I Kroatien gör sig arvet från kommunismen ännu gällande just på polisstationer och liknande officiella ställen där folk tvingas att köa på ett kuvat och av godtycket regerat sätt. Här skojar man ännu mindre än i Sverige och är minst lika drygt obildad. Och folk löper gatlopp efter små dyra klistermärken och sitter tyst ihopsjunkna utanför bruna dörrar innanför vilka den lilla makten sitter och rullar tummarna och slamrar med kaffekoppar.

Nu kan jag tänka mig att det är värre i länder där det kommunistiska arvet fortfarande gör sig gällande. När gränserna började luckras upp kom många från ”öststaterna” hit till Wien och satte upp små butiker eller tog jobb i restauranger och liknande. Länge behöll man samma attityd som hemma men det gick ju inte i längden. Det fanns ingen som helst förståelse för att folk som kom in i butiken var ”kunder” som man skulle tjäna pengar på genom att ”betjäna” eller åtminstone ”expediera”.

Men i allmänhet är det mycket enklare att leva här än i Sverige. Det finns alltid en väg runt det mesta. Svenskar som man möter på stan, även i Stockholm, är nästan alltid vänliga och trevliga men sätt dem bakom en disk eller en kassa eller i någon sorts mottagning och deras allt överskuggande ambition blir att visa att ”här är det jag som bestämmer” och ”du skall inte tro att du kan få precis som du vill.” Låg utbildningsgrad på alltför höga poster är det vanliga och något sätt att hävda sig måste man ju ha.

För er som eventuellt har läst denna alltför långa kommentar har jag lagt upp en bild där Martin Kellerman som vanligt slår huvudet på spiken: Hemma igen.

Kanske såg de inte det där med kupén som sin uppgift, deras ansvarsområde var kanske strängt kringgärdat: titta på pass, biljetter och människor (och möjligen hundar).

Hej Vanja,
ja, visst är Londi och jag ett team. Och vi klarar förstås också en sådan här Dienst.