Adam Zagajewski

För ganska många år sedan, då jag ännu läst väldigt lite av honom, skrev jag en text om Adam Zagajewski. Senare har jag kommit att läsa nästan alla hans diktsamlingar (i Anders Bodegårds översättning) och så länge Nobelpriset tedde sig som något betydelsefullt var han alltid min kandidat, år efter år. Nu är han död och inga fler dikter kommer att ges oss av honom. Jag visar min gamla text och en bild på den första diktsamlingen jag läst av honom. På försättsbladet finns en hälsning, men den visar jag inte.

Adam Zagajewski är en av det nutida Polens främsta poeter. Vid slutet av 60-talet påbörjade han sin litterära bana och anslöt sig vid den tiden också till gruppen ”Nya Vågen”/”Generation 68”. Gruppens mål under parollerna ”säg sanningen” och ”tala direkt” var bland annat att förnya polsk litteratur i sanningens och realismens tecken och att demaskera propagandans språk. Till en början skrev Zagajewski mest litteraturteoretiska och litteraturkritiska texter – den första lyriksamlingen utgavs först 1972 och den andra kom 1975. Det politiska läget i Polen mellan 1975 och 1990 omöjliggjorde vidare publiceringar i landet och han kunde under denna period endast ge ut sina dikter via inofficiella kanaler utomlands. I sin senare diktning har han på många sätt lämnat den mer renodlade realismen bakom sig och hans poesi har i sin nuvarande form starkt impressionistiska drag med ett rikt och originellt bildspråk.

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en bok på det årets bokrea. Boken heter ”Två städer” och är skriven av just Adam Zagajewski. Jag visste vid den tidpunkten ingenting om författaren. Vad var det då som gjorde mig nyfiken? Boktiteln kanske, tillsammans med det sepiafärgade fotot på omslaget. Fotot föreställer en stadsgata med ganska mycket folk som står i små spridda klungor. Byggnaderna längs gatan, särskilt ett slags litet torn som i förhållande till de övriga husen skjuter ut en aning mot gatan, har något lockande och fantasieggande över sig: I vilken stad finns den här gatan, eller fanns? Jag ögnade igenom texten på baksidan och blev intresserad på allvar. De två städer det är fråga om är Lwow/Lviv och Gleiwitz/Gliwice – i den första är författaren född, i den andra växte han upp. Han föddes i Lwow i Polen och några månader senare, när familjen lämnat staden, låg den i Sovjetunionen (idag ligger den i Ukraina). Staden han kom till hade till strax innan han anlände varit en del av Tyskland – vid familjens ankomst låg den i västra Polen.

Jag läste boken, läste om författarens halvt undermedvetna hemlängtan till staden han inte mindes, inte kunde minnas, eftersom han var ett spädbarn när han lämnade den. Jag läste om hur han, trots många hinder, lyckades slå rot i den nya staden. Och en rad människor, på olika sätt fängslande och tilldragande, tonade undan för undan fram för mig. Den gestalt som kanske gjorde starkast intryck på mig var faster Wisia, Zagajewskis farmors syster: ”Hon var bräckligheten själv. Smal, opraktisk; ingenting kunde hon, om man bortser från franskan. Barn tror jag hon närmast ogillade, men vi barn gillade henne, för hon liknade inte de andra vuxna.”

Först på hösten 2003 kom jag att verkligen få upp ögonen för Zagajewski och hans författarskap. På bokmässan i Göteborg stod han den ena kvällen på ett litet podium och läste ett urval av sina dikter. Han läste dem på polska. Agneta Plejel stod ett par steg ifrån honom och läste efter varje dikt Anders Bodegårds översättning av den till svenska. Kanske förekom det lite engelska också; jag minns inte. I alla fall var det en fascinerande ”föreställning” – stundtals tyckte jag att jag förstod dikterna direkt på polska – och jag hade med mig diktsamlingen ”Törst” hem.

Den korta dikten ”Linje fyra” har ett ganska mörkt innehåll, kanske handlar den om livets färd mellan intet och intet. Och ändå har det mittersta partiet något glatt uppnosigt över sig och lyder så här:

På linjen porte de Clignancourt –
porte d’Orléans känns alltid en lukt
av bränt papper; en nyfiken råtta
på Saint Michelstationen tycks fråga:
Mina damer och herrar, vilket århundrade befinner vi oss i?

De här raderna fick mig att liksom tyst skratta till inombords – det är något absurt storslaget över råttans fråga med den pompösa inledningen ”mina damer och herrar” och själva frågan ”vilket århundrade befinner vi oss i?” ger i sig en känsla av svindel och här är den dessutom ställd av en råtta eller tycks åtminstone vara det.

I dikten ”Persefone” tar poeten upp ett klassiskt tema, men ger samtidigt denna myt nytt liv. Slutraderna har något strålande enkelt och klart över sig, som om det bara är så här man kan skriva om detta:

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Dikten ”Postumt opus” börjar som en tågresa med utblickar över ett landskap och en och annan förströdd titt på dem som är inne i tåget – ”de mobila businessmännen” och tågvärdinnan som kommer med kaffet. Så småningom tonar ett vi fram: ”minns du, vi lyssnade tillsammans på musiken och löftet, som vi så gärna ville tro på.” Mot slutet av tredje strofen förtätas stämningen till ett stilla lyckorus:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Bilder från den ena eller andra dikten etsar sig in i minnet; till exempel den om nässlorna i ”Försök att besjunga en lemlästad värld”: ”Minns nässlorna som metodiskt växte över de fördrivnas kvarlämnade gårdar”. Eller den om krabborna i dikten ”Havet”: ”oräkneliga skaror av krabbor som kliver sidledes, likt våta veteraner från puniska krigen.” De införlivas på ett nästan självklart sätt med läsarens bildvärld.

Det lilla mästerverket ”Död sparv”, som är som ett slags pardans mellan livet och döden, citerar jag här i sin helhet:

Bland alla föremål
är en död sparv i grå fjäderkappa
det minst märkvärdiga.
Till och med en sten vid vägen ter sig
som en livets furste i jämförelse
med en död sparv.
Runt den kretsar flugorna
som ivriga vetenskapsmän.

Vem kan undgå att röras av en så liten grå fjäderkappa? Och är inte bilden av flugorna som ”ivriga vetenskapsmän” på något sätt försonande samtidigt som vetenskapen eller vilken som helst av människans verksamheter förs ner på en flugnivå?

Adam Zagajewski är också en stor essäist och aforistiker, som med lätt hand ger oss egensinniga definitioner av idéer och begrepp. Stundtals kan dessa tydningar få det att hissna för läsaren och han mera upplever än förstår det han läser. Om dikten eller poesin säger Zagajewski i början av den lilla texten ”Från en annan värld” så här:

”Dikterna kommer från en annan värld. Från vilken då? Från den värld där det andliga livet bor. Var ligger den? Det kan jag inte säga. Idéerna, metaforerna och stämningarna kommer från en annan värld. Ibland är de fulla av högstämd förtröstan, ibland andas de hån och ironi. De dyker upp vid konstiga tidpunkter, oinbjudna, oanmälda. Och när man kallar på dem väljer de att inte visa sig.”

Efter de inledande raderna ger oss författaren en plötslig närbild av en mimare i Paris som följer en upptagen, lite stressad person med portfölj i handen hack i häl, imiterande hans rörelser och minspel i detalj. Mimarens förehavanden får sedan bli till ett slags liknelse för det andliga livet, den värld där dikten bor: ”Det går efter den reella världen som en galen, rödhårig skyddsängel och gråter eller brister ut i skratt, spelar fiol eller deklamerar dikter.”

En sevdalinka

Denna dag är grå och regnig och jag vill inte säga något om den. I stället blickar jag bakåt till en kväll på Tvornica Kulture för snart tio år sedan. Det var en sevdah-kväll med Damir Imamović och det var Draženka som ”lockat” dit mig och kvällen blev oförglömlig. Och varför kom jag att tänka på detta just nu? Jo, härom dagen hittade jag en bild på publiken från det tillfället. Om ni vill kan ni se oss längst ut till höger i tredje raden – Draženka i halvprofil och jag i profil med ett kvinnoansikte i rad två mellan oss. (Bilden är tagen av Amer Kapetanović.)

Och nu vill jag visa texten till den vackraste sevdalinkan Damir Imamović sjöng, först i original (ingen vet vem som diktat den) och sedan min så sent som idag på nytt putsade översättning, en översättning som jag först gjorde tillsammans med min vän Amra för länge sedan. Och det här nog inte den sista. Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast raden med handduken är jag inte glad åt…

Två älskande smekte ömt varann
Vid källan sina anleten de tvådde
Och torkade sig med en handduk
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste båd’ far och mor
Mor förbjöd dem deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den käre

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent om lördagen
Jag skall dö tidigt om söndagen
Och de gjorde som de sagt
Den kära dog om lördagen
Den käre dog om söndagen
De begravdes tätt intill varann
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna låg äpplen gröna

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång

Esilio – Miki tycker att läsning är onödigt

Igår kväll – under Mikis ganska stränga uppsikt – läste jag ut ”Esilio” av Enzo Bettiza för tredje gången, men för första gången sedan jag kom till dessa trakter.

Boken handlar om familjen Bettizas historia i Spalato/Split, den handlar om staden och dess omgivningar genom århundraden och årtusenden ända tillbaka till kejsar Diocletianus dagar. Den handlar främst om tiden från Bettizas födelse (1927) till slutet av andra världskriget då familjen fördrevs från staden. Bettizas far hörde till den italiensktalande minoriteten och modern hade montenegrinska rötter men var född på Brač. Bettiza identifierar sig med båda nationaliteterna eller balanserar mellan dem. Efter avfärden från Split/Spalato kom han aldrig mer att känna sig helt hemma någonstans, inte heller i den gamla hemstaden vid återbesöken där, eftersom den förändrats så och i hans ögon liksom förlorat sin karaktär…

Nej, jag ska inte berätta något närmare om bokens innehåll. Det är en mycket blandad och djupgående skildring av en förgången tid, om traditioner, inte mist mattraditioner, om sätt att leva och om storheter från trakten och naturligtvis mycket om Bettizas barndom och tidiga ungdom, om familjen och vännerna. Om vad han läste, om förhållandena mellan den stora och brokiga familjens många medlemmar. Det finns så vitt jag vet bara på italienska och serbo-kroatiska.

Miki tycker att läsning är onödigt när jag ju i stället skulle kunna klia honom.

Hanna Krall: Den inneboende

Eftersom jag av en slump just upptäckt att min text om ”Den inneboende” av Hanna Krall publicerats i Hufvudstadsbladet för mer än en vecka sedan tar mig friheten att göra den till min igen. Och innan jag visar texten vill jag göra ett tillägg, ett viktigt tillägg i form av en ursäkt och ett slags förklaring. Jag ber översättaren Julian Birbrajer om ursäkt för att jag inte nämnde hur förunderligt ”omärkligt” bra översättningen är. Ja, för det är ju problemet – en bra översättning låter en inte märka att det är en översättning. Det är som med tystnadens röst: den är mycket starkare och klarare än allt prassel, brus och oväsen, men man hör den inte. På sista tiden har jag allt oftare i min läsning av översatt litteratur snubblat på konstigheter, orena klanger, hål och rena felaktigheter. Ja, översättare arbetar ofta under tidspress och korrekturläsning lämnas till vindarna. Denna brådska är en sjukdom eller en skapelse av en vettvilling. Vart ska den? Bort.

Mitt första möte med Hanna Kralls texter var när jag läste ”Hjärter kung” som bygger Izolda Regenbergs livshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. ”Den inneboende” har till sitt innehåll mycket gemensamt med denna biografi, men den här boken är till formen uttryckligen en roman och karaktäriseras som hennes första och hittills enda. Den hör till hennes tidigare verk och skrevs 1982 och kom först ut på exilförlaget Libella i Paris 1985 innan den samma år publicerades av det polska undergroundförlaget Oficyna Literacka.

Huvudpersonerna i romanen är Marta och Maria, två flickor som så småningom växer upp till kvinnor. Marta är judinna och det är hon som är ”den inneboende” och Maria är polska och dotter i en av de familjer som gömmer Marta undan förföljelserna. Ofta är det Maria som har ordet. Så skulle man kunna närma sig en beskrivning av romanen. Man skulle även kunna säga att boken är ett slags autofiktion, men det vore också bara ett försök. Till stora delar är romanen uppbyggd av hypoteser och variationer. Om och om byter Hanna Krall perspektiv och skapar helt öppet en ny historia för samma person, som när hon säger: ”Sedan dess har jag ägnat mig åt att sätta samman olika biografier för min far.” Och när man läst sig in en bit i boken märker man att gränserna mellan Marta och Maria är suddiga och att de möjligen är två sidor av samma person och så dyker ett slags klargörande upp, som dock senare täcks över igen: ”Jag vill äntligen ha det sagt, klart och tydligt. Jag, dotter till major Krall, är den ljusa varianten av Den inneboendes öde. (Eller möjligen tvärtom, Den inneboende är en svart variant av mitt öde.)” Marta och Maria är kanske en person som tillsammans med alla de andra skisserade alternativa biografierna får illustrera liv i Polen, särskilt judiskt liv, mellan 1940 och 1980 ungefär, först under nazismen sedan under kommunismen som även omfattar nya judeförföljelser.

Utanför boken i en intervju säger Hanna Krall något som kanske ger en nyckel: ”Mitt liv är en beskrivning av andras liv”. Med romanpersonerna är det ofta på ett liknande sätt. För inte kan det väl vara Marias egen far som åsyftas när hon vid ett besök i Majdanek tillsammans med Marta säger:

”För besöksgrupperna brukade guiden berätta att när man släppte på gasen och människorna började kvävas, så började de riva i taket med naglarna för att försöka ta sig ut … Kanske är någon av skårorna ett avtryck av min fars händer? Varför skulle den inte kunna vara ett avtryck av
hans händer?”

En av de bilder som på ett särskilt vis etsat sig in i mitt minne är från en på sätt och vis ganska vardaglig situation mitt i skräcken och faran. Marta är ute på en av de återkommande promenaderna med sin polska familj och Maria beskriver det så här:

”Vi satte en sjalett på ditt huvud, långt ned över pannan, fällde upp kragen högt, men det räckte inte, för ögonen syntes ändå, och de var värst. Som tur var fick min mor en lysande idé: den med stenen. När vi var ute och gick på gatan sparkade du framför dig en sten, som när man hoppar hage, och därför kunde du sänka blicken utan att väcka misstankar.”

Tonen i romanen är hela tiden saklig och nykter med inslag av ironi och självironi. Känslorna är ett slags ”lyx” eller något som får uppstå hos läsaren. På flera ställen står det att om man som jude vill ha en möjlighet att överleva så måste man förtränga känslorna och koncentrera sig på detta enda. Medlidande och sorg är farliga:

”Tekniken att uthärda går ut på att stöta bort smärtan och medlidandet. ’Ur de glödande ugnarna … har vi räddats av förslagenhet och kunskap …’ Det var vår förslagenhet. Sorgen distraherade, medan överlevnad krävde koncentration.”

Förloppet i romanen är till stor del kronologiskt ordnat trots alla sidospår och alternativa skeenden. Efter kriget kommer Marta tillsammans med andra ”kvarblivna” judiska barn till ett barnhem, ett mycket välskött sådant som dessutom får besök av konstnärer och författare. En av besökarna gör denna anteckning efteråt:

”När jag kom in där bland barnen tänkte jag först att jag hade kommit fel – alla såg ariska ut, nästan inga svarta ögon och inget krulligt hår. Vad betyder nu detta? Jo, det är därför de över huvud taget finns till. Det är därför de har överlevt lägren, hålorna, källarna och ruinerna där de hållit sig gömda.”

Marta klarar sig trots sitt judiska utseende genom en aldrig avbruten försiktighet och genom tur, för illa kunde det ju alltid gå. Ute höjer hon aldrig blicken och håret är alltid täckt, inne visar hon sig aldrig i fönstret, om det kommer besök är hon i ett skåp eller bakom kakelugnen. Hon är alltid den som egentligen inte får finnas, men detta uttrycks inte med stora ord utan med sakliga och åskådliga detaljer.

När Krall berättar om tiden strax efter kriget och koncentrationslägren skapar hon här och där scener med skenbart oförargliga samtal och iakttagelser. En gång i samband med utdelning av mat och kläder till behövande kommer ordet ”jude” på tal och när man läst passagen öppnar sig en avgrund:

”Jag minns när jag hörde ordet efter kriget, när det sades högt för första gången. Det var förresten inte ordet ’jude’ jag fick höra, utan ’judarna’. Närmare bestämt ’efter judarna’. – Det här är saker efter judarna, sade en trevlig äldre herre på socialtjänsten, som delade ut mjölkpulver och barnkläder, uppmuntrande till min mor.”

Mot slutet av boken skildras upproren mot kommunistregimen och hur dessa slås tillbaka med våld. Folk är rädda och hotet gäller alla. En av dessa dagar ser vi Marta och Maria på en promenad och hör dem samtala:

”– Det är hemskt skrämmande, sade jag.
– Ja, instämde hon och såg sig nyfiket omkring i parken.
Efter Sachsiska trädgården svängde vi av mot Segertorget och det blev ännu soligare. Den inneboende stannade till för ett ögonblick. – Det är hemskt skrämmande för alla, eller hur? sade hon”.

Marta upplever mitt i skräcken ett slags lättnad, hon är inte ensam i olyckan, hotet gäller nu alla.

°°

Hanna Krall
Den inneboende, 2019
(Sublokatorka)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Böcker vid årets början

Det har hunnit bli ett nytt år fast egentligen har jag missat det bland alla efterskalven som följt på den förfärliga jordbävningen i Petrinja med omgivningar den 29.12. Det är inte så långt härifrån. Sedan eller samtidigt har Miki blivit skrämd av alla smällare och inte velat gå ut. Det var nyåret och det nya året. Idag faller stora snöflingor men de flesta smälter innan de når marken. Miki och jag har varit ute och bollat en del och blivit ganska blöta. Nu är det innetid och jag har putsat en av mina översättningar av Else Lasker Schülers dikter – ”So lange ist es her…..” och skrivit lite på min inledning till Hoffmann-översättningen, väldigt lite, kaffet sätter liksom inte fart på tanken denna dag. Snart ska vi lägga oss lite på soffan och jag ska klia Miki och läsa lite i Emersons ”Naturen och andra essäer” i Ola Klippviks översättning. Så småningom ska jag skriva något om den, men inte alls nu. Nu läser jag för att läsa och leva i läsningen. Redan förordet av Emi-Simone Zawall ger mig något av det jag söker. Sedan ska Miki och jag sova en stund och låta det mörkna utanför fönstren.

På kvällarna läser jag nu ”Esilio” av Enzo Bettiza för kanske fjärde gången, men för första gången med den blick jag skaffat mig under åren här.