Nå, egentligen är det inte Klara Johanson som säger det som står här nedanför, men hon har valt att citera just dessa ord av Axel Romdahl om Sigrid Fridmans så omstridda skulptur, så därför är detta ändå på något vis hennes ord (som jag nu för en stund gör till mina):

Sigrid Fridmans ”Kentaur” på Observatoriekullen i Stockholm är knappast svårtolkbar som idé; han är vilja till lyftning, han är stolt och jublande uttrycksglädje. Vad betyder hans båge? – Han spänner den ej för att sända en dödande pil mot fienden eller villebrådet. Han bara spänner den, spänner den för att pröva sin styrka, för att känna sin kraft.

Ingen kan missta sig om den intensiva, omedgörligt trotsiga konstnärsvilja som brottats med uppgiften och som också meddelat sig åt verket och givit det en storhet som det må vara tillåtet att beteckna som ovanlig i nutida skulptur. Utan att besitta tillräckliga kunskaper i vare sig människors, hästars eller kentaurers anatomi för att kunna intyga att figuren är ”riktig” vill den som skriver detta för sin del bekänna att han finner den övertygande. Proportionen mellan den manliga torson och hästkroppen är den klassiskt vedertagna, samspelet mellan de disparata delarna ter sig vackert och osökt… Men den är icke i främsta rummet ett försök att arbeta ihop överkroppen av en karl med benen och bålen av en häst, den vill ge lösningen av ett invecklat och intressant kompositionellt problem. Kanske är det ej ur vägen att fästa uppmärksamheten vid ett par egenskaper hos denna figur som ur denna synpunkt äro väsentliga: den klara och bestämda positiva silhuetten och, vad man mera sällan tänker på när det gäller bildhuggeri, de vackra och väl avvägda negativa former som uppstå kring och inom skulpturverket.

”Kentauren” äger en tydlig fjärrverkan. Man kan på långt håll uppfatta dess mening och karaktär, och den kan därför stå uppställd som den gör, sedd mot rymden som en flöjel. Uppställningen är lika litet som statyn själv naturalistisk. Man behöver ej göra sig onödiga bekymmer vart ”Kentauren” skall ta vägen i nästa moment, om han liksom kavalleriskolhästarna vid franska och italienska ridskolor skall ta sig nerför branten och om man skall återfinna honom nere i trafikvimlet på gatan. Nästa moment kommer aldrig. Konstverket är tidlöst och räknar icke med det praktikabla. Det är en pelarfigur med backkrönet till sockel. Man brukar ej bekymra sig om vad Marcuslejonet skall ta sig till härnäst. Men ”Kentauren” låter samtidigt se sig från nära håll uppe på höjden. Det är ett nöje för den som uppfattat dess värden att se den även så.

Texten är hämtad ur Klara Johansons Kritik.

Sava, staden och Medvednica

Vi följde floden västerut, minst tre broar bort: Most slobode, Savski most, en namnlös fotgängarbro (?) och strax före Jadranski most vände vi. Det blåste en varm sydvind, jug, och över himlen drog brokiga, överlastade molnformationer. (Inatt regnade det och temperaturen föll från 22 till 12°). Vandringen blev en stor hundträff: Londi, Buba och Lu hade fullt upp med alla hundmöten.

Efter några timmar gick vi över bron igen och sedan vidare hemåt, tröttna och nöjda:

Och sista biten av nervägen från berget ur ett Buba-Londi-perspektiv:

också en sista vink från vintern. På nervägen hittade vi ett ganska stort sjok av snö på en skuggig sluttning, en avlång snömassa som till hälften var täckt av löv. Londi och Buba blev mycket intresserade och började att gräva med raska tasstag. De tryckte ner munnarna i snön och ”betade glass” med välbehag.

Och strax intill lyste blåsipporna bland löven och visade att ”nu är det vår”.

Fort, fort bort därifrån till planare och fastare marker!

En god stund gick vi hela tiden neråt, men så var botten nådd och vi kunde börja stiga igen och snabbare än väntat var vi uppe på en av Japetićs kammar. Där var det lätt att gå, solen sken och utsikten sträckte sig hur långt som helst.

På ett ställe stannade vi för att med blicken leta oss tillbaka till Lipovec grad. Där!

Men strax gick vi vidare och Buba och Londi trampade på med bergsvana tassar:

Så småningom började det luta nerför igen och vi närmade oss vår rastplats,

Oštrc,

där vi slog oss ner vid ett av träborden, packade upp våra mackor och gick in i gäststugan och hämtade några flaskor Velebitsko, det berömda bergsölet.

Så här vackra är buskar och träd:

Från björk till magnolia. (En variant av ”mellan hägg och syren” kanske.)

Det handlar alltså om mina svenskstudenter här i Zagreb och deras Strindbergsprojekt. Först visste vi bara att vi ville spela teater, sedan förstod vi att det just höll på att öppna sig ett lysande tillfälle att spela Strindberg. Jag kontaktade Strindbergs Intima Teater i Stockholm och se teaterchefen Ture Rangström erbjöd oss sitt manus till ”Strindbergs värld”! Tillsammans med min kollega Janica gick jag igenom det och började bygga en egen variant utifrån det som fanns där. Vi behöll fragmenten ur Spöksonaten och Ett drömspel och det ena ur Fröken Julie och sedan la vi till ett fragment ur Fadren och så byggde vi en avslutning av avsnitt ur Liten katekes för underklassen. Tre av fragmenten från Intima Teatern tog vi bort och mellantexterna strök vi också, eftersom de på många sätt är ”platsbundna”. Vi bygger nu egna mellantexter som knyter an till vår värld här. Rättare sagt är det en student som just nu konstruerar dessa texter. De ska vara på kroatiska för att hjälpa publiken in i dramerna. I – den betydelsefulla – bakgrunden finns också en översättargrupp som ger alla fragmenten en ny och fräsch kroatisk språkdräkt. Studenterna ska spela på svenska, men högt uppe på väggen i teatern ska de kroatiska orden lysa för alla dem i publiken som inte förstås vårt nordliga språk. Och om allt går väl kommer vi med oss också att ha en grupp musiker som förstärker midsommarstämningen i Fröken Julie och skapar ett smygande skräckstråk inför Spöksonaten och som bygger kampstämning runt slutstycket.

Sedan oktober har repetitionerna pågått. Ännu har vi varken dräkter eller ”riktig” rekvisita, men snart är vi där. Och alla skådespelarna har trängt långt in i sina roller och replikerna flyter i det närmaste av sig själva och ansikts- och kroppsuttryck blir allt säkrare.

Se här några bilder från förvårens repetitioner:

ur Fröken Julie

Kristin: ”Gick det till på det viset? Nej! Vad du säger!”

Kristin: ”Lovar du det?”
Jean: ”Lovar? När jag säger att jag gör det, så gör jag det!”

°°

ur Fadren

Nöjd:  ”Och det ska jag säga, att om inte flickan vill, så blir det inget av.”

°°

ur Spöksonaten

Johansson: ”Är det musikafton, eller vad ska det bli?”
Bengtsson: ”Det är den vanliga Spöksupén, som vi kallar det. De dricker te, säger inte ett ord, eller så talar Översten ensam; och så knaprar de på småbröd, alla på en gång, att det låter som råttor i ett vindskontor.”

Mumien: ”Vackra Gojan! Å Jakob är du där? Kurrrre!”

°°

ur Ett drömspel

Magistern: ”Du försöker svänga dig! Du vet det, men kan inte säga det.” (Luggar Officern)

Officern: ”Åh det är rysligt!”

°°

När dräkterna är utprovade planerar jag att visa nya bilder här. Den 18 maj spelar vi i Ljubljana och veckan därpå två gånger här i Zagreb.

Igår strövade Londi och jag omkring här med Stephanie och Maks och ljumma vårvindar omslöt oss. Bilarna på Most mladosti hördes bara som ett sus, en annan vind.

Londi undersöker markerna

Steph och Maks

Maks är en vallhund från de makedonska bergen Šar planina, en šarplaninac, som har blivit illa behandlad av sina tidigare ägare och Steph håller på att lära upp honom inför en placering i ett gott hem.

en härlig hund

violer av något slag

Slava Raškaj betraktas som den främsta kroatiska akvarellmålaren från tiden kring det förra sekelskiftet. Hennes liv kom att bli mycket kort, hon föddes 1877 och hon dog 1906 medan hon var intagen på en psykiatrisk klinik på grund av svåra depressioner. Hon dog så ung för att livet var för hårt mot henne.

Strax intill ingången till kyrkogården fann vi hennes grav:

Jag har hittat några av hennes målningar och väljer att visa de här tre:

självporträtt

landskap vid Ozalj

näckrosor