Kommentarer på: De/dem

Av: Bengt O.

Bengt O. — Sat, 24 Apr 2010 21:13:48 +0000

”Kvinnena” och ”flickena” och ”nunnena” är diskriminerande vare sig man talar eller skriver. Vi skulle aldrig skriva eller säga något annat än ”männen”, ”pojkarna” eller ”munkarna.”

Det har jag läst i tiningen.

Av: Andreas

Andreas — Sat, 24 Apr 2010 10:28:11 +0000

För min del tycker jag det är helt i sin ordning att säga ”kvinnena å flickena skriver i tiningen”, för jag tycker att man principiellt bör skilja mellan talat och skrivet språk. Dagens problem, som jag ser det, är att talat språk lyfts in i skriften, samtidigt som det motsatta fallet, skrivna former som börjar uttalas, utarmar dialekterna. Våra dialekter bär vårt språks historia och ska inte avfärdas som påfund av olika slag, men märk väl: dialekter är talat språk.

Epoken då ungdomar drillades i grammatik i skolan är ytterst kort i vårt språks historia. Vad de behöver är att möta ett gott skriftspråk och få chansen att själva utveckla ett sådant, och det sker inte för att man kan sätta namn på subjekt, substantiv, objektiv predikatsfyllnad eller restriktiv relativ bisats. Ett sådant lektionsinnehåll tror jag inte får språkvården att framstå som relevant.

Av: Agneta

Agneta — Thu, 22 Apr 2010 11:39:14 +0000

Nunnena finns inte kvar i NE.online. Det var förmodligen ett rent skrivfel. För övrigt tror jag att de festa av oss, i stor utsträckning, håller fast vid det språk man en gång lärde sig eller tog till sig genom skola och allmän läsning. Kanske sker förändringarna bland de unga fortare i dag i och med att svensk grammatik inte är något som det läggs större vikt vid i skolan.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Thu, 22 Apr 2010 07:53:26 +0000

Jo, jag tycker att vi ska(ll) ge upp! 😉 Btrf ”han” som objektsform, ändelsen -er (och f.ö. också särskrivning) skriver Mikael Parkwall i den mycket roande boken ”Lagom finns bara i Sverige” att det är mycket gamla former som inte utan viare kan avfärdas som moderna påfund. Att skriva ”den gamle mannen” trodde jag att det bara var jag som gjorde nuförtiden och jag har alltid fått ett sting av dåligt samvete varje gång jag gjort det, könsdiskriminerande som det ju är.

Det finns värdigare mål för vår kamp. Ett sådant är pluralformen ”minutrar” som numera är den vedertagna, åtminstone i TV. Uttalsmässigt skulle jag vilja ha sanktioner mot de (dem?) som säger att ”kvinnena och flickena skriver i tiningen.” I Nationalencyklopedin talades det f.ö. i en artikel om klosterväsendet om ”nunnena”. Det är ju rena Wikipedia. Jag hoppas det är rättat nu.

Språkpolis, språkpolis, språkpotatisgris!

Av: Andreas

Andreas — Wed, 21 Apr 2010 18:34:08 +0000

Problemet med de/dem är lite mer komplicerat än så, tror jag. Många unga har vant sig vid att skriva de/den i singular (de e svårt), eftersom man inte uttalar [det]. Dessa ungdomar har alltså en flerskiktad utmaning här. Bodil talar om textliga förebilder, och den största mängden text många unga utsätts för är jämnårigas sms, chatt-kommentarer och facebook-hälsningar.

Å andra sidan har det alltid funnits distinktioner som bara upprätthålls i text (och inte i talet) utan att de har försvunnit, så det borde vara möjligt även i framtiden. Exempel på sådana är han/honom (i södra Sverige), var/vart (från Västergötland och uppåt), pluraländelsen -or (som åtminstone fram tills nu uttalats -er under lång tid), svaga verb som i dåtid låter som infinitiv i Svealand (igår jobba jag hela dan, jag har jobba hela helgen), och maskulin-e på adjektiv (många säger och skriver den gamla mannen).

Förresten säger min morfar di, men det tror jag inte han skrivit någonsin, utan bara de. Innan dom blev förhärskande, kunde man oja sig över di.

Låt oss därför inte ge upp vad gäller de/dem.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 18 Apr 2010 07:05:53 +0000

Marlena,
trevlig helg!

Agneta,
tack för facit! Jag ska läsa om citaten.

Av: Agneta

Agneta — Sat, 17 Apr 2010 22:57:47 +0000

Minns jag rätt så klurade Lars ut de flesta av regnbågscitaten.
Men här kommer sent omsider facit (som jag trodde att jag lagt ut, men inte kan återfinna):

1) Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918)

2) Viktor Rydberg: Vapensmeden (1891)

3) Milan Kundera: Livet är någon annanstans (1969, svensk översättning 1976)

4) Björn Höijer: Martin går i gräset (1950)

5) Lars Forsell: Brokigheten (1980)

Av: Marlena

Marlena — Sat, 17 Apr 2010 17:16:02 +0000

Jag blir nästan lite orolig när jag läser diskussionen här om ”de” och ”dem”.
Själv retar jag mig visserligen på människor som inte kan använda ”de” och ”dem” rätt, men när jag skriver i ”samtalston” till någon, har jag övergått till ”dom”. För mig låter ”de” och ”dem” lite högtravande i sådana sammanhang.

Jag önskar dig en fin helg, Bodil.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 17 Apr 2010 13:45:04 +0000

Tack, Bengt,
jag har tittat under regnbågen och fann mängder av saker som inte anknöt till denna båge. Den litterära gissningstävlingen fick visst en lite fortsättning under ”Ett bekant ansikte?”, men inget slut. Och din text om en viss justitieminister känner jag allt igen. Om man gör fel åt dem-hållet så är det nog ett tecken på att det är totalt kört.

Lars,
jag menar inte att alla kommer att upphöra att växla mellan ”de” och ”dem” som genom ett trollslag. De flesta av dem som inte har några problem med distinktionen kommer med största sannolikhet att fortsätta med att (korrekt) använda de två varianterna. Andra däremot – och de blir allt fler – kommer nog att undan för undan gå över till ”dom”.

Av: Lars G Nilsson

Lars G Nilsson — Sat, 17 Apr 2010 13:43:24 +0000

Bodil, jag har inget bra svar. Men jag tror mig veta (genom att lyssna på människor) att ”den norrländska varianten” redan i dag har en stor utbredning i talspråket. Dessutom tycker jag att det är lätt att mer eller mindre medvetet falla in i detta språkbruk. Det känns naturligt och bekvämt på något sätt.

Jag pläderar inte för något. Jag försöker bara se in i framtiden. Och beträffande ”de” och ”dem”, så tycks jag vara mera skeptisk till en ”dom”-reform än de flesta av Er. Jag vill gärna fortsätta att skriva ”de” och ”dem”, förhoppningsvis på rätt ställen. Och då och då ett anarkistiskt ”dom”, i första hand som subjekt i ledig prosa.