Magnetisören och andra berättelser – förord

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. Lite halvt nostalgiskt och mest för mig själv lägger jag nu upp förordet till boken här.

Den tyska romantiken var en mäktig strömning som i början av 1800-talet kastade förnuftet från dess tron och genomgripande förvandlade de sköna konsterna och gav rymd åt fantasin, känslan, drömmen och det obegripliga, men kanske allra mest åt längtan. Detta gällde förstås de romantiska rörelserna i andra länder också, men det var i de tyska länderna som de djupaste rötterna fanns. Man talar ofta om två centra för romantikens litteratur och tankevärld, det mer filosofiskt-samhällsomstörtande i Jena och det mer drömskt-världsfrånvända i Heidelberg men många av de tyska romantikerna var original som gick sina egna vägar. Jag strör ut några av deras namn utan rangordning eller annan ordning men de flesta viskar jag så tyst att ingen kan höra dem: Novalis, Jean Paul, Fichte, Brentano, Tieck och Eichendorff.

Romantiken är till sin natur gränsöverskridande, den är en ständig rörelse, åtminstone i tanken, den drivs av en längtan till det som hägrar bortom. Den är vild och sträcker sig efter oändligheten och det ouppnåeliga. Den lever i sagan och drömmen och ser ingen gräns mellan verklighet och fantasi. Samtidigt som den är besatt av det sköna vågar den sig djupt in i livets mörka sidor, i det demoniska och groteskt förvridna.

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) rör sig i sina berättelser ofta långt ut i det brant stupande skräckromantiska. Hans mångsidiga begåvning gjorde honom till urtypen för den romantiske konstnären. Han var förutom författare också tonsättare, dirigent och tecknare och många av hans karikatyrer är välkända. Namnet Amadeus tog han sig som en hyllning till Mozart och många av novellerna kretsar kring musiken och den berusning som gränslöst vackra kvinnoröster och violinens toner gav honom.

Hoffmann föddes och växte upp i Königsberg, denna märkliga stad längst bort i nordost i det tyskspråkiga området, staden där Immanuel Kant byggde sin tankes höga slott och på vars gator han gick sina regelbundna och mytomspunna promenader, där Hannah Arendt växte upp och lät sina första idéer födas, staden där hon trots emigrationen alltid ansåg sig höra hemma. I den tyske historikern Joachim Fests intervju med henne säger hon om detta: ”I mitt sätt att tänka och dra slutsatser kommer jag fortfarande från Königsberg. Ibland döljer jag detta för mig själv. Men det är så. Amerikanska är jag så att säga bara och samtidigt av hela mitt politiska hjärta.” Och Königsberg är också konstnären Käthe Kollwitz’ födelsestad och här hämtade hon sina första intryck till sina kolteckningars mörker. Denna stad – som inte längre finns – med sina branta gavlar och höga torn, floden Pregel, sina öar och sina en gång sju broar, som det var omöjligt att runda staden via utan att gå åtminstone två gånger över den ena av dem, denna stad var som en bild av Hoffmanns inre labyrinter. Om han med fantasin hade byggt en stad åt sig att födas i så hade det varit just denna.

Den första berättelsen här – ”Rådman Krespel” – är hämtad ur samlingen ”Die Serapionsbrüder” och namnet anspelar på vänkretsen kring Hoffmann som med jämna mellanrum träffades hemma hos honom för att samtala om konst och poesi och i ramberättelsen finns, mer eller mindre förklädda, dessa vänner, bland andra Adalbert von Chamisso. Som ett slags program hade de ”den serapioniska principen” som bland annat omfattade tanken att diktningen inte skulle avbilda yttervärlden utan att ”den bild som hade sitt ursprung i den sanne konstnärens inre genom en poetisk skildring” skulle föras ut ”till det yttre livet”. Likt den världsfrånvände eremiten Serapion, som enbart följde sina visioner, skulle den sanne diktaren ösa sitt stoff ur den egna inre världen och förbinda det med den yttre verkligheten. Det äkta serapioniska var en magisk och oupplöslig legering av våghalsiga och vilda fantasier och det vardagliga, välkända.

Hoffmanns först publicerade verk är den mångfacetterade textsamlingen ”Fantasiestücke in Callots Manier” som bland annat innehåller sagor, berättelser, pseudobiografiska anteckningar, musikkritik och litteraturteori och ur den är de två berättelserna ”Äventyr på nyårsnatten” och ”Magnetisören” hämtade. Det första bandet inleds med ett mycket egensinnigt företal av författarkollegan Jean Paul där denne bland annat vänder sig mot verkets titel, som han tycker är illa vald, men han avslutar med att säga han hoppas på fler texter skrivna ”på Callots djärvaste manér”. Hoffmann valde titeln eftersom han fascinerades så av den franske konstnären Callots etsningar: ”Ingen mästare har såsom Callot vetat att inom ett litet utrymme tränga samman en sådan mängd ting, som utan att förvirra blicken, bredvid varandra, ja, i varandra framträder så att det enskilda förblir enskilt men ändå går upp i helheten.” Detta verk med den ”störande” titeln blev en sådan framgång att Hoffmann i första upplagan gav den därpå följande textsamlingen namnet ”Nachtstücke herausgegeben von dem Verfasser der Fantasiestücke in Callots Manier”, men senare förkortades namnet till ”Nachtstücke” (Nattstycken). De två sista berättelserna ”Det öde huset” och ”Arvegodset” i boken ni har framför er här är från denna samling.

Ett utmärkande drag i Hoffmanns berättelser är hans makalösa förmåga att överraska, texterna är liksom akrobatiska. Varje mening kan kasta om händelseförloppet och vända upp och ner på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller distraherande fragmentarisk. Läsaren rider fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. I tidens anda leker Hoffmann med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande och också med figurer ur andras verk. På ett ställe i ”Äventyr på nyårsnatten” glider till exempel Chamissos skugglöse Peter Schlemihl förbi. Och som hos många romantiker är förvandlingsnummer ofta förekommande och ansikten kan plötsligt byta form inför öppen ridå och Hoffmann har en förkärlek för sina gestalters minspel, inte minst för besynnerliga och tvetydiga leenden. Förklädnader och masker spelar också en betydelsefull roll:

”I jordelivets maskerad kan ofta själen skåda ut genom masken med lysande ögon och därvid känna igen det besläktade och på så sätt hade det nu skett att vi tre egendomliga människor där i källaren hade betraktat och känt igen varandra. Vårt samtal tog nu vägar som endast är möjliga för dödligt sårade själar.”

Ja, smärtan och sorgen finns där mitt i det skurrila och leken är inte sällan dödligt allvar. Ofta får vi följa med i psykets irrgångar och förvillelser. Och Hoffmann delar sin tids fascination för magnetismen, en obskyr ”vetenskap” som i flera av berättelserna här dyker upp som ett riskabelt läkemedel mot själens sjukdomstillstånd. Drömmen är också ett fält där många skeenden får utspela sig och det händer att magnetismen förbinds med drömmen och dess följeslagare somnambulismen på gåtfulla och överrumplande vis.

Jämför man de fem berättelserna i denna samling kan man se hur djärvt Hoffmann experimenterar med olika sätt att skriva och hur många röster han har. I ”Magnetisören” driver han konversationskonsten till sin spets medan han i andra noveller låter vandringsmotivet, så typiskt för romantiken, sträcka ut sig i sin fulla längd. Han verkar närmast förhäxad av byggnader som ett slags bilder av själens höjder och djup. De vertikala linjerna dominerar där lika mycket som i textens struktur. Skyhöga smala torn och hotfulla bråddjup skär genom händelseförloppen. Oftast är det något ödesmättat och skrämmande över dessa branta linjer och stup, men i början av ”Rådman Krespel”, då denne på egensinnigaste vis låter bygga sitt hus, finns det en förunderlig upprymdhet i den vilda stegringen, för Hoffmann är förutom allt annat också en yster humorist:

”Krespel sade: ’Här ska grunden till mitt hus vara och så ber jag er att bygga upp de fyra murarna tills jag säger att de är höga nog.’ – ’Utan fönster och dörrar, utan tvärväggar?’ utbrast mästaren förskräckt över Krespels galenskap. ’Ja, precis som jag säger, min bäste man’, svarade Krespel mycket lugnt, ’resten kommer att ordna sig.’ Bara löftet om en riklig belöning kunde förmå mästaren att åta sig det vansinniga uppdraget, men aldrig har ett bygge genomförts på ett uppsluppnare sätt, för under glada skratt från arbetarna som aldrig lämnade arbetsplatsen, eftersom det fanns mat och dryck i överflöd, sköt de fyra väggarna obegripligt snabbt i höjden tills Krespel en dag ropade: ’Stopp!’”

Kommentera