Blogg

Till Amnesty International

Ni kritiserar ukrainarna för hur de försvarar sitt land mot en terroriststat som inte har några andra mål än att utplåna det ukrainska folket. Med det har ni ställt er på förövarnas sida mot offren. Från och med nu – om inte redan tidigare – har ni blod på era händer. Ni står på lemlästarnas, våldtäktsmännens, barnamördarnas sida.

DRA ÅT FOLKREPUPLIKEN, ERA HJÄRTLÖSA YNKRYGGAR, OCH SE TILL ATT STANNA DÄR!

Augusti står här nu

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.

Canal Grande och en senkommen upptäckt

Under dagarna i Trieste gick jag eller vi förstås också längs Canal Grande ibland när det inte var för hett. I Trieste går jag alltid längs Canal Grande och detta vatten hör till mina första triestinska minnen. Rudolf och jag funderade lite över hur båtarna kommer från kanalen till havet eller tvärtom. Just nu ser det omöjligt ut. Alex, som ju bor här, sa att man förflyttar sig eller dem vid lågvatten. Ja, så måste det väl vara, för nu kommer bara undervattensfarkoster under bron. Vi skrattade lite åt hur korkat Caffè Illy där framme vid bron är, som inte förstår att man måste ha kunnig personal i detta skyltfönster mot världen och jag skämdes lite över att jag aldrig skickade det där klagobrevet om en hopplös caffè shakerato förra sommaren. Viktigt? Ja och nej. Men Illy ska vara Illy. Annars… Strax där intill ser ni i alla fall det mäktiga Palazzo Gopcevich med sin vackert milt mönstrade fasad.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.

För annars blir vi förintade

Serhij Zjadan:

„Wir können unseren Widerstand nicht aufgeben, weil wir sonst vernichtet werden. Wir müssen vom Westen Waffen fordern, weil wir sonst vernichtet werden. Wir müssen die Welt zum Kampf gegen das Putin-Regime aufrufen, weil wir sonst vernichtet werden. Physisch vernichtet, im wahrsten Sinne des Wortes, ohne Umschweife. So wie bereits Tausende Ukrainer in Mariupol, Butscha, Hostomel und Irpin vernichtet worden sind.“

(Vi kan inte ge upp vårt motstånd, för då blir vi förintade. Vi måste kräva vapen från Väst, för annars blir vi förintade. Vi måste mana världen till kamp mot putin-regimen, för annars blir vi förintade. Fysiskt förintade i ordets sannaste mening, utan omsvep. Så som redan tusentals ukrainare i Mariupol, Butja, Hostomel och Irpin blivit förintade.)

Dagar i Trieste

Innan juli rinner ut i kvällsvärmen vill jag försöka minnas lite av besöket i Trieste nu sist mellan det korta uppehållet i Zagreb efter tågresan från Norden och min vardag här och nu: Rudolf, Miki och jag satte oss på tåget ännu en gång och for till Ljubljana och bodde över hos Igor och åt och drack med honom under en kväll och en förmiddag, men mer om det en annan gång – kanske. Dagen därpå tog vi oss med tåg till Opčine/Villa Opicina, där Alex mötte oss och vi var återförenade för första gången på två och ett halvt år. Vi gick med snabba steg i värmen till en busshållplats för att åka västerut till Kontovel/Contovello till osmizan Štoka där. Höjderna runt Triestes bebos av slovener även om man är i Italien och alla de här osmizorna drivs av slovener. Jag har talat om vad en osmiza är tidigare och nu har jag ingen lust att vara detaljerad där. Man dricker vin, helst från osmizans egen produktion och man äter prosciutto, salame, ost och annat i den stilen, helst ska detta också vara egenproducerat. När vi kom till Štoka kände jag genast igen mig, så jag måste ha varit där med Alessandra och Piero någon gång. Vi fick en bra plats inne i det gröna lummiga – den som vill kan se Rudolf och Alexandra här närmast genom grenverket, Miki syns inte – och blicken ner mot havet och Istriens böljande landremsa var vid och skön.

Vi var glada att ses igen och det vi åt och drack var gott så timmarna gled iväg. Jag minns ingenting av vad vi pratade om och när skymningen kom letade vi oss ner till bussen och kom ner till staden, där saker hände som jag nu låter ligga i skugga.

En av förmiddagarna gjorde jag ett helt privat återbesök på det gamla stadsbadet Pedocin som har en avdelning för kvinnor och en för män och namnet har både med ”lus” och ”mussla” att göra. Mer berättar jag inte nu, för jag är ganska säker på att jag berättat det förut och idag vill jag vara lite förtegen. Det var mycket varmt och kvinnorna runt mig låg i drivor i vattenbrynet. Bilden försöker vara diskret.

En dag gick till den gamla arbetarstadsdelen San Giacomo, där jag en gång ville bo, men sedan gav upp tanken på grund av allt det svåra med länder och gränser och regler. Alex tog oss först till en underbar riktig osteria, där gubbarna hängde längs fönsterbänkarna ute på gatan och vi blev inneslutna i ett sorl av röster och snart hade pratat med nästan alla. Efteråt fortsatte vi till Riccardos mycket speciella ”restaurang” som på sätt och vis egentligen är en mataffär och där Riccardo serverar det han just råkat laga. De som satt vid bordet bredvid oss var både gäster och betjäning, om ni förstår. Riccardo hade denna dag gjort ćevapi och olika saker med paprika. Han sa till Alex att hon skulle ha ringt för då, ja då, hade han lagat något särskilt. Vi åt gott och satt sedan kvar tills Riccardo drog sig tillbaka för en vilopaus. När han kom tillbaka satt vi ännu där och han grävde fram en stor flaska med någon amaro som han ställde på bordet framför oss till fritt bruk.

På kvällarna gick vi genom gränderna i Cavana, som visserligen blivit mer och mer turistiskt, men i gränden där Elvio en gång höll hus finns – för mig i alla fall – något av stämningen kvar.