Även om vi bara stannade några timmar hos Dinka i Šarengrad måste jag uppehålla mig ännu en stund där – och kanske ytterligare en, det är svårt att veta. Höjdpunkter eller lyckliga stunder är inget man frivilligt hastar förbi. Ibland händer det saker utanför timmarna och tiden.
Vi gick in från den inre trädgården i ett hus med namnet ”Kapetanova kuća” som om jag minns rätt en gång varit en restaurang, men mer om det senare… kanske. Därinne fick vi bland annat titta på de jättelika slangarna till enorma traktordäck som får bilda ett slags underrede till flottarna som Dinka och hennes vänner befar Donau på. Ni minns kanske att hon nyligen gjort en sådan färd från Vukovar till Šarengrad. Fem timmar hade det tagit. Hundarna inspekterade både slangarna och varandra med kännarminer och Gabi och jag tittade storögt. Hur går dessa färder till i verkligheten? Ja, ännu vet ingen av oss två detta.
Dinka förde oss sedan in i ett rum för att visa oss en kista bemålad med en text på ungerska. Nej, jag minns inte vad orden betyder. Vi fick veta att den kommit dit från Mohács i Ungern och kistan innehöll vintern som vid karnevalstid kastats i Donau. Ja, det är ett av sätten att fördriva vintern och släppa fram våren. Kistan hade sedan kommit att landa vid Dinkas strand och hon hade sedan, förhoppningsvis med hjälp av andra, dragit upp och placerat den i sitt ena uthus som en vacker och märklig klenod. Ja, här lever man nog alltid i undrens tid.
Så gick ner till floden och hundarna vadade genom det höga gräset och vi också – en värld av vatten och grönska.
Tillbaka inne i ”Kapetanova kuća” lyssnade Gabi och jag på fler historier från livet vid floden och vi tog lite bilder.
Och så skrev vi in oss i gästboken, var och en på sitt språk, direkt under en text på koreanska.
(Det blir nog en episod till om Šarengrad, världens undangömda mitt.)