Blogg

En händelse

Miki och jag var nyss med om något spännande. Vi hörde maskinljud och ett märkligt krafsande från den gröna sidan, den med gräset och träden, av huset vi bor i. Jag öppnade köksfönstret och tittade ut. Det höll just på att börja skymma. Jag såg ett fordon med ett slags uppfällbar kran med en liten platta eller taklös hytt överst. Fordonet stod först bakom fikonträdet och högt uppe på plattan stod en man som lutade sig framåt mot husets hängränna. Med bestämda grepp krafsade han ut massor av jord ur den och jorden föll dunsande ner på marken, en gång väldigt nära Ružicas tvätt. Jag tittade oroligt på min nya tvättlina som Darko spänt upp åt mig mellan husen. Miki skällde. Jag såg några jordkokor studsa mot den, men den höll. Miki ville också titta ut men jag lyfte inte upp honom, det kändes för riskabelt. Nere på marken stod en stor grupp av husets män och kommenterade och ville dirigera förloppet. Så körde fordonet ut och kom efter en stund in från andra sidan, från Brijunska, och kranen vecklades upp igen. Nu hade vi plattan och mannen direkt utanför köksfönstret och jag släckte lampan för att se bättre och dessutom för att inte bli alltför sedd. Miki brummade och följde förloppet där ute.

Jag undrar hur många år sedan det var man senast gjorde det här. En lång rad inte helt små jordhögar syns på marken.

Resa i Istrien – del tre

Så kom måndagen och det blev dags att bryta upp från vårt viste i Vabriga. Vi gick en hundrunda innan vi stoppade in våra saker i bilen. Vädret var lite gråare än de föregående dagarna men luften var fortfarande ljum. Vi plockade med oss några paprikor och ett stort granatäpple från trädgården och lite druvor hittade jag längs promenadvägen. Och så bar det av in bland kullarna i Istriens inland. Marit hade ett mål – Hum, ”världens minsta stad”, jag hade egentligen inget utan ville bara se vad som dök upp längs vägen. Då vi med ens fick syn på Motovun/Montona på toppen av en kulle visste vi att dit ville vi.

Marit körde uppför en slingrig väg och snart var vi där och så började vår rundvandring bland de vackra husen med rötter i medeltiden. Kanske drack vi kaffe någonstans, men jag är inte säker.

Vi tittade också ner från staden på det omgivande landskapet och byarna runt omkring. Efter en stund började vi bli hungriga men det blev inget ätande där för våra värdar i Vabriga hade givit oss ett tips om var vi absolut måste äta, så vi gav oss av i riktning mot Buzet som vi sparade till en annan gång och stannade nedanför staden vid Konoba Kolinasi. Där höll man just på att öppna så vi klev in och blev förda till själva matrummet där en eld brann i den öppna spisen. Just då började det regna och även om det inte var kallt så kändes det lockande att sitta vid elden. Vid ett reserverat bord satt en hund och höll uppsikt.

Vi insåg snart att vi befann oss i Istriens ”tryffelhjärta” och Marit beställde tryffel till sina fuži medan jag tog svamp till mina. Detta blev resans bästa måltid, det var vi eniga om. Efter maten var det dags för Hum/Colmo, som kallas ”världens minsta stad” för att den trots sin litenhet en gång varit administrativt centrum för bygden.

Också här gick vi runt och tittade – det var ju därför vi var där. Det var ganska folktomt, men inte helt. Vi såg några andra turister och kanske ett par av stadens tjugo invånare.

Medan skymningen sedan föll lämnade vi Istrien för att ta oss genom Gorski Kotar och hem.

Resa i Istrien – del två

Den andra dagen på fem man hund var lite mindre solig än den första men vacker nog. På morgonen bestämde Marit och jag rutten som blev ett slags kombination mellan våra önskningar, fast egentligen visade sig just kombinationen vara det allra bästa. Marit ville vandra i skogen ovanför eller längs Limski zaljev. På svenska kallas den Limbukten och namnet kommer från latinets ”limes” för detta var en gång gränsen mellan två romerska provinser. Den här bukten är ett exempel på ett spännande naturfenomen som jag låter svenska wiki förklara i korthet, eftersom jag vet för lite för att göra det själv:

”I folkmun och litteraturen kallas bukten ibland oriktigt för Limfjorden (Limski fjord) eller Limkanalen (Limski kanal).[1] Men Limbukten är varken en fjord eller kanal.[1] Limbukten var ursprungligen floden Pazinčicas ria som mynnade i Adriatiska havet. Sedan floden bytt kurs mynnar den i Pazingrottan. I den tidigare flodbädden trängde havsvatten in och Limbukten kom till.”

Nå, vi gav oss av och efter ett tag nådde vi byn Kloštar och strax där utanför parkerade Marit bilen och vi gick till en orienteringstavla som visade olika stigar. Vi valde lite lätt planlöst en kombination av två, i alla fall tänkte vi oss det så och så började vi gå längs en liten grusväg som ibland blev stig. Nova och Miki fick gå fria, men Skajla är så farligt snabb och det finns vilt i skogen som hon fick finna sig i att gå i koppel.

Då och då såg vi en glimt av vattnet mellan träden och buskarna, men på några ställen belönades vi med full utsikt, fast vi vågade oss inte på att klänga ända ner till vattnet.

Efter några timmar var vi nöjda med vandrandet och dessutom lite hungriga så vi tog en kortare väg tillbaka till utgångspunkten. Var skulle vi äta? Det visste vi inte. Vi började åka mot Rovinj/Rovigno som var min speciella önskning, men efter ett tag fick vi en ingivelse att stanna i en by med en restaurang vid gatan – där åt vi de underbaraste fuži med vilt. Från vårt bord hade vi utsikt över den lilla uråldriga stenstaden (ett av Casanovas favorittillhåll) Bale/Valle. Dit ville vi, så efter måltiden körde Marit dit upp längs krokiga vägar.

Vi gick en god stund längs de smala stenlagda gatorna och över de små torgen och förbi hus som såg på oss med sina stenansikten. Här och där satt en katt i ett fönster eller på trappen, men vi stötte också på människor – och hundar. Så med ens tänkte vi att nu är det dags för Rovinj, dagarna har blivit kortare och vi ville se staden i dagsljus. Och vi hann.

Vi tittade först lite på husen längst framme vid vattnet och funderade på om dess invånare kanske tog sig till grannen med båt för att låna ägg eller dricka kaffe. Sedan gick vi in i de vindlande gränderna. Det var mer folk i rörelse än på andra platser där vi varit, så man kan tänka sig hur det är på sommaren. Detta var kanske den bästa tiden. Vi tittade in i en liten butik med kläder och konsthantverk och till min förvåning köpte jag en ganska elegant klänning som hängde på väggen. Jag provade den i badrummet och ja, den passade. Sedan pratade jag en stund med ägarinnan, först om klänningen och när min kroatiska hakade upp sig när det gällde tvättråd bytte jag på prov till italienska och det gick bra. Damen visade sig tillhöra stadens italienska minoritet, så det var rätt språk. Hon berättade allt möjligt för mig som jag nu tiger om för att detta inte ska bli för långt.

Någonstans köpte vi lite olivolja för att ha som presenter. Miki drog i kopplet för överallt låg det katter som vilade eller spanade från sina utkiksposter.

Resa i Istrien – del ett

Innan jag har glömt för mycket av detaljerna från förra helgens istriska resa, vill jag – främst för mig själv – berätta lite om den: Istrien är ett land eller en subkontinent som Indien ungefär, om inte allt finns här så har det i alla fall funnits. Istriens jordar har fyra färger och fyra sätt att vara, alla bra, och vi var mest i den röda jordens områden.

Marit hade frågat mig om jag ville följa med till Istrien och jag hade genast sagt ja, för det är kanske det vackraste landet i världen och eftersom jag inte kan komma dit med tåg kan jag oftast inte alls komma dit (fast kanske har jag nu hittat en järnväg som går dit via Slovenien), men Marit har bil, så i fredags eftermiddag gav vi oss av med våra tre hundar: Nova, Skajla och Miki. Vi for genom Gorski Kotar och förbi Rijeka och när mörkret började falla var vi i Istrien och vi korsade landet utan att se det, men när vi stannade för att rasta kände vi att luften var en annan: ljummen, balsamisk, aromatisk. Vid niotiden var vi framme i byn Vabriga (Abrega på italienska) och efter en stund blev vi insläppta i vår lägenhet av våra vänliga värdar. Till vår glädje hade vi också en trädgård som var ordentligt inhägnad så att inte ens Miki kunde smita ut. Vi tittade på olivträdet och smakade på frukterna – bittra, men intressanta. Bredvid det stod ett ett granatäppelträd fullt med frukter och här och där fanns små mandarinbuskar. Till de övriga dofterna kom nu också den från havet nedanför.

Efter frukosten nästa morgon packade vi ryggsäckarna och gav oss av ned mot havet. Under några timmar vandrade vi längs stigar och småvägar utmed havet eller genom de doftande pinje- och tallskogarna.

Vår matsäck åt vi vid ett bord utanför en säsongsstängd bar eller restaurang vid havet i Santa Marina. Efteråt sökte vi upp en plats för solning och bad. Hundarna fick sin trädskugga. Vi var inte ensamma, men det var glest med folk.

På kvällen tog vi bilen till Novigrad/Cittanova där vi besåg staden och solnedgången över havet och lyssnade till fåglarnas högljudda godnattceremoni innan vi gick på restaurang.

Norskens hus

Huset stod på andra sidan skogen, bortom vattenledningar och elnät. Norsken levde sitt liv ensam där. Han kallades Norsken för att han kom från Norge.

Under våra skogspromenader brukade vi då och då söka oss till det ensamma huset, mest av nyfikenhet och kanske också för att gläntan där det stod var så behaglig och så väl skyddad för vindarna. Ibland kikade vi in genom fönstren på bottenvåningen eller gläntade lite på vedbodsdörren. Någon gång när vi tassade omkring på tomten såg vi en skymt av honom. Då skämdes vi och vek snabbt av inåt skogen igen. Men om vi träffade honom på stigen genom skogen brukade vi hälsa och han hälsade alltid tillbaka, fast vi pratade egentligen aldrig med varandra.

I skogsbrynet stod ett gammalt bilvrak och vi upptäckte att det vid vissa tider stod ett par stövlar bakom det ena bakhjulet och vid andra tillfällen ett par välputsade herrskor. Så småningom förstod vi att stövlarna betydde att Norsken var i stan. Han brukade se fin och vårdad ut när han gick längs den lilla vägen som går bakom husen på vår gata och han brukade ta stadsbussen vid Onsjöboden; det hade vi sett. När skorna stod under bilen var Norsken hemma i sitt hus eller på väg genom skogen i stövlarna.

Vi pratade om honom ibland och funderade på hur det kunde vara att leva som han gjorde och om det inte var väldigt ensamt och svårt, särskilt på vintrarna i kylan och mörkret. Han måste vara modig, tänkte vi.

En vinter gick vi till huset med en liten julklappssäck några dagar före julafton och ställde den på kökstrappan. I säcken hade vi lagt lite julmat, ett par ljus och tre marsipantomtar på en marsipansoffa, som vi hade gjort själva.

Så en eftermiddag flera år senare var vi ute på vår vanliga promenad genom skogen. Vi beslöt oss redan från början för att gå ända fram till Norskens glänta den här dagen. Det var en varm försommardag och när vi kom ut ur skogen lyste solen på huset och vedboden och den fallfärdiga ladugården framför oss.Vi såg på huset och märkte då att det på något vis inte var sig helt likt, och när vi kom ända fram upptäckte vi att fönsterrutorna i nedervåningen var krossade. Vi gick runt huset och fann ytterdörren hängande på ett gångjärn. En stund stod vi bara stilla och tittade, men så bestämde vi oss för att våga oss in i huset. Vi gick uppför de fyra trappstegen och kom in i köket. Där var allt nedrivet, stolarna och bordet sönderslagna, porslinet krossat, lådornas innehåll tömt i drivor över golvet. I rummet bredvid köket var förstörelsen lika stor. Vi gick uppför trappan och in i sovrummet. Också här syntes överallt spåren efter förstöraren eller förstörarna; allt låg i spillror. Nej, inte riktigt allt: I ett hörn stod ännu det lilla nattduksbordet och på det låg en liten korsstygnsduk och på den stod marsipansoffan med de tre tomtarna.

Nu finns inte huset längre och inte vedboden och inte ladugården. Bara några tegelskärvor talar om var huset en gång stod.