Blogg

Josef Lada

Josef Lada (1887-1957) är en av världens främsta tecknare. Han levde nästan hela sitt liv i en liten tjeckisk by och hämtade de flesta av sina motiv därifrån. Utanför Tjeckien är han mest känd för sina illustrationer av Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” (Ni minns säkert den speciella lilla trubbnosen). Lada var autodidakt; han besökte visserligen för en kort tid konsthögskolan i Prag, men lärde sig i allt väsentligt teckna och måla på egen hand. Han var en naturbegåvning och intressant nog kunde han teckna lika bra med båda händerna. Som tecknare var han oerhört produktiv ochn han illustrerade bland annat flera hundra böcker för barn och vuxna. Bilden här är hämtad ur barnboken ”Svet zvirat” (Djurens värld). Ramsan under är i min ganska fria översättning.

kung

Idag för tjugotre år sedan

I Westdeutscher Rundfunk (jag tror det är den kanalen i alla fall) i tysk TV finns det ett program som visar om nyhetsprogram som ursprungligen visades för 20 eller 30 år sedan. Det är alltid rätt datum, men året är ett helt annat. Förfaringssättet ger rätt intressanta effekter och man får upp ögonen för tidens gång och förändringarna i samhället.

I början av 1980-talet var jag under ett år utlandslektor i Greifswald i dåvarande DDR. Under tiden jag levde där förde jag dagbok ganska regelbundet och med en viss intensitet. De här anteckningarna hittade jag under dagens datum för tjugotre år sedan:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan gav upp och lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

Gommens åttonde synd – L’ottavo peccato di gola

Dags för lite tillbakablickar igen. Här kommer några glimtar från en tågresa någon gång i slutet av sjuttiotalet med bland annat en originell vidareutveckling av begreppet de sju dödssynderna:

Tåget gungade genom natten. Nya passagerare hade stigit på i Salerno och kupén var så full att vi därinne bildade en sammmanhängande massa. Och överallt resväskor, ryggsäckar, lådor och korgar, långt ut i korridoren vällde bagaget från oss. Luften var tät och kvav och full av röster; barnskrik, svordomar och ivriga samtal vävdes ihop med sången från några ungdomar som sjöng till ljudet av en ostämd gitarr. Mamman till en stor barnskara delade ut bröd och ostbitar till de sina och en vattenflaska gick runt. Luciana och jag satt på golvet, tätt ihopträngda i ett hörn. En belyst stationsskylt flimrade förbi framför fönstret – Battipaglia. Luciana skrattade till och viskade ”batti – paglia” så att att jag tydligt kunde förnimma ljudet från slagan över halmen.

Mamman i den stora familjen packade så småningom ner maten i korgarna igen och överallt försökte man hitta en bekväm sovställning. Vi dåsade i vårt hörn och klibbade svettiga emot varandra. En sträng gick av med ett litet ilsket ljud och den lockige gitarrspelaren stoppade in sitt instrument bland ryggsäckarna. I långsamma vågor sänkte sig tystnaden undan för undan över kupén. Och så var det tyst. Då reste sig plötsligt en liten flicka: – Mjölk! Jag vill ha mjölk! sa hon med ganska hög röst. Med allvarlig uppsyn såg mamman prövande på sin dotter, kastade sedan en kort blick upp mot himlen och sa sedan med prästerligt högtidlig och samtidigt lätt nasal röst: – Gommens synder är sju. Sju är de. Och du vill också ha den åttonde! Sedan böjde hon sig ner över en korg, tog fram en flaska mjölk och fyllde en liten röd mugg med mjölk och räckte sedan muggen till flickan.

Tåget gungade vidare genom natten.

Rosetten i Stalins mustasch

Den här veckan är Erika Riemann på Kamtjatka, den stora halvön öster om Sibirien. Hon är inbjuden dit av en grupp studenter som på eget initiativ översatt hennes bok ”Die Schleife an Stalins Bart” till ryska. Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem. Jag reste under våren till Bautzen (tillsammans med Agnes) för att i verkligheten se ett av fängelserna hon satt i. Nu ska hennes bok bli film också, berättade hon när hon ringde mig för någon vecka sedan. Och på hemvägen från Kamtjatka ska hon på audiens hos Putin – det är något jag har svårt att föreställa mig. Han har ju på intet sätt avsvurit sig det ideologiska släktskapet med den regim som är ansvarig för allt hon utsattes för… De flesta av studenterna hon är på besök hos där på Kamtjatka är för övrigt ättlingar till hennes olyckskamrater. Andra läger, men samma system.

Här är ett kort utdrag ur ”Die Schleife an Stalins Bart”:

”Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.

Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.

Också den här transporten når någon gång sitt mål.

Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.

Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.”

cell