Bengt löste nummer 5 och Lars var flitig och lyckades med alla de övriga. Grattis och tack för att ni löste citaten.

1) Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918)

2) Viktor Rydberg: Vapensmeden (1891)

3) Milan Kundera: Livet är någon annanstans (1969, svensk översättning 1976)

4) Björn Höijer: Martin går i gräset (1950)

5) Lars Forsell: Brokigheten (1980)

Det finns även andra filosofer som har gjort liknande uppgörelser med ”arvet”, och börjat om från början med ”den första filosofin”, exempelvis Martin Heidegger med sitt fundamentalontologiska projekt, men jag lägger min röst på Renée Descartes. En chansning, som troligen är fel, och det skall bli roligt att senare få reda på vilken filosof som Michael tänker på.

”Vi fortsätter spela rock’n’roll

men vi håller på att dö!”

förekommer som ett slags omkväde.

Man kan ladda ner låten som ringsignal i mobilen!

Jag håller med dig om att existensen av Google mer eller mindre omöjliggör ”citattävlingar” mm på bloggen. I varje fall när det gäller äldre klassiker. Men det kan ju vara kul ändå. Den som söker skall finna. Det är roligt på samma sätt som när en hund finner nöje i att hämta upp pinnar som husse eller matte kastar iväg. Inte svårt, men kul. (Jag hoppas att ”kul” är OK i vardaglig text. Även om det är söndag i dag.)

Slutligen: Torsten Ehrenmark stämmer förstås. Grattis!

nu är jag tillbaka och jag har tagit bort den där ”tarmen” som uppstod…

PS I övrigt återlämnar jag ordet till er som pratar litterära och andra citat här.

Men ingen har ännu ens försökt klura ut min allusion, det är inget direkt citat…”Vi fortsätter att skriva som vi gör, men vi håller på att dö.” Går alltså knappast att googla sig till. Ledtråd: musik.

Eller: vilken filosof satt och glodde på ett tomt papper tills alla bitar fallit på plats i skallen och sedan skrev sida upp och sida ner?

Vem har skrivit detta om konsten att vara författare:

”Jag satt länge och stirrade på skrivmaskinstangenterna och undrade i vilken ordning de skulle tryckas ned för att skapa ett stycke världslitteraturens mästerverk. De fanns där, samtliga bokstäver, det var bara den inbördes ordningen, som jag inte hade funderat ut ännu.”

Jag prövade med att översätta till tjeckiska, och det gick ju bra:

Milan Kundera, ”Zivot je jinde” (sv. ”Livet är någon annanstans”)

Nej, skämt åsido, jag tog omvägen via engelska språket. Jag sökte på strängen ”innocence with its bloody smile” i Google Books.

Här kan ni läsa om boken:

The author intially intended to call this noel, The Lyrical Age. The lyrical age, according to Kundera, is youth, and this novel, above all, is an epic of adolescence; an ironic epic that tenderly erodes scarosanct values: childhood, motherhood, revolution, and even poetry. Jaromil is in fact a poet. His mother made hima poet and accompanies him (figuratively) to his love bed and (literally) to his deathbed. A ridiculous and touching character, horrifying and totally innocent (”innocence with its bloody smile”!), Jaromil is at the same time a true poet. He’s no creep, he’s Rimbaud. Rimbaud entrapped by the communist revolution, entrapped in a somber farce.