sedan. Till sist: kvällsmat i Peters kvarter, där vi också fick se hans lilla lägenhet. Bra. Och nästa morgon såg det ut så här när jag tittade ut genom fönstret på PurPur.

Under gårdagen hade vi tillsammans hittat på en ny resväg, ett nytt resmål. Vi skulle inte åka över Brno och Wien igen, nej, målet för dagen var České Budějovice och det kändes spännande, för mig i alla fall. Jag tror vi for rakt söderut från Prag och inte lite mot sydost som annars. Tábor såg jag susa förbi och jag visste att jag varit där sommaren innan, den sommaren när jag var död eller i alla fall avskuren från livet. Nu var jag mitt vanliga jag, men vi stannade inte, även om det är mycket vackert där. Vi hade ju ett bestämt mål och det nådde vi i middagshettan. Både Rudolf och jag hade varit i České Budějovice tidigare, han en gång i barndomen och jag två gånger, andra gången var med René och Londi och jag kände igen mycket. Och det slog mig att här ligger man gärna i gräset i skuggan, när det är sommar.

The post Sommarens resa söderut – del två first appeared on Bodil Zalesky.

Jag åt en sallad på en skuggig uteservering för också här fanns hettan när morgontimmarna var förbi. Sedan gjorde vi ett hemligt besök på Maiffredygasse. Och så gick vi ungefär halvvägs upp på Schlossberg, och halvvägs fick räcka. Vi tog en lång eftermiddagslur på Bahnhofshotel och på kvällen strövade vi omkring i innerstaden och hängde lite vid broräcket och tittade på de lummiga flodstränder och den konstigt belysta Murinsel, om det nu var den som lyste i blått eller rött eller gult.

Det blev morgon igen och vi klev på direkttåget till Prag. Ja, årets resor har jag låtit gå i bekvämlighetens tecken, så långt möjligt. Man blir inte yngre och jag söker inte strapatser, strapatser kommer så lätt ändå eller man blir själv till strapats. Miki var lugn och brydde sig inte om att sitta på sitsarna eller titta ut genom fönstret. Han sov på golvet i den måttfulla luftkonditioneringen. Jag såg Bruck an der Mur, Mürzzuschlag och de andra bekantingarna, vi susade över Donau i Wien och lät Wien ligga där det låg. Och så for vi omärkligt över Thaya/Duje till Břeclav, den första staden i Tjeckien. När vi sedan passerade Brno tittade jag uppmärksamt på alla byggnader jag känner igen och lät tanken gå lite längre in i staden ända till Čápkova men också till Staré Brno. Någon gång på seneftermiddagen var vi så i Prag och Miki och jag blev mötta av Peter som lotsade oss till vårt mycket speciella hotell PurPur. Sista biten gick Miki och jag på egen hand för det var mycket varmt, så Peter väntade på oss på en plats han hade valt ut åt sig. När vi kom in i PurPur var luften tjock och trög, en tunn ung man med ett lätt förvirrat utseende tog emot oss och vi kommunicerade lite trevande på någon blandning av engelska, tjeckiska och kroatiska. En äldre kvinna med ett inlindat ben och stödd på en krycka kom ut från en skrubb. ”Det är min mamma”, sa ynglingen. Kvinnan försvann men kom strax tillbaka med vatten och morötter till Miki. Miki drack vattnet. Jag lämnade en depositionsavgift till den unge mannen, så kan det vara när man bor väldigt billigt. På en skylt på receptionsdisken stod det ”free coffee + desert”. Jag funderade lite över det här ”desert”. Fick man dessert till frukost? Eller var det något svårtytt ”ökenskämt”? Nå, det egentliga målet med stoppet i Prag var att träffa Peter så vi tassade snart uppför backen igen, hittade Peter och gick till en restaurang han valt ut. Ja, och så pratade vi oss genom kvällen och bytte plats från restaurang till bar.

Morgonen därpå fick jag min ”desert” som var en ganska normal frukost, lite knapp kanske och så var det dags att knata iväg till stationen och snart var vi där, jag lite svettig och Miki lite flåsig. Jag köpte biljetter till Dresden och så klev vi på och åkte norrut. Efter ett tag följde järnvägen Labe/Elbe och jag tog som vanligt många bilder på det vackra landskapet, men jag visar ingen här. Vi passerade gränsen till Tyskland och Elbsansteingebirge tornade upp sig i blickfältet. Miki låg lugnt och sov och krävde inte att få titta ut. Han kan den här sträckan och jag också – det är som om vi alltid åkte här. Det går som i sömnen. Och så var vi i Dresden, men vi gjorde inget av det den här gången. Jag köpte biljetter till Angermünde, som jag valt ut som mål. Angermünde ligger i Uckermark nordost om Berlin mitt för Schwedt ungefär. Till Berlin var resan lätt men redan på Hauptbahnhof där vi bytte blev det trångt och tåget till Angermünde var proppfullt och folk frågade sig varför man över huvud taget köpte biljetter. Nej, ingen konduktör vågade sig på att pressa sig igenom trängseln. Stämningen i vagnen var matt med små blixtar av humor. Miki och jag steg lättade av i Angermünde och lät tåget fortsätta dit det skulle. Det var varmt men inte längre hett och vi följde vägen från stationen någon kilometer ut ur staden. Där hade jag bokat en natt på Hotel Weiss för oss. Lite dyrt, men jaja, vackert och behagligt i det gröna. Vi gick sedan runt lite i staden bland korsvirkeshus och kyrkor i Backsteingotik och åt sedan kvällsmat på en indisk restaurang som verkade vara den plats där man skulle äta. Och så gick vi ner till Mündesee och Miki doppade tassarna.

Natten sov vi oss lugnt igenom i vårt ganska stora vackra rum och dagen därpå (den 18.7) gick vi runt i staden igen. Strax intill det lilla Heilig-Geist-Kapelle kom en pojke på kanske åtta-nio år över gatan mot oss med ivriga steg och hejdade mig och frågade: ”Was bedeutet ’neun am Nachmittag’?” Jag såg på hans ansikte att det var en viktig fråga och jag svarade att ”nej, det finns inte, nio på morgonen och nio på kvällen finns”. Han såg lättad på mig och gick vidare. Ja, sedan minns jag inte vad som hände mer men på eftermiddagen satt vi på tåget mot Saßnitz med byte i Stralsund. I Saßnitz ska man inte bo, det visste jag, det är onödigt dyrt och på kvällen är nästan allt stängt, men vad ska man göra när man måste över vattnet? Så jag hade bokat ett rum medan jag tänkte på det där med vatten och att ”Wasser scheidet” nog är sannare än ”Wasser verbindet”. I alla fall blev kvällspromenaden vacker. Vi gick längs havet på ett ställe där det gick att nå dit, mycket är avspärrat och på sätt och vis inte helt olikt hur det var på DDR-tiden. Jag stannade till på en höjd och tittade ut över havet och såg en mångata sträcka sig ut över vattnet. En man som stod en liten bit ifrån oss sa: ”So was sieht man nicht oft.” Jag nickade till svar.

Nästa morgon steg vi upp i svinottan och jag kom i ett mindre bråk om att Miki inte fick vara i frukostrummet, men jag vägrade att följa ordern för vi hade för lite tid och jag tänkte att detta med Saßnitz måste jag undvika nästa gång och så tog vi bussen ut till Mukran för att ta färjan till Trelleborg. I Trelleborg uteblev – det försvann bara – sedan det tåg vi skulle ha tagit, men så småningom tråcklade vi oss upp till Varberg där vi sedan tillbringade den svenska delen av sommaren. Här ser ni Miki i Mammas trädgård i en av de olika familjegrupperingar som uppstod under tiden där.

The post Sommarens resa norrut first appeared on Bodil Zalesky.