Jelena Botjorisjvili: Min fars huvud

Nu är det en vecka sedan min text om boken ”Min fars huvud” låg på en sida i Hufvudstadsbladet, så den kan få återvända till mig. (Jag har mina vanor.)

Fem svindlande berättelser tränger sig fram på sidorna i boken, det bultar och pulserar. Georgien är ett land med ett uråldrigt folk där så många heter något med -sjvili (barn) eller -dze (son) i efternamn. Här är jordbävningar lika vanliga som krig och Svarta havet heter så för att det är förkolnat, men i gryningen är ljuset över vattenytan alltid rosa och havet oändligt vackert. Jag får backa lite från texten för att kunna se eller förstå vad jag läser. Tiderna och händelserna ligger hårt buntade, men kuperas om och om igen smidigt av lekens mästare och gestalterna glider in och ut genom varandra. Om läsaren inte rör sig ett stycke bort från texten, så att alla dess delar frigör sig ur gyttret och fördelar sig över de ytor som tillkommer dem, förblir de obegripliga. Så detta steg måste tas. Georgiens berg rätar då upp sig och det uppstår andningspauser mellan jordbävningarna, både markens och den blodiga politikens.

Jelena Botjorisjvili skriver inte bara vilt och hejdlöst, hon använder också ett slags vävteknik, gång efter annan flätar hon in en rad med en speciell laddning – ibland försåtlig, ibland poetisk, ibland grotesk – som senare med ojämna mellanrum dyker upp som ett slags refräng. En refräng lyder: ”I Georgien dödar rykten snabbare än sjukdomar.” En annan är spottandet av solrosfrön, ett tidsfördriv som alla har råd med. Och en viktig sak är att georgiska män inte går runt med paraplyer: ”De är inga kärringar.” Och eftersom det finns angivare överallt under alla landets ledare vet de flesta något om försiktighet, men ibland var det någon ”som talade högt om det alla andra viskade om.”

Ingen vet väl hur man bäst skildrar verkligheten så att den i en text blir som den är eller var i upplevelsens stund. Botjorisjvilis metod är en av de möjliga men resultatet av den lyfter först när man ger upp det alltför närgångna följandet. Släpp taget och bilden klarnar!

Lenin, Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev rullas om varandra som osköna kulor beroende på hur tiden skiktas och vänds – detta kulspel äger rum i var och en av berättelserna. Statyer reses och demoleras med släggor, skjuter kanske upp igen när tiden kröker. Brezjnev håller många långa tal och sörplar och rapar i talarstolen och han citeras och citeras. Georgien sovjetiseras:

”Det var exakt den här dagen Röda armén gått in i Tbilisi och ett historiskt telegram skickades till Moskva: ’Kreml. Lenin. Stalin. Över Tiflis vajar Röda fanan. Leve Sovjetiska Georgien!’”

Och Georgien avsovjetiseras tills tiden är inne för en ny sovjetisering, kanske invisslad av landets undermedvetna eller av det sönderfallna Sovjetunionens fantomsmärtor: ”Gorbatjov högg Unionen i stycken med en enda mening, men kroppen fortsatte att slingra sig och rycka, som kroppen hos en död orm.” För Gorbatjov är en i raden av obegripliga potentater, kanske den obegripligaste: ”Många såg magiska budskap i Gorbatjovs födelsemärken.” Och livet i Georgien blev inte lättare och barnen lärde sig räkna med tomhylsor de hittade på marken. Fattigdomen är alltid någonstans: ”Vi hade redan ätit upp alla konserver som lagts undan till vintern, och eldat upp all ved.” I Georgien är som sagt jordbävningar lika vanliga som krig, men någon gång blir det viktigt att inte kalla kriget ”krig”, man måste då säga ”väpnad konflikt” och dessutom levde man ju ”omringad av fienden”. Och när sommarhettan tilltar blir kvinnorna skamlösa och uppträder i ärmlösa klänningar. ”Deras armhålor var renrakade, blåaktiga, som fångarnas ansikten.”

Och generationerna glider förbi varandra. Vem eller vems är faderns barn? En regnig kväll dyker en genomblöt kvinna som får namnet Andra frun upp hos Farfadern. Ja, det blir han som sedan gifter sig med henne. Hon har en valp i famnen och Farfadern betraktar kvinnan. ”Hans blick klättrade längs hennes kropp och klamrade sig försiktigt fast vid utsprången, som en bergsklättrare.”

Boken består åtminstone till namnet av fem berättelser, men några av gestalterna rör sig mellan dem och landet och de skiktade tiderna är desamma, kanske är boken en roman. ”Opera” är nog den vackraste berättelsen, vackra är de alla fem i allt sitt vilda groteskeri, sin avgrundssorgsna humor, sina ståtliga kvinnogestalter med bröst som… ja, alla dessa tunga frukter. I ”Opera” utspelar sig en stor del av handlingen på en smal plats mellan två höghus. Där finns ett litet hus med ett träd som växer rakt igenom det mellan spisen utan gas och kranen utan vatten, ett träd med lila bär som sedan när det är döende i stället får vita bär. Sorg och utvägslöshet skildras ofta med ett slags dråplig humoristisk ironi:

”Alla gick till spådamer och frågade om framtiden. Det fanns ingen annan att fråga. Det var syndigt att spå. Synden kunde man sona. På söndagarna var alla kyrkor fulla.”

Livets hårdhet stirrar på oss från boksidorna och människor hungrar eller tuggar på ”torrt påfågelkött”, preventivmedel finns inte och kvinnorna får ofta ”klättra upp på kalla bord”. Och ändå firas det ibland stora fester där många vet hur man på rätt sätt utbringar en skål och där den gemensamma glädjen liksom trampar ner sorgen och missmodet, smular sönder dem under klackarna, ty:

”Precis som i fängelset, oavsett om du ligger ner eller går runt så sitter du ändå inne! Den här känslan av enhet och jämlikhet inför sin framtid, känslan av en jämnt fördelad hopplöshet och utsiktslöst, den förenar. Och livsglädjen kan nå obeskrivliga höjder.”

°°

Jelena Botjorisjvili
Min fars huvud, 2023
Översättning: Hanna Sandborgh
Förlag: Ersatz