Blogg

Skoldebatten

I gårdagens SvD läste jag en artikel med titeln "Friskolor bäst i nationella prov". Jag irriterade mig lite på vissa resonemang i den, men släppte den sedan, fast tydligen inte helt, för nu sitter jag med den här igen (tyvärr hittar jag den inte på nätet) och har bestämt mig för att ta itu med den. Här följer ett par utdrag ur artikeln (naturligtvis med fokus på det som stör mig i artikeln):

"Förra veckan presenterade Christina Wikström, doktorand på institutionen för beteendevetenskapliga mätningar vid Umeå universitet sin kommande avhandling. Hon hävdar att de ofta konkurrensutsatta friskolorna driver upp betygen – de är helt enkelt mer generösa när de betygsätter sina elever, något hon kallar ’betygsinflation’."

"Men nu har skolverket samlat resultat från de nationella proven som genomförs i hela landet i årskurs nio, och delat upp resultaten mellan friskolor och kommunala skolor. Sammanställningen visar att friskoleelever i årskurs nio klarar sig klart bättre på de nationella proven i engelska, matematik och svenska."

"Christina Wikström ser ingen motsättning till resultaten i sin egen forskning. – Friskolorna selekterar ofta högpresterande elever, säger hon."

Hur vetenskapligt är Wikströms sätt att resonera? Först säger hon att friskoleelever ofta får bättre betyg än de förtjänar. När hon sedan får veta att elever från friskolor har bättre resultat på nationella prov, byter hon helt ogenerat fot och säger att detta beror på att man tar in duktigare elever på friskolor. Jaha. Och journalisten som intervjuar henne verkar tycka att allt är OK, ingen kommentar till bristen på logik. Nej, nu tror jag att det är dags att ta en runda i skogen med min labrador Londi, det är nog fånigt ödsla energi på "brist på logik"…

Språkliga funderingar under en plansch

![landskap av Gauguin](/wp-content/A8164600_03.jpg @alignleft)

I det här huset är det mycket som blir hängande länge (ett exempel är ekorrkortet som satt fast med ett häftstift mitt på en vägg, på sned, i kanske tio år). På badrumsdörren har vi sedan ett antal år en plansch som återger en Gauguinmålning, en plansch jag köpte på en utställning i Göteborg. Bilden föreställer ett landskap med en häst och en gris i förgrunden. Imorse torkade jag golvet i korridoren, bland annat just utanför badrumsdörren. Jag läste texten under Gauguinbilden högt för mig själv: ”Näkyjä ja haaveita”. Jag tycker om den texten och jag läser gärna och ofta upp den. Först trodde jag att den betydde ”Hästen och grisen”, fastän jag tyckte att ”haaveita” var ett krångligt ord för gris, men å andra sidan heter gris ”maiale” på italienska och det låter ju inte heller så kort och snärtigt som just ”gris” eller kanske ännu hellre ”pig”. En dag frågade jag Anja, en finsk bekant, vad frasen betyder. ”Syner och drömmar”, svarade hon. ”Å”, sa jag. Vad kan det då heta på franska? För ursprungstiteln är väl kanske på franska… ”Visions et rêves”? Det kanske förresten är namnet på utställningen och inte på tavlan. Vad kan detta heta på polska? Jag blir ju mer och mer intresserad av Polen och kanske skulle min språkkurs i polska kunna ta sin början i just uttrycket ”Näkyjä ja haaveita” (ja, det är svår att låta bli). Jag måste komma utanför mina knaggliga artighetsfraser och de inte alltid så andvändbara orden ”pogoda” (väder), ”swiat” (värld) och ”piantek” (fredag) – här fattas en del diakritiska tecken, det vet jag.

Hertig Larson av Mongoliet

Någonstans får jag börja, så jag börjar här: Välkomna ni eventuella läsare, hur ni nu har hittat hit… Ja, det här är öppningsdagen.

Igår kväll besökte jag för första gången Humanistiska föreningen här i Vänersborg. Kvällens talare var författaren och journalisten Axel Odelberg och ämnet var dennes bok Hertig Larson. Det var ganska mycket folk i Vänersalen på högskolan här, de flesta över sextio, några känner jag, andra kände jag igen, men de flesta har jag i alla fall aldrig medvetet sett förut. Det tar tid att bli vänersborgare, alla småstäder liknar nog varandra när det gäller de här osynliga gränserna mellan de "riktiga" och nykomlingarna. Man ska nog vara född här för att inte räknas som nykomling.

Historien om Larson är historien om en torpargrabb som blir hertig i Mongoliet. Vägen dit är ett hisnande äventyr: en enorm nästan övermänsklig energi, längtan efter de stora äventyren, begåvning för vänskap och lyckan eller slumpen (fortuna) är de krafter som för honom på de allra märkligaste vägar till de allra mest egenartade mål man kan tänka sig. Larson blev missionär (han kunde bara svenska när han började sin missionärsbana i Mongoliet), reseledare, affärsman, arkeolog, diplomat, fredsmäklare, Kinas expert på Mongoliet och ja, hertig av Mongoliet.

Odelberg pratade på vant och säkert och verkade ibland som ett slags lugnare och vardagligare variant av hertig Larson. Han har farit omkring överallt i Gobiöknen, fotograferat nästan osynliga husgrunder på den mongoliska stäppen och vackliga torpstugor i de västmanländska skogarna, hela tiden hack i häl på Larson. Framförandet var njutbart och underhållande och ändå kanske inget så där alldeles särskilt, tills han använde ordet "bisträcka". Då hajade jag till och tänkte: Oj, vilket ord. Jag tror aldrig jag har hört någon använda det i tal förut. Nu minns jag inte längre vem som bisträckte vem med vad, men det är mindre viktigt.