en blek aning om Brdas skönhet

Här kastar vi en blick över axeln utmed garageraderna. Jag tycker mig känna igen de här garagen från min tid i Greifswald, DDR – samma material, samma färger, samma stämning (det lilla ägandet saltat med en längtan bort):

Jag försöker smygfotografera Londi i någon naturlig pose, men hon har sett kameran och intar därför raskt den ställning som får henne att påminna om ett svart litet tält oåtkomligt för allt personligt:

De flesta av garagedörrarna är ordentligt låsta, men en del av dem är öppna ändå:

Några sidoblickar från den långa gatan Donje Svetice:

Och så till sist en bild på födelsedagsbarnet i blått som skålar inifrån Paviljon Jeka (Ekopaviljongen), eftersom vädret denna dag bjöd på skämtsamma aprilskurar.

Längre fram ska jag visa något av parken också, som vi snart tänker besöka igen.

Det kändes på något vis lite ovanligt att stöta på namnet Svensson så här helt oförmedlat, fast jag vet ju att det är så här det är i världen. Plötsligt står man inför Svensson.

ett hörn av parken

Stigarna var kantade av underbara blommor: blåsippor, primulor, vildcyklamen, julros och andra som jag inte vet namnet på:

Och i snåren doftade det av Bärlauch (som nog heter ”ramslök” på svenska). Vi knatade på uppåt uppåt

och det blev allt varmare. Och så såg vi plötsligt murarna till Lipovec grad torna upp sig framför eller snarare ovanför oss:

Uppe i ruinen tog vi oss en rast och drack vatten och besåg det hela från alla vinklar vi kunde komma åt:

Solen gassade och det var bara utmed murarnas skuggsida man kunde hitta svalka. Vi hade en vid blick över dalarna och bergskammarna omkring oss. När vi efter en stund tyckte att vi sett oss mätta påbörjade vi den inte helt lätta nedstigningen innan vi kunde börja klättra upp mot Japetićs ryggar. (Fortsättningen följer imorgon.)

Här är en blick över tegeltaken från strax intill tornet Kula Lotrščak i Gradec:

Några steg därifrån har man den här vyn över stadsdelen med Muzej prekinutih veza, de brustna relationernas museum, i det vita hörnhuset:

Sankt Markuskyrkan på det centrala torget i Gradec:

Vacker innergård i Gradec:

den rikaste mannens hus

foto Draženka

och så utmed Tkalčićeva som sjöd av vårliv:

Beatrice och jag gick in och valde ett bord någonstans i det inre, alltså inte någon fönsterplats. Jag frågade servitrisen var Claudio Magris brukar sitta. Hon pekade mot ett av fönsterborden och sa ”men om det är upptaget, så sätter han sig någon annanstans – è una persona talmente alla mano.” (Att vara ”alla mano” betyder att man är lättillgänglig och inte krånglar eller blåser upp sig.)

ungefär där dessa båda herrrar sitter brukar han ta plats

När Beatrice gått satt jag kvar en stund och tittade på människor, väggar och lokalens ljussättning och så läste jag med en känsla av lätt svindel lite hit och dit i avsnittet Caffè San Marco i MIcrocosmi. Jag läste till exempel det här:

Il caffè è un un luogo della scrittura. Si è soli, con carta e penna e tutt’al più due o tre libri, aggrappati al tavolo come un naufrago sbattuto dalle onde.

Kaféet är en plats för skrivande. Man är ensam med papper, penna och på sin höjd två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet som en skeppsbruten uppkastad av vågorna.

Jag kunde ha läst något annat mindre solitärt och det gjorde jag också:

Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.

Envar vid sitt bord är nära och avlägsen i förhållande till den som sitter strax intill. Älska din nästa som dig själv eller stå ut med din grannes sätt att tugga på naglarna såsom han står ut med olustigare tics från din sida.

bilden togs som man kan ana strax för jul