Blogg

Andrzej Stasiuk

Idag, den 25:e april, är det recensionsdag för Andrzej Stasiuks roman "Nio" (Dziewiec) i svensk översättning. Är det förresten möjligen någon stockholmare som är intresserad av polsk litteratur som råkar läsa det här, så rekommenderar jag ett besök på polska institutet (Villagatan 2) nu på torsdag klockan 19.00 – Stasiuk är där och talar om sin bok. (Kanske kan ett sådant besök till och med mynna ut i en rapport om evenmanget?) Här kommer i alla fall min recension av "Nio":

Andrzej Stasiuk
Nio (Dziewiec 1999)
Översättning: Tomas Håkansson
303 s. Norstedts 2005

I romanen ”Världen bortom Dukla” säger berättaren på ett ställe alldeles i början: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet.” Om den romanen kan beskrivas som en berättelse om ljus, skulle man kunna säga att efterföljaren ”Nio” är en roman om mörker. Det råder ett uppenbart släktskap mellan dem båda, men stämningsläget och även de rent konkreta ljusförhållandena är mycket långt ifrån varandra.

Andrzej Stasiuk är en av det nutida Polens främsta författare. ”Världen bortom Dukla” kom att bli hans genombrott både i hemlandet och på många håll utomlands. Flera av hans romaner och berättelser är idag översatta till ett stort antal språk och hemma i Polen är han en erkänd storhet. Nu kommer den andra romanen av Stasiuk i svensk översättning.

Romanen har inget riktigt namn utan bara ett nummer – den är Stasiuks nionde roman och kallas därför ”Nio”. Kanske anspelar talet nio också på att de viktigaste personerna i romanen är just nio. En pistoltyp som kallas ”nia” står förmodligen också i någon relation till titeln.

I "Nio" rör vi oss i Warszawas slitna utkantsområden och personerna vi möter hör nästan alla till stadens undre värld. De allmänna kommunikationsmedlen i staden utgör ett grundstråk i handlingen – på nästan varje sida omnämns en spårvagns- eller busslinje, personerna färdas hit och dit längs dessa och vi får som läsare titta ut genom otaliga smutsiga buss- eller spårvagnsfönster. ”Nio” är ur en synvinkel ett slags svart ”logistikroman”. Människorna korsar varandras vägar som om de hade lika lite vilja som till exempel bussar.

Tre av de nio huvudpersonerna har en något framskjutnare roll än de andra. Det är Pawel, en affärsinnehavare med skulder och stora ekonomiska problem, Bolek en stenrik narkotikahandlare och Jacek en liten knarklangare. Några trådar i romanens intrig utgörs av Pawels flykt från sina fordringsägare, Pawels fruktlösa försök att låna pengar av Bolek och Boleks jakt på Jacek, som han inte vill ha i sitt revir. Kring dessa tre finns några kvinnor med ganska underordnade och stereotypa roller i den machovärld det är fråga om.

”Nio” utspelar sig i 1990-talets Polen och visar upp en postkommunistisk värld, vars utmärkande drag är hållningslöshet och total brist på moral. Är detta då en nostalgisk roman, som uttrycker längtan tillbaka till den kommunistiska tiden? Nej, snarare eller åtminstone minst lika gärna är det här fråga om postkommunism på temat ”kommunismen som fisksoppa” – det går inte att göra en levande fisk av en fisksoppa. Och därför ställs förstås inte heller några förhoppningar till att kapitalismen skulle kunna ha några lösningar att erbjuda.

Men romanen är så mycket mer än sin intrig eller handling. Den är liksom ”Världen bortom Dukla” också en betraktelse över människans förhållande till tiden och rummet: ”De drack ur, tiden rörde sig framåt. Pawel kände hur den gled genom rummet som ett vinddrag, ökade farten, rann nerför trapporna, vällde ut på gatan, slet med sig alla människor som en översvämning, bar iväg dem, och de försökte hålla sig flytande men drunknade och bara de viga och de ensamma klarade sig någorlunda, så han ställde ifrån sig glaset men tog inte fram någon ny cigarett.” Ljuset eller snarare avsaknaden eller grumlandet av ljuset har en egen roll boken igenom: ”Det svaga ljuset silades genom rutan i badrummsdörren ut i rummet. Pawel tyckte det såg ut som någon stod där. Han reste sig och gick fram för att titta efter, men där fanns ingen. Det var bara mörkret som för ett ögonblick hade antagit mänsklig gestalt.” På en del ställen får skildringen av ljus och mörker en nästan metafysisk dimension: ”Men nu låg hon på mage och sov och hennes kropp fylldes av ett blåaktigt ljus som liknade månsken. Och det var svårt att föreställa sig något större än natten eller något mindre än hon själv i denna storstadsnatt, som steg mot himlen och spred sig åt de fyra väderstrecken och förenades med världsrymdens mörker.”

Materian nedsmulad i sina minsta beståndsdelar är också ett slags grundmotiv. Ibland går Stasiuk så nära det han beskriver att detaljerna skjuter iväg helheten så att den hamnar liksom utom räckhåll: ”jordgubbssyltens röda sötma, det svaga kraset från det där konstiga som varken var frön eller förhårdnader, som liknade kommatecken eller porer i bärens skal.” Och människornas kroppar skildras som en del av världsmaterians kontinuum: ”Han kände hur flickan sjönk ner till fotknölarna i hans kropp. Huden och köttet gled åt sidan och hon vadade omkring i inälvorna, som var varma, hala och inte alls gjorde ont, som om de vore tillverkade av olikfärgade syntetmaterial, insmorda och fyllda med lite vad som helst.”

Den värld som avtecknar sig inför läsaren är en värld utan mellanmänsklig värme, en värld utan kärlek, där var och en står helt ensam med sitt öde. Det enda stället där man skymtar något som liknar medkänsla finns allra sist i boken. En präst(!) stannar upp vid vägkanten på en plats, där det nyss skett en bilolycka och där troligen en av de kvinnliga romanfigurerna omkommit, och finner en skadad katt: ”På den fuktiga jorden invid trottoaren låg en gråbrun katt i fjolårsgräset. Den försökte röra sig. Prästen såg sig om, och sedan ställde han ifrån sig portföljen på trottoaren och gick fram till djuret. Han tog det försiktigt i famnen, lyfte upp sin väska och gick mot kyrkan."

Skoldebatten

I gårdagens SvD läste jag en artikel med titeln "Friskolor bäst i nationella prov". Jag irriterade mig lite på vissa resonemang i den, men släppte den sedan, fast tydligen inte helt, för nu sitter jag med den här igen (tyvärr hittar jag den inte på nätet) och har bestämt mig för att ta itu med den. Här följer ett par utdrag ur artikeln (naturligtvis med fokus på det som stör mig i artikeln):

"Förra veckan presenterade Christina Wikström, doktorand på institutionen för beteendevetenskapliga mätningar vid Umeå universitet sin kommande avhandling. Hon hävdar att de ofta konkurrensutsatta friskolorna driver upp betygen – de är helt enkelt mer generösa när de betygsätter sina elever, något hon kallar ’betygsinflation’."

"Men nu har skolverket samlat resultat från de nationella proven som genomförs i hela landet i årskurs nio, och delat upp resultaten mellan friskolor och kommunala skolor. Sammanställningen visar att friskoleelever i årskurs nio klarar sig klart bättre på de nationella proven i engelska, matematik och svenska."

"Christina Wikström ser ingen motsättning till resultaten i sin egen forskning. – Friskolorna selekterar ofta högpresterande elever, säger hon."

Hur vetenskapligt är Wikströms sätt att resonera? Först säger hon att friskoleelever ofta får bättre betyg än de förtjänar. När hon sedan får veta att elever från friskolor har bättre resultat på nationella prov, byter hon helt ogenerat fot och säger att detta beror på att man tar in duktigare elever på friskolor. Jaha. Och journalisten som intervjuar henne verkar tycka att allt är OK, ingen kommentar till bristen på logik. Nej, nu tror jag att det är dags att ta en runda i skogen med min labrador Londi, det är nog fånigt ödsla energi på "brist på logik"…

Språkliga funderingar under en plansch

![landskap av Gauguin](/wp-content/A8164600_03.jpg @alignleft)

I det här huset är det mycket som blir hängande länge (ett exempel är ekorrkortet som satt fast med ett häftstift mitt på en vägg, på sned, i kanske tio år). På badrumsdörren har vi sedan ett antal år en plansch som återger en Gauguinmålning, en plansch jag köpte på en utställning i Göteborg. Bilden föreställer ett landskap med en häst och en gris i förgrunden. Imorse torkade jag golvet i korridoren, bland annat just utanför badrumsdörren. Jag läste texten under Gauguinbilden högt för mig själv: ”Näkyjä ja haaveita”. Jag tycker om den texten och jag läser gärna och ofta upp den. Först trodde jag att den betydde ”Hästen och grisen”, fastän jag tyckte att ”haaveita” var ett krångligt ord för gris, men å andra sidan heter gris ”maiale” på italienska och det låter ju inte heller så kort och snärtigt som just ”gris” eller kanske ännu hellre ”pig”. En dag frågade jag Anja, en finsk bekant, vad frasen betyder. ”Syner och drömmar”, svarade hon. ”Å”, sa jag. Vad kan det då heta på franska? För ursprungstiteln är väl kanske på franska… ”Visions et rêves”? Det kanske förresten är namnet på utställningen och inte på tavlan. Vad kan detta heta på polska? Jag blir ju mer och mer intresserad av Polen och kanske skulle min språkkurs i polska kunna ta sin början i just uttrycket ”Näkyjä ja haaveita” (ja, det är svår att låta bli). Jag måste komma utanför mina knaggliga artighetsfraser och de inte alltid så andvändbara orden ”pogoda” (väder), ”swiat” (värld) och ”piantek” (fredag) – här fattas en del diakritiska tecken, det vet jag.

Hertig Larson av Mongoliet

Någonstans får jag börja, så jag börjar här: Välkomna ni eventuella läsare, hur ni nu har hittat hit… Ja, det här är öppningsdagen.

Igår kväll besökte jag för första gången Humanistiska föreningen här i Vänersborg. Kvällens talare var författaren och journalisten Axel Odelberg och ämnet var dennes bok Hertig Larson. Det var ganska mycket folk i Vänersalen på högskolan här, de flesta över sextio, några känner jag, andra kände jag igen, men de flesta har jag i alla fall aldrig medvetet sett förut. Det tar tid att bli vänersborgare, alla småstäder liknar nog varandra när det gäller de här osynliga gränserna mellan de "riktiga" och nykomlingarna. Man ska nog vara född här för att inte räknas som nykomling.

Historien om Larson är historien om en torpargrabb som blir hertig i Mongoliet. Vägen dit är ett hisnande äventyr: en enorm nästan övermänsklig energi, längtan efter de stora äventyren, begåvning för vänskap och lyckan eller slumpen (fortuna) är de krafter som för honom på de allra märkligaste vägar till de allra mest egenartade mål man kan tänka sig. Larson blev missionär (han kunde bara svenska när han började sin missionärsbana i Mongoliet), reseledare, affärsman, arkeolog, diplomat, fredsmäklare, Kinas expert på Mongoliet och ja, hertig av Mongoliet.

Odelberg pratade på vant och säkert och verkade ibland som ett slags lugnare och vardagligare variant av hertig Larson. Han har farit omkring överallt i Gobiöknen, fotograferat nästan osynliga husgrunder på den mongoliska stäppen och vackliga torpstugor i de västmanländska skogarna, hela tiden hack i häl på Larson. Framförandet var njutbart och underhållande och ändå kanske inget så där alldeles särskilt, tills han använde ordet "bisträcka". Då hajade jag till och tänkte: Oj, vilket ord. Jag tror aldrig jag har hört någon använda det i tal förut. Nu minns jag inte längre vem som bisträckte vem med vad, men det är mindre viktigt.