The post Det svekfulla mumlandet first appeared on Bodil Zalesky.

Igår den femtonde mars inträffade ett slags kulmen då över 300 000 människor demonstrerade på Belgrads gator och det hela såg mycket mäktigt och hoppfullt ut. En grupp som inte hörde till studenterna försökte ta sig in i tv-huset för att där i direktsändning proklamera Vučićs fall, men de misslyckades. (Under fredagen och lördagen var alla tågtrafik avstängd och mycket få bussbolag hade någon trafik. Detta för att förhindra att fler människor kom till demonstrationerna.)

Ovanstående är alltså ett starkt förkortat och ofullständigt sammandrag av vad som hänt sedan november.

Och nu då? Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som följt förloppen noga och som jag litar på och nu försöker jag bilda mig en egen uppfattning.

Enligt vad jag fått höra har studenterna inga riktigt klara mål mer än att få bukt med korruptionen och att ingripa mot Vučićs envälde. Oppositionen i Serbien är svag och ett stort problem är att mycket få i ledande ställning eller bland befolkningen vill göra upp med den serbiska nationalismen. (Här kommer jag kanske få på nöten av någon, men den risken får jag ta.) Denna tar sig uttryck i viljan att ha täta förbindelser med Republika Srpska i Bosnien som har som mål att ansluta denna del till Serbien (och bryta sönder den bosniska statsbildningen) och i serbiska anspråk på hela Kosovo eller delar av landet. Denna nationalism eller expansionism utgör ett hinder för framväxandet av ett fritt och demokratiskt Serbien. Å andra sidan har något nytt väckts till liv i befolkningen genom de här manifestationerna, inte minst för att de är fredliga och också för de många hoppfyllda mötena mellan människor längs landets vägar. Man märker att man inte är ensam om att känna sig förtryckt eller som ett offer för en stat som hanterar sin befolkning med hänsynslöst godtycke och ibland också med grymhet. Kanske kan detta som skett under de senaste månaderna stärka landets inre självförtroendet så att expansionismen i alla fall så småningom kan läggas bort och något nytt och bättre kan få växa fram.

The post Lite om Serbien idag first appeared on Bodil Zalesky.

Jag ser uppsluppna palestinska barn dansa och jubla på en scen runt de små pojkarna Bibas’ kistor. Scenen är ”dekorerad” med bilder som anknyter till den urgamla antisemitiska tropen om blodsförtal/ritualmordsförtal.

Jag ser de tre unga israeliska kvinnliga fångarna fösas fram genom en folkmassa som tränger sig närmare och närmare tills den måste stoppas av terrorledarna för att det inte ska sluta i lynchning, eftersom det ju att hade blivit dålig reklam för den palestinska saken om dessa pinade människor slitits sönder framför rullande kameror.

Jag ser avtärda israeliska män på en scen omgivna av maskerade och tungt beväpnade terrorister. Jag ser dem tvingas att vinka, le, hålla upp ”diplom” och tacka sina plågoandar, ja, en av israelerna tvingas till och med till att kyssa en maskerad terrorist på pannan. Som tack för tortyren.

Jag ser den palestinska folkmassan festa och fira, filma och fotografera sina offers förnedring. Hela familjer är samlade för att njuta av skådespelet. Man håller upp sina småbarn för att de ska se och lära sig vilka människor de framöver måste lära sig att förnedra och mörda. Stämningen är euforisk, man äter och dricker och lever i fantasin ut nya blodbad.

Jag väljer bara en bild av de massor av bilder som finns av dessa förnedringens scener. Jag väljer bilden av den svårt undernärde och torterade Eli Sharabi när han knuffas och släpas upp på en scen med ett förnedringens ”diplom" tryckt i sina händer. De som släpar dit honom för att exponera honom för folkmassans hat och mordlystnad är maskerade, tungt beväpnade våldsverkare med många oskyldigas blod på sina händer. Och Eli Sharabi vet där ännu inte att hans hustru och hans två döttrar mördats av palestinierna.

Och medan jag skriver detta sitter ännu människor kvar i tunnlarna, människor vilkas enda brott är att de är judar, döda eller i väntan på sin undergång (för de palestinska ledarna tänker aldrig släppa alla för då förlorar de sin makt). De flesta har alltså redan mördats, men ännu lever några. Kanske lever de där två unga männen som en kort stund släpptes ut för att se andra förnedras men till sist ändå befrias. Dessa två heter Guy Gilboa-Dalal och David Eviatar och det cyniska brott som begicks mot dem där ger en skrämmande klar bild av vad Israel har för fiender.

The post Gaza first appeared on Bodil Zalesky.

Vad sa man i Europa bland politiker, hemma runt köksborden, på gatan om Ukraina kring årsskiftet 2004-2005, då den brandgula revolutionen utspelade sig? Inte var det mycket stöd för den ukrainska kampen man kunde se, däremot en hel del nedlåtande uttalanden om ”brist på demokrati”, ”korruption” och annat uselt som man tyckte sig själv vara helt frigjord ifrån.

I mars 2006 var jag på Leipziger Buchmesse, som det året hade Ukraina åtminstone delvis i fokus. Jag skrev då bland annat detta:

”Årets pristagare Jurij Andruchovytj från Ukraina höll ett tacktal som är värt att läggas på minnet. Han fick alltså priset för att "hans verk på ett betydelsefullt sätt bidragit till att stärka de inomeuropeiska banden", men i talet tog han artighetsbladet från munnen och sa att just hans land Ukraina hade blivit kvarlämnat utanför den europeiska dörren. Här är ett utdrag:

’Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?’”

Och här ett lite längre:

”I december 2004, i det underbara ögonblicket mellan den fulländade brandgula revolutionen och upprepningen av presidentvalets andra runda, fick jag möjligheten att tala inför Europaparlamentarikerna i Strasbourg. Kärnan i mitt budskap bestod i att jag bad dem och hela den europeiska gemenskapen att hjälpa ett visst förbannat land att rädda sig självt. Jag sade till dem vad jag ungefär hade tänkt mig att de skulle säga: att Europa väntar på oss, inte klarar sig utan oss, att det i sin helhet bara kan lyckas med Ukraina.

Idag står det klart att jag bad om för mycket. Det har gått femton månader sedan dess och jag har levt här hos er i två tredjedelar av dem. Alltså – jag tillåter mig att vara sarkastisk – i Europa. Under denna tid har jag deltagit i ett dussintal intervjuer, offentliga debatter, runda bord, och ytterligare dussinet läsningar. Jag har återöversatt, och vid mina framträdanden ständigt citerat en enda, inte alls så dum idé – att även vi är Europa. De orden formulerades i slutet av 1800-talet, alltså för 110 år sedan. Med dessa ord ville publicisten, essäisten och översättaren Ivan Franko rikta de medvetna europeernas uppmärksamhet mot de galiciska ukrainarnas, och överhuvud taget ukrainarnas olidliga utanförskap.


Det är en mycket smärtsam formulering. Hör bara: Även vi är Europa. En ensam röst i öknen. Det är 110 år sedan, men det nödvändiga i att åter formulera denna sats består fortfarande, har egentligen blivit ännu större. Alltså har jag försökt upprepa det vid alla möjliga tillfällen, för er hjälp till detta förbannade land, på vars språk jag skriver och förklarar mig, är livsnödvändig för mig. Och det vore inte så fantastiskt svårt att ge denna hjälp. Den består bara i att inte formulera något som tar död på hoppet. Det har visat sig att alla mina framträdanden var förgäves. Kanske talade jag för tyst eller för otydligt. Det europeiska närmandet har inte ägt rum. Istället ägde Visa-affären rum.”

Kring årsskiftet 2013-2014 utvecklade sig Majdan-rörelsen. Jag citerar här ett kort stycke ur en text formulerad av ”Stiftung für Wissenschaft und Politik” (i min översättning):

”Protesterna som flammade upp i slutet av november 2013 har visat hur betydelsefullt det ukrainska civilsamhället är och vilken handlingskraft det besitter. Med sina generella krav på rättsstatlighet, transparens och demokrati är proteströrelsen närvarande ännu idag. Utöver störtandet av Janukovytj-regimen har den framför allt som mål att åstadkomma varaktiga förändringar av den politiska kulturen i Ukraina.”

Majdan-rörelsens demonstrationer fortsatte och fortsatte, deltagare blev ihjälskjutna, lemlästade, men modet var obrutet. I Europa var man skeptisk och talade om ”fascistiska element”, om brister i genomförandet, om fel slags agerande och de i Europa som öppet stödde rörelsen blev offentligt misstänkliggjorda. Inför det ukrainska valet den 25 maj 2014 skrev jag bland annat så här:

”Det cirkulerar, trots att det fruktansvärda putinska övervåldet i östra Ukraina nu borde nått de flesta, fortfarande en hel del märkliga spekulationer kring att Ukrainas nuvarande regeringen inte är oklanderlig (Vem av dessa klagade på brister hos Janukovitj-regeringen?). Av vilka länder kräver man annars något sådant? Och dessutom i en situation då landet håller på att invaderas?

Ukraina behöver vårt stöd för att kunna genomföra sitt val den 25 maj. Risken är stor att det inte går, att allting förvrids och förvrängs av den ryska propagandan eller hamnar under putins stövel. Landet behöver internationellt stöd för att överleva.”

Vid samma tid skrev den ukrainske författaren Mykola Ryabtjuk bland annat detta:

”Still, if the Kremlin is succeeding as an international spoiler, it is doing worse at strategic vision, prediction and calculation. With Ukraine, its apparatchiks succumb to their own propaganda and misunderstand important facts. For one, the Orange Revolution was not a Western plot. Nor were the Maidan protesters pogromchiks, extremists or neo-fascists, as the Kremlin has shamelessly tarred them. And linguistic heritage is not the same as political loyalty. The fact that nearly half of Ukraine’s people speak Russian as their primary language doesn’t necessarily make them any more loyal to Mr. Putin than English binds the Irish to the British crown.”

Den 21.2 2014 började jag en bloggtext så här:

”Med hjärtat i halsgropen försöker jag följa och förstå det som händer i Ukraina i dessa hotfulla tider. Jag har vänner och bekanta i Ukraina och bland de människor jag känner där och annorstädes finns det några som vet ganska mycket om vad som händer i Kiev och i andra delar av landet. Med dessas hjälp försöker jag göra mig en föreställning.”

Och i mars 2014 ockuperade Ryssland Krym. Den 19 mars skrev jag följande:

”Efter det ryska maktövertagandet på Krim hör jag gång på gång folk säga eller läser dem skriva att befolkningen där nog får det bättre eller lättare nu, ’Ukraina är ju så fattigt och kaotiskt och fascistiskt’. Senast läste jag något om att Krimborna skulle få det ’trevligare’. Jag vill kommentera detta:

När spekulationer kring sådant som under vilken regim en befolkning skulle ’ha det trevligare’ används som argument för ett lands invaderande av ett annat, har en villoväg beträtts. Varför skulle detta för övrigt gälla bara för Krim om det är ett allvarligt menat resonemang? För att ta ett exempel – det finns fler än man i hastigheten kanske tänker sig – skulle det inte vara tänkbart att befolkningen i den ryska delen av Karelen kunde få det bättre under Finland? I alla fall medför själva grundresonemanget ett ställningstagande för en principiell destabilisering av gränserna mellan länderna i världen.”

Den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko skriver 2014 på ett ställe så här om västvärldens blick på Ukraina (översättning J H Swahn):

”Och nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan. Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar: borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt sätt, rättfärdigar ett sådant handlande?”

Längre fram i texten står detta:

”Det verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för världen.

Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.”

Denna dag 2022 kom det brutala ryska angreppet på Ukraina som helhet, allt skulle förstöras. Och Europa började så sakteliga att vakna upp ur sin sömn. Men bara ”så sakteliga”, man ville hjälpa Ukraina men inte för mycket, det kunde bli en ”eskalering”, det kunde bli värre. Värre för vem? Inte för ukrainarna! Det militära stödet genomfördes stapplande och både ledare och befolkningar ville vara ”försiktiga”. Många ville skicka pengar till medicinsk hjälp men inte till vapen. Man tyckte det var ädlare att skicka hjälpmedel till dem som fått armar och ben avslitna än att skicka vapen för att skydda människor från att få armar och ben avslitna.

Och nu har Europas hjälp till Ukraina varit halvhjärtat och stapplande i tre år. Så dyker då Trump upp och intar de mest motbjudande positioner och hånar och förolämpar Zelensky och kucklar med putin. Och Europa verkar äntligen vakna på riktigt. Eller nej, kanske inte nu heller. Man skriver och pratar om hur dåliga p och t är, men är detta verkligen handling, är det verkligen detta Ukraina behöver från oss? Europas länder måste sluta vara så lata och fega. Europas länder måste rusta upp för att militärt försvara Ukraina!

The post Europas länder måste militärt försvara Ukraina first appeared on Bodil Zalesky.

Vet ni vilka dessa två är? De heter Guy Gilboa-Dalal och David Eviatar och de hör till den av palestinierna ännu kvarhållna gisslan i Gaza. Dessa två släpades ut ur tunnlarna och fördes i en bil för att vara åskådare till den förnedrande frigivningsceremonin igår då utmärglade män tvingades tacka sina maskerade tortyrmästare och kyssa deras pannor. (En av de sex, beduinen Hisham al-Sayed, visades inte upp på något podium eftersom han inte längre går att visa upp.)

Guy Gilboa-Dalal och David Eviatar tvingades titta på och återfördes därefter ner i tortyrens tunnlar för att kanske aldrig återvända.

Om inte detta är grymhet…

The post Grymhet first appeared on Bodil Zalesky.

Det hela inleddes med en stor jublande folkfest i Gaza. Man passade mitt i den skummande euforin på att ge Israel skulden för att de fyra dödats. Alla var där: Hamas, Islamiska Jihad, PFLP, DFLP, Al Aqsa-martyrerna (Fatah) och många många ”civila” palestinier.

De fyra kistorna ställdes upp på ett groteskt smyckat podium. Hamas utförde i fint samarbete med Röda Korset välregisserade symbolhandlingar. Festmusiken dånade och folkmassan var extatisk. Denna gång fick de dock avstå från tacksamma uttalanden från de återlämnade, men ibland kan man inte få allt.

I utbyte för de döda barnen, deras döda mor och den döde gamle mannen fick palestinierna hundratals brottslingar bland vilka många mördare. Och jublet var öronbedövande.

Så ser det ut i vår värld. (Men vi kan välja sida.)

The post Så ser det ut i vår värld first appeared on Bodil Zalesky.

En händelse den 12 oktober 2000 gjorde de blodiga händerna kända över hela välden. Två israeliska reservister körde fel i närheten av Ramallah. De blev arresterade av palestinsk polis och förda till en polisstation, där de sedan lynchades av en folkmassa, de stacks ner, ögonen trycktes ut, lemmar skars av och så kom ”handscenen” som gick runt i världen: En av mördarna höll upp sina nerblodade händer genom ett fönster och folkmassan nedanför bröt ut i jubel:

Efter det kastades kropparna ut genom fönstret och släpades längs vägen medan folkmassan hurrade och mosade sönder det som ännu hängde ihop av dem.

Men det finns också en händelse som ligger längre tillbaka i tiden; den är från början av juni 1941 och platsen var Bagdad. Pogromen mot stadens judar inleddes med att röda händer målades på judiska hem. Minst 180 judar ska ha mördats och många fler misshandlades.

Nyligen såg jag en kort video som visar en egyptisk man (han har en egyptisk flagga på kläderna) som sitter på marken eller på en matta tillsammans med en grupp småpojkar. Framför sig har de en tårta med Israels flagga. Mannen har doppat ena handen i blodröd färg och han trycker in handen i tårtan medan pojkarna också trycker in sina händer i tårtan tills den trasas sönder. Möjligen är tårtan röd inuti, men det är jag inte säker på.

Vad detta betyder är knappast svårtolkat. Och det finns många andra blodiga-handen-symboler, till exempel det märke som vissa Hollywood-skådespelare satte på sig någon vecka efter den 7 oktober 2023. Nej, inte till stöd för judarna efter massakern, utan man ville ha vapenstillestånd så att israelerna inte skulle kunna slå tillbaka efter det fruktansvärda brottet.

En annan blodhand visade den svenska EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani tidigt förra våren från talarstolen i Europaparlamentets plenisal. Hon sade sedan att hon inte ville låta sig tystas eller bli betraktad som antisemit.

Men ibland verkar symbolens anknytning till ursprunget ha försvagats och jag ser den nerblodade handen dyka upp som en mer allmän protestsymbol. Detta är besynnerligt eftersom en hand nedsmetad med blod rent arketypiskt är en brottslings hand. Någon annans blod finns på handen, blodet kommer från någon man stympat eller mördat. Vi vet alla vad det betyder att ha blod på händerna.

The post Vems blod? first appeared on Bodil Zalesky.

Massakern den sjunde oktober 2023 planerades och leddes av Yahya Sinwar, även kallad ”Slaktaren från Khan Yunis” för att han med sina egna händer mördat flera män, israeler och palestinier. Yahya Sinwar satt länge fängslad för sina brott men frigavs vid en fångutväxling. Kanske hade den blodiga massakern aldrig skett om Sinwar – och med honom många andra palestinska terrorister – inte blivit utsläppta ur fängelset. Som vanligt vid sådana här utväxlingar byttes en eller ett fåtal israeler mot hundratals palestinier av vilka inte så få var terrorister. (Det går att utläsa något av dessa proportioner.)

Och i dessa dagar talar man från en rad håll förhoppningsfullt om en fångutväxling. Men är en sådan verkligen hoppingivande? Kommer Hamas i så fall att släppa alla de överlevande i gisslan? Många tvivlar. Och vad kommer att hända när på nytt ett tusental terrorister släpps ut ur fängelserna?

Och vad är det som gör det möjligt att anklaga Israel för att alla i gisslan inte fått komma ut ur sina tortyrkamrar? Vad är det som gör att så lite av skulden läggs på förövarna, på mördarna, våldtäktsmännen och tortyrmästarna?

The post Det märkliga förhållandet mellan skuld och anklagelser first appeared on Bodil Zalesky.

Den 7 oktober 2023 begicks ett fruktansvärt brott mot människor i Israel. Brottet genomfördes av terroristorganisationen Hamas och dess medlöpare. För en kort stund verkade det som om världen skulle ställa sig på offrens sida, men mycket snart fylldes världens gator och torg av skränande folkhopar som valde förövarnas sida. Sedan följde en flodvåg genom länder, regeringar, människorättsorganisationer och bland kyrkliga och sekulära ledare. Denna våg vände sin vrede mot Israel för att Israel försvarade sig mot terrorister. Man jonglerade med ord som ”proportionalitet” och ”sionism” och gjorde dem till kastvapen och man lät mobben skräna om ”intifada”. Och mest av allt använde man sig av civilbefolkningen i Gaza. Israels ledare släpades inför internationella domenheter och dömdes skyldiga till folkmord. Allt detta medan terroristerna med stöd av diverse urspårade organisationer fortsätter att fostra barnen i Gaza till hat mot judarna, till att vilja utrota dem. Många i världen känner till att Hamas och deras gelikar har som mål att ”skrapa bort” judarna från jordens yta, men tanken på detta stöts på ett obegripligt sätt hela tiden bort genom en mekanism vars rätta namn inte kan vara något annat än antisemitism. För långt före medkänslan med Gazas barn – som man offrar – kommer hatet mot judarna och deras önskan att leva i sitt land. Om inte det hatet funnits hade många nog kunnat se klarare på vad man utsätter Gazas barn för. Man hade inte velat att de skulle växa upp till att hata och skjuta ihjäl, man hade inte kunnat tänka sig att låta något barn springa ut med ett sådant där bälte om livet, ni vet det som självmordsbombare bär.

The post Detta måste jag säga first appeared on Bodil Zalesky.

The post Skuld first appeared on Bodil Zalesky.