Blogg

Claudio Magris – Alfabeti

Under min tid i Trieste i augusti köpte jag en dag essäsamlingen ”Alfabeti” av Claudio Magris i boklådorna på Piazza Hortis. Jag började läsa i boken medan jag ännu var i Trieste, men skrev något gjorde jag inte förrän jag var tillbaka i Zagreb igen. Nu är det en vecka sedan min text publicerades i Hufvudstadsbladet och därför återvänder den till mig.

I den digra volymen ”Alfabeti” undersöker Claudio Magris i en rad essäer vad litteraturen, läsandet och skrivandet är. Han ställer på ett ofta lekfullt sätt frågor och låter sig själv eller andra besvara dem, och ibland är det någon annan som frågar. Boken börjar med barndomens äventyrsböcker av Salgari och hur läslusten väcktes och fortsätter sedan in i resonemang om vad som kan räknas som litteratur och om det går att undvika att sätta gränser utan att allt blir till ”ett pulver av detaljer”, men att gränserna också för till ”de stora glömda” som sedan måste få återfödas. Han rör sig likt en fjäril, från blomma till blomma, men längst bak i boken finns en tio sidor lång, tvåspaltig lista över författarnamn med sidhänvisningar (Tegnér, Esaias, 229).

Den första essän slutar med att en student i staden Xi’an frågar Magris vad man förlorar när man skriver. Om han svarar framgår inte, men han tänker: ”Modig kafkaartad fråga. Och när man läser?” Inte oväntat talar han i boken också om Bibeln och dess sinnliga språk och en fransk adelsdam hörs beklaga sig över att ”den Helige Ande skriver så illa”. Magris definierar hennes sätt att läsa som frukten av ”en raffinerad och steril smak” som inte medger en förståelse av denna ”heliga köttslighet”.

Kafka menar enligt Magris att en bok ”måste vara som ett knytnävsslag”. Emily Brontës ”Svindlande höjder” fick en gång Magris att tänka på detta och han skriver att romanen är ”ett omskakande mästerverk av olust, frånstötande och poetiskt oemotståndligt”. Och i kapitlet om E.T.A. Hoffmann talar han utifrån några ord av författaren Javier Marías om litteraturens frihet om man jämför med religion och filosofi. Den får och ska visa på livets motsägelsefullhet, mörker och absurditet. Och Hoffmanns verk är ”denna enorma skuggzon och samtidigt den svaga flamman som tillåter oss att se mörkret”.

Det finns också en text om vredens plats i litteraturen och religionerna. ”Iliaden” öppnar med ett utrop om Achilles’ vrede och i världsreligionerna har de tre ökenreligionerna ett tudelat förhållande till vreden – det finns hög och låg vrede – medan hinduismen, buddhismen och taoismen tar avstånd från vreden som sprungen ur en av människans illusioner. Under läsningen känner sig läsaren ofta inbjuden att fundera över det egna förhållandet till böckernas värld men också till tillvarons stup och höjder.

Och: ”Litteraturen, liksom gamen, kan leva på allt.”

Genom skogen till Kravarsko

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.

Hemmavid

Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.

Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.

Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.

Slavonski Brod – Tvrđava

Nu har det hunnit gå ungefär en vecka sedan vi var i Slavonski Brod och sommaren har klätt om till höst. När jag tittar tillbaka på bilderna från tiden i Brod slår det mig att jag ingenstans visar fästningen. Jag nämner den men jag visar inget. Ändå präglade den våra dagar där genom att gång på gång dyka upp på väntade och oväntade platser. Om man tycker om förklaringar så är nog den enklaste att fästningen med tillhörande område är oerhört stor. En annan förklaring är att vi då och då gick vilse. Fästningen låg i centrum, nära floden och inte långt från stationen. Så gäckande kan en fästning vara! Men låt oss nu ta oss en titt på några bilder av den, fast först några korta fakta. Vill ni veta något mer detaljerat så är jag nog inte den rätta att berätta det.

Fästningen byggdes på 1700-talet som ett viktigt segment i Militärgränsen mellan Österrike-Ungern och det Osmanska riket. På ritningar ser den både rektangulär och stjärnformad ut. Ja, faktiskt. En stor del av byggnadsmaterialet är tegel, eftersom det är ont om sten i trakten. Under andra världskriget bombades fästningen av de allierade. Och under kriget här på 1990-talet skadades byggnaderna ytterligare. Återuppbyggnadsarbetet pågår fortfarande och tydligen gå det rätt långsamt.

Vi kom in ”bakifrån” delvis av misstag och klev in genom en port i en stor tjock ”ullig” mur.

Det blev bra för strax var vi inne i alltings centrum och Miki slog sig ner i skuggan vid Sankta Anna-kapellets fötter.

Som en underbart kompakt ljusblå tårta ligger det där i det jättelika tomrummet mellan de omgivande murarna. Det ser ut som om tårtan har spåntak, men det är kanske inte möjligt.

Tvärs över vallgraven på ena sidan finns ett trevligt kafé med en vid gräsmatta runt. Där satte vi oss och drack kaffe och tittade mot den vackra länga som numera inrymmer en musikskola, om jag inte minns fel.

Som avslutning – nu är jag inte helt ärlig – gick vi ett varv runt insidan av hela härligheten. Under tiden försökte vi hämta oss från överraskningen över hur väldigt nära floden vi märkt att vi befann oss.