Blogg

Två dikter om ljus och mörker

Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

Friedrich Hölderlin (1770-1843)

Då voro bokarna ljusa

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat—

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

Wilhelm Ekelund (1880-1949)

Är Ekelund påverkad av Hölderlin? Eller är den slående likheten i uppbyggnaden en tillfällighet? Är dessa båda dikter speglingar av en så allmänmänsklig erfarenhet att det kanske finns många fler liknande som börjar med en ljus första strof och slutar i en mörk andra strof?

”Infödingar äter med stålverktyg”

Lite minnen igen:

-En kväll ska jag visa dig en riktig kinesisk restaurang, hade du sagt samma dag som jag kom till Haag.

Så var det då den kvällen. Vi sneddade över gatan och stannade framför det hus du hade pekat på när vi kom runt hörnet från torget. Utifrån såg restaurangen inte ut att vara något särskilt, det hängde en skev rödgul lykta vid ena sidan av ingången, det var allt. När vi kom in slog köksvärmen emot oss; det kändes skönt för ute var det marsruggigt och blåsigt. Annars såg det ganska alldagligt ut därinne också.

Det var trångt i lokalen och vi klämde in oss vid det enda lediga bordet. Jag såg mig om, kikade lite på de andra matgästerna. Flera stora familjer med både småbarn, tonåringar och mor- eller farföräldrar satt samlade runt borden. Ljudnivån var ganska hög och en del av barnen sprang hit och dit, någon liten var under det ena bordet. Ibland rullade en boll ut på golvet. Och… alla utom vi var kineser. När servitrisen kom fram till vårt bord tittade hon först lite osäkert på oss men bytte sedan snabbt ut våra ätpinnar mot kniv och gaffel. (Infödingar äter med stålverktyg.) – Men du sade ju att du brukar äta kinamat med pinnar. Kan du inte äta med pinnar? – Joo, svarade du med svävande tonfall.

Vid bordet snett framför mig satt en välklädd familj på fem personer; pappa, mamma, två flickor och en pojke. De pratade livligt med varandra och åt elegant med sina pinnar. Då såg jag att den ena lilla flickan inte var kines, hon var vit. Hon åt elegant med sina pinnar och sade något roligt på kinesiska. De andra i familjen skrattade.

pinnar

En alldeles särskild morgon i Zgorzelec

Agnes har skrivit en hel del i sin blogg om vår gemensamma lilla resa till Bautzen, Görlitz och gränslandet mellan Polen och Tyskland. Den här texten om en morgon i Zgorzelec är tänkt som ett litet tillägg till hennes texter:

Morgon. Oväsen. Ett gäng duvor gruffkuttrar högröstat alldeles utanför fönstret någonstans. Jag tittar ut och ser hur de knuffas och trängs på fönsterbrädan snett emot, de ser griniga och härsklystna ut. Solen lyser över bakgården med soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Tyst drar jag på mig kläderna – Jelena verkar sova ännu. Jag tar handduken och necessären, vrider om nyckeln och tassar ut i den fängelseaktiga gulmålade korridoren. Duscharna på vår våning i Dom Turysty fungerar inte, så jag går nerför trappan till nästa våning. Först går jag åt fel håll i korridoren, men sedan hittar jag tvättavdelningen. Jag vrider lite på en av duschkranarna och ja, det kommer vatten. Jag låser om mig i ett av duschrummen, klär av mig och kommer på att jag inte har någon tvål. Det slår mig att det finns sådana där behållare för flytande tvål vid handfaten. Hur ska jag göra? Jag klämmer fast handduken under armarna – egenligen onödigt detta med handduken, här finns inte en människa – låser upp och springer fram till en av tvålbehållarna. Jag trycker på den lilla knappen nertill, men inget händer. Jag kramar hela plastflaskan, men nej den är tom. Den andra över handfatet bredvid är också tom. Tillbaka in i duschrummet; man behöver inte alltid tvätta sig med tvål, det är ganska onödigt, det torkar bara ut huden. Jag sätter på vattnet och försöker vrida fram lite varmvatten, men nej, vattnet förblir iskallt. Det är uppiggande att duscha kallt, försöker jag tänka. Jag biter ihop tänderna och svänger duschslangen över mig så att vattnet kommer snett uppifrån. När isstrålen träffar mig rycker jag till och springer på pallen där kläderna ligger. Det är trångt och kläderna börjar hasa ner från pallen. Jag stänger av vattnet. Det räcker.

Lite senare går jag alla trapporna ner till frukostrummet som ligger i bottenvåningen. När jag kommer in där är det tomt, men TV:n är på. Jag ser påven, men vad ung han är, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagras om och om igen på varandra. Jag förstår och jag förstår inte, fast efter en stund förstår jag också det jag inte förstår, tycker jag. Från köket kommer en flicka med långt brunt hår och ställer sig bakom ett slags bardisk. Vi kommer fram till att jag vill ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillägger jag på försök. ”Milch”, svarar hon vänligt. Jag går och sätter mig på en plats där jag kan se TV:n. Flickan kommer med min frukostbricka. Jag ser att hon har tårar i ögonen. Påven talar med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänker jag igen. Och vacker – eller är det karismatisk, man kallar det här?

Efter frukosten går jag ut. Mittemot hotellet ligger det stora pampiga kulturhuset. Jag går genom en park mot den tunga kompakta byggnaden. Ett alkispar står och grälar medan de plockar upp något ur en av papperkorgarna som är utplacerade längs parkvägen. Jag gör en båge runt dem och bestämmer mig sedan för att strunta i kulturhuset. I stället går jag tillbaka en liten bit och sedan uppför den breda gatan som jag nyss korsat. Det är fortfarande tidigt, men jag ser små grupper av folk här och där. Många verkar var på väg åt samma håll. Jag märker att jag också är på väg åt det hållet. Jag går förbi den lilla kantinen, där Jelena och jag åt allt möjligt gott igår bland alla tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen – några taxichaufförer står i en klunga och röker och pratar. På backens krön ligger kyrkan. Genom en högtalaranläggning hör man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt. Är det söndag? Ja. Jag följer strömmen upp till kyrkan. Jag tvekar lite, men sedan går jag in jag också. Det är fullt. Gamla, unga, alla verkar vara här. Framför mig står en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min sida trängs en familj med flera småbarn, en liten flicka sover med huvudet mot pappans axel. Mellan huvudena försöker jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtar fram några ögonblick och där uppe i ena hörnet av tavlan ser jag ett litet svart band. Alla omkring mig faller nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänker jag. Två gamla tanter ligger ihopböjda snett framför mig på det kalla stengolvet, jag ser att det gör ont i knäna. Nej, jag kan inte stå här och titta på. Ner på knä jag också. Golvet är kallt, men människorna är mycket nära varandra. I den här stunden är detta världens centrum.

Denna morgon blir det en världsnyhet att en mycket gammal man dött under natten som gått.

Kunskap och lärande – funderingar

Tillbaka till allvaret; hoppas jag inte har förbrukat mitt eventuella förtroendekapital genom gårdagens "experimentinlägg":

Varje dag lär sig en människa något nytt. Ofta lär vi oss något på ett mycket medvetet sätt för att vi vill uppnå något särskilt och det vi lär oss här och nu är ett steg på vägen mot ett mål. Vid andra tillfällen gör vi inte något direkt val utan det kan vara så att vi genom en händelse eller en erfarenhet tvingas att tänka om, att se något på ett nytt sätt. Kanske gör en krävande eller hård erfarenhet att vi förbereder oss inför möjliga kommande svårigheter så att vi kan övervinna dem lättare när vi står inför dem.

Nästan allt vi kan och vet bygger på något som någon annan har tänkt, sagt eller gjort före oss. Vi behöver inte börja från början och upptäcka världen helt på egen hand, eftersom vi har denna möjlighet att hämta vetande och inspiration ur en kulturell gemenskap som inte är begränsad av vare sig tid eller rum. Det vi lär känna om världen och människan kan vi sedan överföra till andra som i sin tur omvandlar detta till sin kunskap och bygger vidare. Skulle däremot var och en vara tvungen att helt ensam skapa sin idévärld och sitt vetande kommer redan människans bundenhet vid tiden att hindra att detta vetande blir mer än en ansats – ars longa, vita brevis.

Vad är då värt att veta och lära sig? En hel del saker som rör förmågan att handskas med det dagliga livet är kanske självklara, åtminstone för de flesta. Annat kan fordra mer medvetna och genomtänkta ställningstaganden av oss. Vetande som når bortom stunden, som inte förbrukas inom en överskådlig tid och som det går att bygga nytt vetande på har mer att ge oss än ett sådant som är bundet till en bestämd tid eller plats.

Vad ska skolan ge den unga människan? Nyckelfärdigheterna läsa, skriva och räkna kan vi aldrig komma förbi, de utgör grunden för fortsatt lärande. Att arbeta för att utveckla ett rikt och nyanserat språk hos den unga människan är också en grundpelare bland skolans uppgifter. Skolan ska ge insikter och vetande som det går att bygga vidare på både för den enskilda individen och för kommande generationer. Vi behöver kunskaper om vår historia för att förstå vår egen tid och för att veta vad vi ska sträva efter eller undvika i framtiden. Skolan bör tidigt introducera skönlitteraturen i den unga människans liv och tankevärld. Litteraturen med sina genom tiderna skiftande former och uttryckssätt erbjuder oss tolkningar av det som var och det som är och av människolivet som sådant.

Kunskap och vetande är förutsättningar för all seriös åsiktsbildning. Ett ytterligare steg består i att man lär sig att på ett klart och åskådligt sätt argumentera för de idéer man har om tillvaron och att sätta sig in i hur andra betraktar världen och livets villkor.

I den enskilda människans mikrokosmos företer kunskap och vetande en liknande utveckling som i mänskligheten som helhet. Byggsten fogas till byggsten, av lite blir mera, vetande bildar grogrund för nytt vetande.

Slutligen och väl så viktigt som mycket annat – kunskap är en källa till glädje och tillfredsställelse – kunskap och vetande ger oss ett rikare liv.

Bloggpurri

Kommer valutaunionen att spricka? Låt oss alltid hålla vår affärsetiska grundsats nummer ett i minnet: Hundra år efter alla andra begriper jag hur roligt det här är. Massor av sessioner som låter spännande. Fredrik Björnsson är outtröttlig! Han kommer att bli en "minor classic", är det redan för många. Nyss läste jag även dennes David Boring. Tekniken är inte omogen. Jag behövde en stunds hjärnrensare efter att ha pratat med tidskriftens Londonkontor.

Kul artikel i dagens SvD: En annan kollega missade föredraget i Stockholm och lyssnade därför till Feynman dagen efter i Uppsala, där han höll en helt annan föreläsning.

Ett inlägg mindre att skriva.